”Lucia kan vi­sa vägen – vi ska bry oss om varand­ra”

Lu­ci­a­kan­di­dat 4 Mi­kae­la Lind­blad har sett hur lucias be­sök kan rö­ra äld­re män­ni­skor till tå­rar. Hon vill gär­na va­ra med och spri­da det slags ljus och vär­me bland fin­län­dar­na.

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - PET­RA MIETTINEN pet­[email protected]­me­dia.fi

Vad fick dig att stäl­la upp i lu­cia­va­let? – Jag har ti­di­ga­re va­rit tär­na för Ka­ris-Po­jo lucia och det var gi­van­de. Jag har länge fun­de­rat på att stäl­la upp, men nu var det min kom­pis Ka­rin som an­mäl­de mig, hon har ock­så va­rit lu­ci­a­kan­di­dat ti­di­ga­re och tyck­te att upp­dra­get skul­le pas­sa mig. Det känns jät­te­ro­ligt, det är nu el­ler ald­rig!

Vil­ka är di­na fö­re­bil­der?

– Mam­ma! Jag kan vän­da mig till hen­ne om pre­cis allt. Hon kan ock­så sä­ga till mig på skar­pen om det be­hövs och det är bra. Hon har gått sin egen väg ut­an att bry sig om vad and­ra tyc­ker och tän­ker.

Vad ger dig mest gläd­je?

– Att um­gås med kom­pi­sar, skrat­ta och lyss­na på mu­sik. Jag gil­lar spe­ci­ellt svensk mu­sik, sti­len kan va­ra blan­dad, allt från 1980-ta­let fram till nu­tid går bra.

Vil­ket är ditt bäs­ta lu­ci­a­min­ne?

– Det är från 2012, då lu­ci­a­tå­get där jag var tär­na be­sök­te ett äldre­bo­en­de. I ett av rum­men satt en per­son som in­te or­ka­de läm­na sitt rum, så vi gick in där i stäl­let och sjöng Här­lig är jor­den. Hen blev väl­digt rörd och bör­ja­de grå­ta. Det är ett starkt min­ne som jag bär med mig.

Hur tar du hand om dig själv? – Jag ploc­kar un­dan allt som stres­sar mig, går ut och tar en pro­me­nad, an­ting­en med mu­sik i öro­nen el­ler till­sam­mans med en kom­pis. Som yng­re spe­la­de jag handboll, men det går in­te så bra i Vasa.

Finns det nå­got sär­skilt mör­ker i vår

tid som lucia ska sking­ra? – Lucia kan vi­sa att vi al­la ska bry oss om varand­ra, att al­la är lik­vär­di­ga. Lucia ska för­e­na män­ni­skor, hjäl­pa ut­stöt­ta barn­fa­mil­jer. Vi ska fin­nas till för varand­ra, det kan vem som helst gö­ra.

Vil­ken julsång be­ty­der mest för dig? – Ju­len är här, jag tyck­te om den sång­en re­dan som li­ten. Om jag blir vald till lucia hop­pas jag vi får sjunga den un­der tur­nén. Vad ska lucia ab­so­lut in­te gö­ra? – Lucia ska in­te gö­ra det som hon tror för­vän­tas av hen­ne, ut­an hon ska va­ra sig själv. Hon ska kän­na em­pa­ti och lyss­na på dem hon mö­ter.

Vad gör du om tio år? – Jag är ut­bil­dad lä­ra­re och spe­ci­allä­ra­re, det har jag all­tid ve­lat bli. Jag job­bar i en sko­la, men fö­re det har jag hun­nit re­sa och upp­le­va värl­den. Jag vill gär­na se me­ra av Eu­ro­pa, där finns så myc­ket mer, in­te ba­ra de van­li­ga tu­rist­stäl­le­na, ut­an hur van­li­ga män­ni­skor le­ver.

Ditt var­dags­tips för att för­bätt­ra värl­den? – Vi mås­te fin­nas till för varand­ra i var­da­gen. Ex­em­pel­vis i skol­värl­den finns det myc­ket mobb­ning. Jag vill få bort för­do­mar­na, i sko­lan ska fin­nas plats för al­la slags män­ni­skor, där ska kön el­ler sex­u­ell lägg­ning in­te spe­la nå­gon roll.

Var finns ditt smult­ron­stäl­le?

– Mi­na röt­ter finns i Bill­näs, bland nä­ra och kä­ra där jag har vux­it upp. Nu när jag stu­de­rar i Vasa känns det spe­ci­ellt att kom­ma till Bill­näs, det är som att kom­ma hem.

Lu­ci­aju­ryn sat­te stor fo­kus på kan­di­da­ter­nas so­ci­a­la en­ga­ge­mang – vad gör du? – Jag är ak­tiv på många plan, jag har fun­ge­rat som vä­ne­lev i sko­lan och tu­tor i hög­sko­lan, jag har va­rit hjälple­da­re och sut­tit med i oli­ka sty­rel­ser. Det känns na­tur­ligt för mig att sam­la män­ni­skor om­kring mig och um­gås med dem.

Foto: Cata Portin

Mi­kae­la Lind­blad sak­nar sin gud­mor och fas­ter, som dog för någ­ra år se­dan och skul­le gär­na träf­fa hen­ne igen. – Jag öns­kar att hon skul­le få upp­le­va den här lu­ci­a­ti­den till­sam­mans med mig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.