Seniorerna i Jakobstad fixar det på talko
Vägen till ett privat seniorboende i centrala Jakobstad var lång. Både politiker och stadsbor har under åren försökt sätta käppar i hjulen, men eldsjälarna med Georg Hannus i spetsen gav inte upp. I dag är Hötorgcentret ett begrepp och kön till en bostad
De har stångat huvudet mot väggen många gånger, men aldrig ger de upp – seniorerna i Jakobstad har själva drivit sin sak och kan i dag stoltsera med ett eget åldringsboende, Hötorgcentret. Det privata seniorboendet är mäkta populärt och kön dit är lång. Den ekonomiska grunden för centret har lagts genom seniorernas framgångsrika loppis Åldringsvännerna som drivs av en grupp inte alldeles unga frivilliga. Den största drivkraften är Georg Hannus, 84.
Vad är då hemligheten?
Entusiasterna drömde om det som i dag är en realitet, att äldre människor ska bo hemma så länge som möjligt.
– Det var så vi tänkte redan i slutet av 1990-talet, vi ville skapa hem, inte en institution, säger verksamhetschefen Inger Gripenberg.
84-åriga Georg Hannus tar hissen upp till andra våningen i seniorhuset HT Södermalm. Han öppnar dörren, stiger ut på punschverandan och tittar ut över sitt livsverk – ett seniorcampus i det anrika kvarteret kring Hötorget i centrala Jakobstad. Till vänster ligger det senaste hyreshuset som också bär hans namn – Villa Hannus.
Själv bor han inte här. Han skrattar lite finurligt när vi frågar om han reserverat någon egen seniorbostad. Sina 84 år till trots är han fortfarande aktiv.
Det är verksamhetschefen Inger Gripenberg som tillsammans med personalen lagt sin prägel på det privata seniorboendet Hötorgcentret. Både hon och Hannus har varit med från början, funderat på hur de själva vill bo och bli bemötta den dag åldern ställer nya krav på boende och service. De representerar olika generationer, men delar samma filosofi – att bli gammal ska inte betyda att bli undangömd på någon vårdinrättning.
– Vår tanke är att det här är ditt hem. Du kommer och går som du vill och får ha fästmannen på rummet om du så önskar, säger Inger Gripenberg.
Att gå på rundtur tillsammans med henne är inget du river av på fem minuter. Alla vi möter vill stanna och prata. Berömma lunchen, passa på att fråga om kvällens evenemang eller bara byta några ord om vädret. Hon säger att många av hyresgästerna också blivit hennes vänner.
I en av de större hörnlägenheterna på andra våningen träffar vi Pian Rudbäck. När vi knackar på sitter hon och läser tidningen på sin surfplatta.
– Det största problemet i dag är att många väntar så länge med att flytta in att de är i ganska dåligt skick när de väl kommer hit. Jag rekommenderar alla att komma tidigare. Här finns en otrolig gemenskap och mycket program att ta del av, säger Pian Rudbäck.
Själv har hon nyligen fyllt 91, medelåldern bland de cirka 65 hy-
resgästerna är i dag en bra bit över 80. Kön är lång. För att få en bostad i Hötorgcentret kan du få vänta upp till tio år. Vem som får en plats avgörs av Inger Gripenberg tillsammans med verksamhetssekreteraren Maria Norrena-Björklund och hyresgästen ska också godkännas av styrelsen. Man tittar på faktorer som hälsa, servicebehov och i vilken mån hyresgästen klarar sig själv.
– Jag hade tur, jag behövde inte köa så värst länge, säger Anna Sandén och tar för sig av dagens lunch.
En bit därifrån sitter Ebba Luoto och småpratar med Inga-Lill Lillqvist och Beda Eriksson.
De visar gärna sina bostäder, enrummare med kokvrå på 42 kvadratmeter. Här inne ryms ett helt liv, men här skapas också dagligen nya minnen.
– På lördagskvällar samlas vi och sjunger önskepsalmer och ibland har vi besök av guideföreningen som alltid har något intressant att berätta om stadens historia, säger Beda Eriksson.
Hon har bott här i tio år. Och stortrivs.
– Miljön är fantastisk och eftersom vi är mitt i stan finns all service runt hörnet.
Hyran för en seniorbostad ligger mellan 15 och 17 euro per kvadratmeter. Hyresgästerna avgör själva vilka extra tjänster de vill köpa – som till exempel städning eller badtjänst.
Med grund i loppmarknad
Hötorgcentret och Georg Hannus är numera rikskändisar. Förutom den lokala utmärkelsen Late Jakob har han under åren fått SFV:s folkbild- ningsmedalj, Österbottens Tidnings Britapris och Runebergsmedaljen.
Men i början av 1990-talet var det få som trodde att visionerna om ett privat seniorboende skulle bli verklighet. Staden Jakobstad hade långtgående planer på att bygga ett kommunalt seniorcenter i kvarteren kring Hötorget, men den politiska debatten blev en av de hårdaste i stadens historia. Än i dag talar politikerna om de djupa spår debatten satte. Motståndarna ville jämna de gamla husen med marken och anlägga en parkeringsplats. Ett äldreboende passar bäst någonstans långt utanför centrum, tyckte några. Bara för Nokiapensionärer, sa en annan. Någonstans här – mitt i all besvikelse och bedrövelse – börjar några Jakobstadsbor undersöka möjligheten att bygga ett privat boende. Dåvaran- de lokalpolitikern och bankdirektören Georg Hannus kallas in som projektledare och tillsammans med ett gäng eldsjälar börjar han skissa på ett seniorcenter. Han ser potentialen i kvarteret och bankman som han är startar han med att samla ihop ett grundkapital – genom att öppna en loppmarknad och sälja gamla prylar. Understödsföreningen får namnet Åldringsvännerna och deras loppis blir snabbt ett begrepp.
Den 7 januari 1999 kommer det efterlängtade finansieringsbeskedet från Penningautomatföreningen och i november sätts spaden i jorden. I december 2000 flyttar de första hyresgästerna in och sedan dess har kvarteret utvecklats till ett helt seniorcampus.
I dag minskar antalet institutionsplatser inom äldrevården och allt fler äldre människor förväntas bo hemma allt längre. Inger Gripenberg säger att Åldringsvännerna på det sättet var före sin tid.
– Det var just så vi resonerade redan när vi startade i början av 2000-talet, men då visste vi inte att äldrevården skulle utvecklas i den riktningen. I kaféet sitter ett gäng och spelar kort, en fredagstradition sedan många år tillbaka. Några bor här, andra kommer utifrån. Bland spelarna finns också ett par av de volontärer som är en viktig extra resurs i den dagliga verksamheten. Poolen kallas
Hötorgcentrets vänner och består av cirka 20 pensionärer som ställer upp med allt från pidrospel och högläsning till promenadsällskap.
– Våra volontärer ger en guldkant, men de är också a och o för att vi ska kunna ordna utfärder, fester och andra typer av evenemang som vi inte skulle klara av med endast anställd personal, säger Inger Gripenberg.
Klockan närmar sig tio och de som deltar i dagcenterverksamheten har samlats i matsalen. Mia Björkgård radar ut stolar och ur högtalaren strömmar Abbas Dancing Queen. Morgongymnastiken hålls tre dagar i veckan.
– Vi börjar med att värma upp, säger hon och rullar axlarna bakåt.
Sedan blir det tuffare tag. Dagens pass i sittgymnastiken fokuserar på benstyrka.
För att hjärnan och balansen också ska få sitt avslutar man med en bowlingturnering. Med lite assistans lyckas de flesta få i väg klotet och snart utses dagens vinnare.
Dagcenterverksamheten riktar sig till äldre som fortfarande bor hemma, men som behöver avlastning i vardagen. Det här är ett sätt för Hötorgcentret att öppna upp verksamheten också för utomstående. Ett annat är lunchen som serveras varje vardag. Förutom hyresgästerna fylls matsalen av utomstående lunchgäster och varje dag packas cirka 80 take away-portioner.
– Vi strävar efter att Hötorgcentret ska vara en träffpunkt för seniorer, men också för yngre stadsbor. Men det är inget som kommit gratis, vi har fått jobba hårt för att få bort åldringshemsstämpeln, säger Inger Gripenberg.
Ingen dans på rosor
Utvecklingen av Hötorgcentret har varit allt annat än problemfri. Redan i starten fanns det många som ville sätta käppar i hjulen och vid varje nysatsning har föreningen stött på motstånd. Den senaste i raden motgångar var besvär från grannarna i samband med bygget av Villa Hannus. En närliggande bostadsförening hävdade att det planerade seniorboendet förstör utsikten och föreningen fick tänka om. En ny planering inleddes och huset blev en våning lägre – vilket också innebär färre lägenheter och därmed också mindre inkomster. Att många av de gamla husen dessutom är helt eller delvis skyddade har också varit en utmaning i byggprocessen, både ekonomiskt och tekniskt.
Den processen är en bra beskrivning av Georg Hannus. Han ger aldrig upp. Det må kosta lite extra och ta några år längre, men hans planer har en tendens att bli verklighet. På ett eller annat sätt.
Vi står uppe på punschverandan och lyssnar på hans historia. Här har man bra utsikt över Åldringsvännernas loppis – verksamheten som lade grunden för hela bygget och som gör att man kan erbjuda hyresgästerna en extra guldkant. Just då kommer kvällens transportgäng in med ett lass husgeråd och möbler. De vinkar glatt åt chefen.
Leveransen visar sig innehålla en hel del. Möbler, mattor och lådvis med porslin, prydnadsföremål och en gammal svart bordstelefon.
– Damen som skänkte sakerna var glad att vi kunde komma och hämta sånt som hon inte längre behöver, säger Fredrik Sandén.
Talkogänget bär in lådorna i köket, som också fungerar som lager. Här packas allt upp, sorteras och prissätts för att sedan plockas in i hyllorna och förhoppningsvis hitta ett nytt hem.
Åldringsvännernas loppis är en 900 kvadratmeter stor skattkista för fyndjägare, fattiga studenter, invandrare och vanliga Jakobstadsbor som är på jakt efter fina dessertskålar. Här blandas svårsålda resesouvenirer och billiga blomkrukor med värdefulla serviser och Arabiakannor. I ett hörn står en dansk orgel och nyligen fick man in ett designbord som såldes för 500 euro. Det som inte finns här är inte värt att leta efter.
– Välkommen till Akademen. Vi brukar kalla det så, säger Liisa Eriksson som är chef för bokavdelningen.
Det är hon som ser till att alla titlar finns på rätt ställe. Kokböckerna har en egen hylla, precis som krigshistoria och trädgårdsböcker. Längst inne i hörnet finns allt som handlar om svenska kungahuset.
– De svenskspråkiga Jakobstadsborna gillar kungligheter, medan våra finska kunder helst vill ha krigsböcker, säger Liisa Eriksson.
Hon visar oss en annan hylla som också är populär. Prästhyllan kallar hon den, en lång rad av gamla Biblar, andaktsböcker och annan religiös litteratur.
Talkogänget som driver loppisverksamheten består av cirka 65 frivilliga, de allra flesta är pensionärer. De gör det för gemenskapen, men också för att bidra till en bra sak.
– Jag ser det som en samhällstjänst, men också en social samvaro, säger Kaj Lillkåll, som sköter kassan.
Betty Bäck håller med. Hon blev nyligen änka och för henne är engagemanget ett sätt att träffa nya människor. Hitta ett sammanhang.
Loppiset är öppet fyra dagar i veckan. Inne i köket har kvällens talkogäng kaffepaus. Det bjuds på godis och nybakade syltgrisar. En vanlig kväll är cirka 15 personer på plats.
Försäljningen av gamla saker lade grunden till föreningens egna kapital och än i dag är loppisverksam-
heten en viktig inkomstkälla. Omsättningen ökar år för år och Georg Hannus tippar att årets nettoförsäljning landar en bit över 80 000 euro.
– Nyligen sålde vi för 2 500 euro på en vecka. Det var alla tiders rekord, säger han.
För den gamla bankdirektören är ekonomin a och o. Han påpekar att Penningautomatföreningen aldrig hade öppnat sin börs ifall föreningen inte hade samlat ihop ett eget startkapital. I motsats till många stora vårdproducenter är Åldringsvännerna en ideell förening som inte strävar efter någon ekonomisk vinst. Allt eventuellt överskott går tillbaka till verksamheten.
Även i dag är den ekonomiska biten en utmaning. Hötorgcentret förlorade nyligen den kommunala upphandlingen om dagcenterverksamheten och därför sköts den numera i egen regi – vilket innebär att priset för kunderna stigit.
En annan bit som är i vågskålen är demensavdelningen. Även det avtalet har staden sagt upp och numera konkurrerar Hötorgcentret med andra privata aktörer som erbjuder effektiverat serviceboende. Staden köper alltså platser av Hötorgcentret och den som behöver demensboende kan i mån av plats önska att få bo här och får då en betalningsförbindelse. Många av demenspatienterna har tidigare bott i någon av hyreslägenheterna.
– Vi kommer aldrig att kunna konkurrera om priset med de stora nationella aktörerna. Men vi tror på vårt sätt att ordna boendet, på kvalitet och en personcentrerad vård, säger Inger Gripenberg.
Hon påpekar att den hemlika känslan i kombination med tryggheten i att servicen och hjälpen finns nära till hands gör att seniorerna mår bättre än många andra i samma ålder. Utmaningen är att ständigt utvecklas för att möta kraven från nästa generation seniorer.
– Vi strävar inte efter det ekonomiskt billigaste, inte heller att verksamheten alltid ska vara smidigast ur personalens synvinkel. För oss är det viktigast att möta våra hyresgästers önskemål.
Med de 1,5 kvarter som seniorverksamheten nu omfattar börjar campuset så småningom vara klart. Hittills har föreningen tagit hand om och restaurerat sju gamla byggnader. Det som fortfarande är på gång är renoveringen av det Carpelanska huset, ett skyddat trähus mitt i kvarteret. Tanken är att även det huset ska byggas om till seniorbostäder.
Vad händer sen, vad är nästa stora projekt i Hötorgskvarteret? Georg Hannus bara ler. Han har en förmåga att undvika vissa frågor.
Men punschen då, blev det som du tänkt dig?
– Jo, det händer sig att seniorerna tar sig ett litet glas här ute en varm sommarkväll. Här är det lä från alla håll och solen värmer skönt, säger Georg Hannus.
Den omtalade guldkanten. Precis som han vill ha det.