Problem med rättshjälpen gör processen längre

I de slutna förvaringsenheterna i Helsingfors och Joutseno fanns i början av veckan närmare 70 klienter, varav tio irakier och afghaner. Avvisningarna till de här länderna ligger på is, och de organisationer som hjälper papperslösa avvaktar nu en eventuel

– Nya klienter kommer till oss i jämn takt, sådana som fått avslag på sin asylansökan och inte längre har rätt till några mottagningstjänster. Det är många unga män men också en del familjer, säger serviceområdeschef Mika Paasolainen vid Helsingfors Diakonissanstalt.

Diakonissanstalten driver ett dagcenter för papperslösa i Helsingfors som erbjuder tak över huvudet, stöd och rådgivning för papperslösa.

– Just nu har vi ungefär 400 regelbundna klienter. Nu då tvångsavvisningarna avbrutits får vi se hur det påverkar antalet. De som kan välja den frivilliga återresan har förmodligen redan rest, säger Paasolainen.

För drygt tre år sedan, precis innan vågen av asylsökande till Europa och Finland, gjordes två lagändringar som nu samverkar till att antalet papperslösa kan stiga. Dels skärptes möjligheten till tillfälligt uppehållstillstånd så att den som polisen inte kan avvisa med tvång inte längre kan få ett tillfälligt uppehållstillstånd, dels ströps mottagningstjänsterna så att den som får ett verkställbart avvisningsbeslut men som polisen inte kan avvisa skrivs ut ur mottagningssystemet inom trettio dagar. Då har man i praktiken inte längre rätt till några tjänster, man finns inte på samhällets radar.

Vid Röda Korsets och församlingarnas dagcenter för papperslösa och andra utsatta har man gjort flera iakttagelser. Dels har antalet klienter förstås ökat sedan centret öppnade för precis ett år sedan, dels har profilen på klienterna skiftat en aning. Nu finns allt fler av dem som prövat sin lycka i Tyskland, men nu skickas tillbaka till Finland. Ganska många står i avvisningskö men har fortfarande tillgång till mottagningstjänsterna. Och så finns de som har fått uppehållstillstånd i något sydeuropeiskt land, men som kommer hit för att försöka hitta ett jobb.

– Så finns de nypapperslösa, och deras antal kommer antagligen att öka nu. Många människor hamnar ju i ett slags limbo om de inte kan åka tillbaka. I nuvarande situation verkar alla som inte har medborgarskap vara i en ganska osäker position oavsett legal status, då möjligheterna att legalisera sitt uppehälle skärps på olika sätt, säger Eva Kuhlefelt, utvecklare inom mångkulturverksamhet vid Röda Korset.

Rättshjälpen problematisk

En iakttagelse som flera av dem som HBL talat med som arbetar i nätverk eller organisationer lyfter upp är en slumpmässighet i processerna. Många av dem som nu är inne på sin n:te asylansökan eller blivit papperslösa har dragit nitlotter tidigare i processen: de har råkat ut för dåliga eller likgiltiga rättsbiträden, inte hörts ordentligt vid asylintervjun eller inte fått tillräckligt med information. Sedan är det svårt att rätta till saker senare.

– Vi ser fortfarande att går det åt skogen från början och rättshjälpen är dålig är det ofta svårt att komma vidare. Hur det juridiska ombudet sköter sig har en oerhört stor betydelse, säger Kuhlefelt.

Lena Pettersson, som är aktiv i olika stödnätverk och hjälper asylsökande särskilt i slutskedet av processen, pekar på samma problem.

– Många har fått verkligt dålig rättshjälp. Det är ett jättestort pro blem. Rättsbiträdena kan till exempel ha skrivit besvär på bara några rader och lovat återkomma med mer information men aldrig gjort det.

Samtidigt bereds för tillfället en lagändring som ska göra det svårare att lämna in en ny asylansökan. För att en ny ansökan ska utredas måste den sökande kunna motivera varför de nya asylskälen inte fanns med redan från början. Vid Inrikesministeriet ser direktören för migrationsavdelningen Jorma Vuorio inga risker med begränsningarna.

– Nu har vi sökande som redan lämnat in sin sjätte asylansökan, påpekade han i HBL den 26 oktober.

Många mår dåligt

För tillfället finns det gott om plats i förvaringsenheterna, och den här veckan har åtminstone en irakier och en afghan släppts ut igen – den förra efter fem månader i förvar. Den genomsnittliga tiden i förvaret i Joutseno hittills i år är 45 dagar, i Krämertsskog som fungerar mer som en transitenhet är genomsnittstiden betydligt kortare.

Enligt Pekka Nuutinen, direktör för mottagningsenheten vid Migrationsverket, är det ungefär 13 procent av dem som en gång kommer in på enheten i Krämertsskog som kommer ut igen, resten skickas vidare till Joutseno eller avvisas.

Många av dem som tas i förvar mår väldigt dåligt, vittnar de som hjälper utanför. I januari begick en person självmord i förvaringsenheten i Joutseno.

– Vi hör ofta om självmordsförsök i förvaringsenheterna. Folk har svårt att förstå varför de hålls i fängelseliknande förhållanden, och de vet inte när någon knackar på dörren och säger att det är dags att åka. Folk mår dåligt såväl i förvaren som i flyktingförläggningarna, säger Outi Popp från nätverket Stop Deportations.

Nuutinen vill inte ta ställning till antalet självmordsförsök, men konstaterar att det alltid förekommit självskadeincidenter i förvaren.

– Men om det verkligen handlar om självmordsförsök eller inte är ofta en tolkningsfråga, så det är svårt att föra statistik över. Det är slutna anläggningar och det är förståeligt att många befinner sig i en svår situation. Då är det också naturligt att folk reagerar, säger Nuutinen.

Vad kan klienterna få för stöd medan de väntar på att bli avvisade eller utsläppta? – Där finns hälsovård och många av handledarna har också vårdutbildning. Vid behov kan en klient få remiss till den specialiserade sjukvården. Man är ju hela tiden inomhus och personalen kan följa med hur klienterna mår. Verksamhetskulturen är stödjande och saklig, säger Nuutinen.