Slutet på en era
Jaså, äntligen. Det var min spontana reaktion när Angela Merkel i måndags meddelade att hon inte längre ställer upp som ordförande för sitt parti CDU (och alltså förr eller senare avgår som förbundskansler).
Så många gånger har förståsigpåarna förutspått hennes undergång, så många gånger har alla haft fel. Men den senaste månaden har varit annorlunda.
Här i Tyskland stod det klart redan i slutet av september att hennes dagar är räknade. När hennes trogna vapendragare inte blev omvald till ordförande för CDU-gruppen i förbundsdagen drog en chockerad susning genom pressen.
Hennes egna förbundsdagsledamöter gjorde en historisk revolt. Nu var CDU tydligen redo att gå vidare, och sedan beseglades hennes öde med två katastrofala delstatsval.
Timingen är rätt för partiet att stå på egna ben. Det gäller att förbereda sig i tid för att kunna gå till nästa förbundsdagsval med en ny ledargestalt. Då kan budskapet inte längre vara ”ni känner mig, vi fortsätter som förr”.
Det gick när partiets väljarstöd snuddade vid 40 procent. Nu är läget ett annat.
Den senaste opinionsmätningen i oktober visar fem nästan jämnhöga balkar och en något högre – 26 procent för CDU, 15 för SDP, 16 för AfD, 17 för De gröna och 10 för FDP och Linke. Ännu i fjol dominerade ett stort CDU och ett mellanstort SPD över ett gäng småpartier, liksom de senaste tio åren. Partifältet håller på att splittras och nya regeringskonstellationer måste uppstå.
CDU är det enda större partiet som är kvar i mitten, omgivet av mindre konkurrenter både till höger och vänster. Frågan är vartåt CDU lutar efter de många åren då Merkel lotsat partiet längre vänsterut. Två av hennes tronföljarkandidater är konservativare än hon. Den kandidat hon själv förberett som efterträdare – Annegret Kramp-Karrenbauer – är den liberalaste.
Tyskland befinner sig i slutet på en era och många längtar efter förändring. Världen kanske bekymrar sig över att den sista stabiliteten och förutsägbarheten i den europeiska politiken går förlorad med Merkel, men mindre stabilitet kan förhoppningsvis föra något gott med sig. Kanske mer debatt, dynamik, framåtanda och beslutsamhet. Kanske tydliga strategier och radikala beslut i stället för reaktioner på fullbordade faktum.
Det kan man bara spekulera i, men förändringen ligger i luften och ännu är alla möjligheter öppna. Även om vi fortfarande lever i eran Merkel känns det som att landet dröjer sig kvar i ett nostalgiskt förflutet, i väntan på att framtiden ska börja.
”Även om vi fortfarande lever i eran Merkel känns det som att landet dröjer sig kvar i ett nostalgiskt förflutet, i väntan på att framtiden ska börja.”
ANNIKA WILMS HBL:s medarbetare i München