Med gränslös arbetslust, snar till skratt
Sällan har vi på vårt svenska språk haft någon som med sådan lidelse som Karl Warburg visat att litteraturen verkligen gör skillnad. Ändå är han mindre känd än han förtjänar att vara. Monica Lauritzens biografi ställer ett missförhållande till rätta. Tyvärr blir detta också delvis en berättelse om svensk antisemitism.
Göteborgs nya synagoga invigdes i december 1855. Ceremonin återberättades med stor inlevelse av Viktor Rydberg i göteborgska Handelstidningen. Det är det liberala Göteborg. En stad präglad av framåtanda och framtidstro. Det är samma synagoga med fasad ut mot Stora Nygatan som attackerades i december 2017.
Invigningsåret är den judiske pojken Karl Warburg tre år – han skulle bli en av sin tids mest framstående kulturarbetare och litteraturforskare. Monica Lauritzen skildrar i sin nya biografi Karl Warburg. Den varsamme vägvisaren kunnigt den judiska miljö som Warburg växte upp i, och hon förmedlar medryckande den okuvliga glädje och energi som tycks ha präglat snart sagt allt han företog sig i litteraturens namn.
Aldrig riktigt duga
En av styrkorna i hennes biografi är just att hon uppmärksamt följer den latenta antisemitism som finns i det svenska samhället också under det skede av den nationella historien när den växande judiska befolkningen gradvis ges allt fler möjligheter att medverka i samhället. Hur framgångsrik Warburg än är, hur mycket han än gör för den svenska litteraturen finns alltid en känsla av att inte riktigt duga, att inte passa in. Att göra rätt för sig räcker inte för att bli fri från främlingsstämpeln.
När luften surrar av rykten om Warburgs inval i Svenska Akademien ifrågasätts hans lämplighet med hänvisning till hans judiska härkomst. När den sociala och ekonomiska oron växer vid sekelskiftet stiger temperaturen i den antisemitiska propagandan. Strindberg, dagstidningar och skämtpress: de groteska vrångbilderna och de satiriska sticken dyker upp överallt och ingen går fri. Förläggare som Hugo Geber och Karl Otto Bonnier, författare som Oscar Levertin och litteraturforskare som Henrik Schück och Karl Warburg får utstå förnedrande insinuationer om att de gör pengar på den svenska litteraturen. När svenskheten bland mycket annat diskuterades under Strindbergsfejden i början på 1910-talet finns det också något som inte passar in, det judiska, judarna.
Men det ofrivilliga utanförskapet möter naturligtvis inte bara i Sverige. Som resande i Europa och Nordafrika blir paret Warburg ständigt påminda om sin judiska identitet. Det är Dreyfustider, och den antisemitiska rättsskandalen i Frankrike, som fick Zola att ta bladet från munnen och vädja för den judiske officeren hos presidenten, är samtalsämnet för dagen.
Så ser det ut när Karl Warburg trots allt tar sig fram med en till synes gränslös arbetslust, snar till skratt, snar till försoning, allt som oftast kärvänligt bullrig och bussig, flitig som få och lyckosammare än de flesta.
Betty vidgar synfältet
En annan lovvärd sida av Lauritzens biografi är att hon aldrig förlorar ur sikte Karl Warburgs maka Betty – född Drucker i Köpenhamn – och hennes erfarenheter av att stå bredvid en överarbetande och framgångsrik make. Hon vidgar tacknämligt det biografiska synfältet. En rik källa till familjens interiörer, allt från flyttbestyr till stora middagsbjudningar, är Bettys brevväxling med Sophie Elkan, en produktiv författare med flera läsvärda historiska romaner på meritlistan. Men i litteraturhistorieskrivningen har hon ibland reducerats till Selma Lagerlöfs närmaste väninna. Jo, det uppstår en spänning som Sophie och Betty snart kommer över, kanske för att deras vänskap är av ett annat slag.
Bettys lojalitet med maken tycks obruten även om den sätts på prov av hans arbetsnarkomani och sällskapsleverne. Med fint gehör för de ömhetsbetygelser som i regel står att läsa mellan brevraderna frammanar Lauritzen bilden av ett sammansvetsat par som finner stöd i varandra under de livets skiften som inte bara är ett evigt klingande i glas, teaterpremiärer och heminredning.
Doldis som förtjänar att träda fram
Efter framgångarna med biografierna om Emilie Flygare-Carlén och Anne Charlotte Leffler har Lauritzen satsat på en stor kulturpersonlighet och betydande litteraturhistoriker som märkligt nog ändå gjorts till något av en doldis.
Det är lätt att hamna i skuggan av den monumentale Henrik Schück. Eftervärlden har också gjort sitt för att Warburg ska förbli där. Om Schücks estetik och historiesyn har det skrivits flera verk i modern tid. Om Svenska Akademiens tidiga historia under Carl David af Wirséns kraftfulla men maktfullkomliga sekreterarskap, om Levertin, den gudabenådade kritikern och litteraturforskaren, och om förlagshuset Bonniers historia och många av det moderna genombrottets och det begynnande 1900-talets författare och kulturpersonligheter har det skrivits många hyllmeter. Och överallt finns Karl Warburg med, oftast mest i förbigående, som om han ändå hamnat i den marginal som han hela livet sökte arbeta sig bort från. Mot centrum av den nationella kulturen och för den svenska litteraturen
Det är utmärkt att han nu fått en egen biografi skriven av någon som har blick för hans framsynthet som litteratur- och teaterkritiker, hans mestadels frisinnade och generösa inställning till tidens många kvinnliga författare, hans grundläggande insats som Nobelbibliotekets skapare och chef, hans pionjärinsatser för författarskap som frihetstidens Dalin, upplysningens Lenngren och sin egen tids Snoilsky och Rydberg och sist men inte minst hans mer än tvåtusen sidor klassisk litteraturhistoria, fyra av de fem banden (Schück stod för band 1) till Illustrerad svensk litteraturhistoria (1911–1916).
Han må ha snubblat på Strindbergs experimentella dramatik, Ola Hanssons utlämnande prosa och Frödings erotiska diktning. Den borgerliga publiken satte gränser också för en liberal litteraturkritiker. Men i jämförelse med det passionerade förhållande han hade till Litteraturen, som fick salarna på Stockholms högskola att fyllas när han föreläste över Lord Byron och läsarna att rusa till boklådorna efter den senaste recenserade romanen, väger de enstaka missarna i den efterkloka kanoniseringens ljus lätt. Sällan har vi på vårt språk haft någon som med sådan lidelse visat att litteraturen verkligen gör skillnad.