Kalvnytt och Bokkalas
Ännu ett intressant svar angående kalven som kanske dör, kanske inte, har jag fått. Ilkka Mäkinen, Lembois, skriver så här:
”Jag (och min fru instämmer) har hört att Elias Lönnrot har använt frasen (...) Det torde vara i hans reseberättelser från de östfinska eller karelska ödemarkerna på 1820–30-talen. Det kan också vara en apokryfisk berättelse, som bara har gått från mun till mun (jag hittade en liknande på internet). En gumma eller husmoder kom till Lönnrot och klagade att kon eller kalven var sjuk. Lönnrot var ingen veterinär, men han skrev på en bit björknäver frasen ”Jos ei vasikka/lehmä elä, niin kuolkoon”, näverbiten rullades och knöts med ett snöre och sattes på kons eller kalvens hals. Rullen fick inte öppnas. När Lönnrot årtionden senare kom tillbaka till bygden, blev han själv sjuk. Då kom en gumma med en bit rullad björknäver och bad honom hänga den om sin hals men inte öppna den. Lönnrot öppnade rullen ändå och hittade sin egen skrift där. Varifrån Lönnrot fick frasen, är inte känt (för mig åtminstone), och inte heller om den ursprungligen är finsk eller svensk, men uppenbarligen härstammar den från första hälften av 1800-talet.”
Vi har alltså Harriet Löwenhjelms litterära bruk av kalven, i dikten ”Är jag intill döden trött” (HBL 21.10), och vi har folkdiktsforskaren Elias Lönnrot som samlat på sig massor av ramsor, talesätt, ordspråk och besvärjelser och kanske, kanske inte, använde sig av det här fragmentet i en delikat situation. Han var läkare men kor och kalvar visste han kanske inte så mycket om (hans far var skräddare), däremot var han tvåspråkig och kan ha fångat upp eller återgivit kalvfrasen på svenska.
Hur som helst så ställs vi i livet hela tiden inför situationer vilkas utgång vi inte kan påverka, och då kommer konstaterandet ”kanske, kanske kalven dör, kanske, kanske inte” väl till pass för att fördriva tiden medan vi väntar och ser hur det går. Onödigt babbel, kan någon tycka – men vi skall inte underskat-
Onödigt babbel, kan någon tycka – men vi skall inte underskatta den lugnande effekten av att prata för sig själv eller för att fylla ut skrämmande tystnad.
ta den lugnande effekten av att prata för sig själv eller för att fylla ut skrämmande tystnad. Finskan har ett bra uttryck för det här, ”puhua lämpimikseen” som betyder ungefär ”prata för att hålla sig varm”.
Bokkalas i Ekenäs
Vill man nu ändå, trots att Helsingfors bokmässa just vältrade ut en tsunami av prat över nejderna, höra andra prata kan man med fördel göra det på Bokkalaset i Ekenäs. Det firas för artonde gången 8–12 november, i år med temat Hitta hem.
Bland de många finlandssvenska författargästerna finns till exempel Ellen Strömberg, författare till uppväxtskildringen Jaga vatten som med osedvanligt ognällig energi beskriver en ung kvinnas bildningsgång genom sexualitet och argsinthet. Dina och Jovan Rajs från Sverige, dit de kom som judiska flyktingar från det Förintelsedrabbade Europa efter kriget, berättar om sin gemensamma bok Att återvända till livet. De gör också skolbesök under Bokkalaset. En annan gäst från Sverige är Arkan Asaad (bilden) – författare, taekwondo-mästare, föreläsare med mera, född i Kirkuk i kurdiska Irak och uppvuxen i Eskilstuna – som i tre delvis självbiografiska romaner behandlat bland annat temat manlig hederskultur.
Raseborgsbor och tillresta har ett riktigt rikt veckoslut att se fram emot, inklusive program också för barn och unga.