Roman utan röd tråd – där fiktionen minimerats
När man läser Wera von Essens textsamling En debutants dagbok ligger det till en början nära till hands att ställa frågan om bloggboomen sänkt tröskeln för att ge sig in på romanformen? I vissa fall kanske helt enkelt genom att utvidga bloggarna och genrebestämma utvidgningen som ”roman”?
”Jag är en debutant. Som skriver om att inte debutera. Det blir en debut av min antidebut. (...) Det är så konstigt med dagboksskrivandet, det känns som att skriva sanningen, men varenda rad är ju ett mysterium i all sin förrädiska intensitet, alla dessa känslosvall, projektioner.”
När man läser Wera von Essens textsamling En debutants dagbok ligger det till en början nära till hands att ställa frågan om bloggboomen sänkt tröskeln för att också ge sig in på romanformen? I vissa fall kanske helt enkelt genom att utvidga bloggarna och genrebestämma utvidgningen som ”roman”?
von Essen är sedan tidigare bloggare, och har debuterat med en roman som rör sig i skärningspunkten mellan dagbok, privatlivsblogg och litterär berättelse om att skriva, resa och umgås i konstnärssamt släktkretsar. Och hon ställer själv en fråga som i texten ibland – men långtifrån hela tiden – aktualiseras: ”Hur kan man skriva så mycket fastän man inte har något att skriva.”
”Att skriva är biopolärt”, konstaterar hon också, och bekräftar i anteckningarna den tesen. Självförhärligande och depressivt självhat avlöser varandra, och ofta lider jagpersonen (som helt uppenbart är hon själv, några andra alternativ ges inte) av en förlamande utmattning som verkar göra det omöjligt för henne att företa sig någonting alls.
Den svåra mammarelationen
Hon blir emellanåt tröttsamt inåtvänd när hon klagar över hur jobbigt livet kan kännas och hur ont om pengar hon har. Då hennes rika adelssläkt i alla händelser köper en lägenhet på Östermalm åt henne, ger ekonomiskt stöd varje gång hon begär det, och bjuder på resor med lyxinramning.
De detaljerade registreringarna av de egna sinnestillstånden kan i längden kännas som en kretsgång utan egentligt mål. Men när hon riktar sig utåt, och exempelvis närmare synar sin adliga släkt i sömmarna – vilket hon är beklagligt sparsam med – får texten genast en annan gnista.
”Min mamma. (...) Jag känner inget behov av att ’hävda min rätt’, få upprättelse, hämnas. Det är bara så svårt att tysta ett barn som äntligen talar.”
Det är speciellt i de sekvenser där hon berör relationen till mamman som någonting bränner till på allvar. I själva verket hade det säkert varit klokt att, i stället för att skriva om lite av varje, i högre grad stanna upp vid just det temat och tränga djupare in i smärtpunkterna.
Överlag är de känslor von Essen rör sig med stora och markerade, hon går med hela sin själ in i rollen som drama queen, medan själva stilen däremot i regel är korthuggen, med avbruten och ryckig satsbyggnad. Och ständiga hopp mellan högt och lågt, drastiska växlingar mellan helt olika teman, utan mellanled. Den tekniken behärskar hon väl.
Nästan helt oskyddad
Fixeringen vid det egna skrivandet och den lätt narcissistiska framtoningen får mig att tänka på en annan ung svensk författare, Elis Burrau, som i våras gav ut Karismasamhället. En roman. Skillnaden är att Burrau vävde in sin text i en slöja av ironi, självironi och andra garderingar, medan von Essen på gott och ont tycks stå nästan helt oskyddad inför läsaren.
Av allt att döma har de fiktiva elementen minimerats, samtidigt som strukturen blivit så spretig att någon röd tråd aldrig framträder – vilket hon också själv tycks vara medveten om. ”Vad tjänar det till att skriva så här? Åttio procent är ju bara dravel. Om jag kunde strukturera mitt flöde, sortera in det i olika dimensioner i stället för att läcka som ett såll.”
Men när jag efterhand lär mig känna skribenten bättre, eller åtminstone hennes litterära jag, blir också själva texten mer tilltalande. von Essen skriver så uppenbart fram en helt egen värld, den som är hennes liv, och om den världen för mig delvis är främmande betyder det inte att den inte skulle öppna sig och väcka nyfikenhet och intresse.