Schjerfbeck och vår sanningslängtan
Nyheten om att Helene Schjerfbeck talar finska i en kommande film om henne tycks ha träffat en nerv i den finlandssvenska självförståelsen. Det här affektiva elementet kanaliserades effektivt i det inlägg konstvetaren Pontus Kyander skrev, med rubriken Bojkotta Schjerfbeckfilmen!. Antalet reaktioner på HBL:s hemsida på Kyanders artikel ligger omkring tvåtusen. Varför väckte nyheten så starka reaktioner?
Ett svar är att det handlar om två normer som krockar. Den första normen gäller den populära filmens förutsättningar i Finland, hur den görs, hur den stöds ekonomiskt och vad som förväntas av den ideologiskt, som ett slags outtalad motprestation. Det betyder inte att filmen skulle behöva vara uttalat ideologisk. Men den bör uttrycka det filmforskaren Harri Kilpi med ett begrepp lånat från den brittiske antropologen Michael Billig kallar banal, vardaglig nationalism, alltså en nationalism som uppkommer i sättet att tala, uppföra sig, röra sig, språkliga och etiska normer, synliga, vardagliga artefakter i en film.
Exemplet Kilpi diskuterar är Vares – Yksityisetsivä från år 2004. I Varesfilmen gäller detta bland annat polislogon, Saabbilar, ”finskt” regn och mörker, Valiomjölk, IltaSanomat, MTV3.
Varesfilmen handlar framför allt om finländskhet som ett uttryck för en tuff, stereotyp finsk manlighet. Poängen är att oberoende av om det råkar handla om en film med ett ämne ur historien, en film som utspelar sig i ett tidsplan som ligger nära publikens eget nu eller ”buskisfarser” (av typen Kummeli, Uuno Turhapuro eller Kverulanten/Mielensäpahoittaja) så måste populära filmer uppfylla vissa krav som gör dem godtagbara utifrån den hegemoniska nationella normen. Figurerna ska kännas ”finska” och de ska tala om problem och frågeställningar som är angelägna ur den inhemska publikens perspektiv.
Den finsknationella normen, där ett skildrande och ett utforskande av begreppet suomalaisuus kan ske, påverkar hur figurer som konstnärer eller ”stormän” (genuset var tyvärr tidigare ofta förutbestämt) förväntas bli skildrade. Normen är förhållandevis entydig. Språket är med få undantag finska (Jörn Donner nämnde intressant nog några filmer där språket är svenska), eftersom filmen riktar sig till en stor publik som förväntar sig en nationell film.
En nationell film är en film som ingår i det nationella projektet. Normen pekar tillbaka på någonting som uppfattas som identitetsmässigt starkt och entydigt, finskheten, dess historiska kurva och fortsatta betydelse i detta land. Anneli Lehtisalo som skrivit sin doktorsavhandling om finska biografifilmer, Kuin elävinä edessämme, citerar filmforskaren Thomas Elsaesser som konstaterat att debatten om folket och den nationella tillhörigheten i filmsammanhang skapar talande positioner med vilkas hjälp den nationella identiteten definieras. En konflikt uppstår här vad gäller vem som i en film har rätt att tala för folket och definiera det.
Den andra normen, den som den nationella normen krockar med, utgörs av det som med Lehtisalos formulering kan kallas längtan efter sanningsenlighet i biografiska filmer. Sanningsenlighet är liktydigt med en överensstämmelse mellan tanke och verklighet, ett slags autenticitet. Det är här komplikationen i Schjerfbeckfilmens fall kommer in. Normen gäller troheten mot en levd, historiskt utspelad verklighet, det vill säga Helene Schjerfbecks liv och den konst som hon skapat.
Ett stort antal frågor uppstår i det sammanhanget, frågor som en film med historiskt-biografiska anspråk måste tackla.
Hur ska konstnären beskrivas, vilka element hos henne och i hennes konst är de för filmen centrala? Vad betyder hennes språkliga identitet, hur ska man uppfatta hennes klasstillhörighet, var befinner sig hennes konst sedd i ett finländskt, nordiskt eller internationellt perspektiv?
Vilken betydelse har hon i dag för en publik som lever i en tid dominerad av frågor om identitet, antingen i form av stereotyper och populära ikoner, ”monument”, eller någonting mer svåråtkomligt och intressantare: en konstnär anfäktad av tvivel och stark självkritik, marginaliserad, ekonomiskt utsatt, en konstnär som tycks ha odlat en oerhört sträng självkritisk hållning, en granskning framför allt av det egna subjektet/objektet i ett stort antal självporträtt, ofta målade i nya, om inte kopior så lätta variationer av äldre teckningar, och inte minst ett noggrant utforskande av sin egen åldrandeprocess.
Här finns en punkt som har ett samband med den svenskhet som i Finland ofta känt sig utsatt, det som brukar kallas ”de ensamma svenskarna”, något som borde vara speciellt intressant att undersöka med filmens medel.
Normerna om finskhet och sanningsenlighet krockar i våra förväntningar på filmen om Helene Schjerfbeck.
SVEN-ERIK KLINKMANN
populärhistoriker