Återkomsten till Tjetjenien
Kristaller och skärvor. Kohta, Verkstadsgatan 2b (Slakteriet, innergården). Till den 25.11.
Det är en obekväm sanning att de flesta finländare antagligen förknippar Tjetjenien med 1990-talets krig och den pågående förföljelsen av homosexuella.
Området ockuperar en besynnerlig plats i vårt medvetande: vi känner till små skärvor av dess samtidshistoria och minns att huvudstaden heter Groznyj, men vet samtidigt ändå så gott som ingenting eftersom den information vi snappat upp från medier inte kommit med någon ordentlig kontext. Den tjetjenska kulturen och traktens geografi samt historia är med största sannolikhet totalt obekanta för gemene man.
Mot denna bakgrund blir tjetjen- ska Aslan Gaisumovs (f. 1991) utställning på Kohta oundvikligen pedagogisk.
Kristaller och skärvor består av ett videoverk och en installation som båda behandlar Tjetjeniens historia under inflytande av Ryssland. Det är lärorikt och givande, men på ett speciellt sätt. Själva utställningens syfte är inte att undervisa publiken. I stället är det den stillsamma och privata helhetens skönhet och sorglighet som väcker en vilja hos betraktaren att förstå så mycket som möjligt och att lära sig mera om ämnet.
Inga krusiduller
Aslan Gaisumov är en ung konstnär, men Kristaller och skärvor är en mogen utställning utan krusiduller och koketteri. Installationen Fearsome (2018) är uppbackad av en mycket intressant text, men fokus ligger på det 23 minuter långa videoverket Keicheyuhea (2017) som i fantastisk kvalitet projiceras på en enorm bioduk. Verket har redan prisats internationellt, och det med rätta. Premissen är enkel: Gaisumov för sin mormor Zajanu Khasujeva tillbaka till hennes barndoms bergiga landskap i Galanchozh, från vilket alla invånare tvångsförflyttades av Stalin år 1944. Mer än 70 år har förflutit sedan Khasujeva senast varit hemma i de berg från vilka hennes familj brutalt deporterades.
Resan går med terrängbil längs med otroligt vackra slingrande vägar omgivna av vad som verkar vara orörd och karg natur. Här och där växer små träd som är översållade av tunna vita blommor, men annars går tonerna i grått, brunt och dovt grönt. Det känns omöjligt att föreställa sig att trakten någonsin varit bebyggd, men Khasujeva känner igen varje ställe som tidigare varit ett människosamhälle. Hon pekar ut ruiner som nätt och jämnt går att urskilja: de allra sista spåren av mänsklig närvaro. Boskapsdjuren som släpptes fria när deporteringslastbilarna dök upp och de boende fick 15 minuter på sig att packa är sedan länge försvunna. Bara Khasujeva och hennes vittnesmål återstår.
Globalt öde
När Khasujeva utan att staka sig berättar om all den smärta och ondska som varit går tankarna osökt till Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med ”vanliga” människor som vittnar om ohyggliga dåd medan de bjuder på te i vardagsrummet.
Gaisumov låter mormodern vara filmens enda röst – detta är hennes berättelse och hennes upplevelse, och den störs inte av musik eller någon annans prat. ”Vem kunde ha trott att jag skulle återvända hit...” säger Khasujeva medan bilen mödosamt klättrar uppåt längs med de sluttande bergsväggarna. Det är privat, men ändå så globalt och så lätt att applicera berättelsen som växer fram i Keicheyuhea på så mycket av det som pågår i världen just nu.
När bilen äntligen når sitt mål blickar Zajanu Khasujeva länge ut över barndomens dal och säger sedan: ”Aslanbek... vissa saker kan lämnas osagda. Dom ligger i det förflutna.” Det är så fruktansvärt och så vackert på en och samma gång. När jag lämnar galleriet torkar jag hastigt bort tårarna och plockar fram telefonen för att läsa mer om Khasujevas och Gaisumovs hemland och dess historia.