C-mollmässan imponerade trots ogynnsamma förhållanden
Tapiolasalen i Esbo kulturcentrum är ingen optimal plats för stora verk för kör och orkester. Trots det klingade c-mollmässan mäktigt med Tapiola Sinfonietta och Suomen Laulu. SAKRAL MUSIK
Mozart: C-mollmässan
Tapiola Sinfonietta och Suomen Laulu, dirigent Kristiina Poska, körinstudering Esko Kallio. Marjukka Tepponen och Silja Aalto, sopran; Juho Punkeri, tenor; Kristian Lindroos, bas. Tapiolasalen 1.11.
Under åren 1782–1783 arbetade Wolfgang Amadeus Mozart med en mässa i c-moll, en omfattande komposition för solister, dubbelkör och orkester. Verket förblev ofullbordat, men det oaktat hör den så kallade stora c-mollmässan till standardrepertoaren.
I Hagalund i torsdags hördes mässan i en version rekonstruerad och fullbordad av Helmut Eder. Tapiola Sinfonietta gästades av Suomen Laulu samt estniska dirigenten Kristiina Poska (f. 1978), som har en bra meritlista men var, åtminstone för mig, en ny bekantskap.
Sinfoniettan kan sin Mozart och spelade utmärkt under Poskas energiska och uttrycksfulla ledning. Poska undvek alla ytterligheter i sina tempoval och gestaltade detaljerna, som de skarpa punkterade rytmerna, omsorgsfullt.
Solistgardet var ungt men inte oerfaret. Sopranen Marjukka Tepponen sjöng de krävande solona i Kyrie och Et incarnatus est med bravur och känsla, även om hennes yppiga röst kommer bättre till sin rätt på operascenen.
Silja Aaltos lena sopran och flytande frasering kändes däremot som gjorda för figurationerna i Laudamus te. Tepponen och Aalto utgjorde ändå ett rätt så balanserat duettpar.
De manliga solisterna har en nästintill marginell roll i helheten. I Quoniam, där tenoren sjunger med sopranerna, hamnade Juho Punkeris fina röst litet i underläge. Basen Kristian Lindroos anslöt sig till solistkvartetten i den avslutande Benedictus.
För kören är den delvis åttastämmiga c-mollmässan ett jättearbete – fugorna Cum sancto spiritu och Hosanna kan vara speciellt kvistiga. Erfarna Suomen Laulu, instuderad av Esko Kallio, gjorde en mycket gedigen insats.
Tyvärr är Tapiolasalen ur akustiskt perspektiv en långt ifrån optimal plats för stora verk för kör och orkester. Under gynnsammare förhållanden skulle körens klang antagligen ha varit rikare och variationerna i den dynamiska nivån ännu tydligare.
Vill man ytterligare finslipa något så kunde fraseringen göras mer levande och uttrycksfullare. Då konserten i dag upprepas i Berghälls kyrka är omständigheterna annorlunda.