Krigsbarn
Den generation jag hör till är en mellangeneration. Vi var för unga för att inkallas till fronttjänst, men gamla nog för att uppleva det andra världskriget. Vi var krigsbarn, vi växte upp under krig och nödtid.
Några av oss dödades eller blev skadade i bombningar, andra måste fly från sin hemort, som viborgarna. En del flyttade eller evakuerades ut på landsbygden från städerna, andra blev krigsbarn i Sverige. Själv blev jag aldrig kroppsligen skadad, men jag satt i bombkällare och hörde hur det visslade och small, dessutom var jag några månader i Sverige.
Den mest skakande upplevelsen var när vi hösten 1944 måste lämna vårt älskade sommarställe, det låg nämligen inom det som kom att kallas Porkalaområdet. Den upplevelsen formade definitivt min inställning till grannen i öster, angriparen. Inställningen har blivit mindre ensidig med åren, men har aldrig lämnat mig helt.
Nå, vi fick ju området tillbaka efter 12 år, men jag har aldrig helt kunnat förlåta. Det som präntas in i en tonårings själ, det sitter där för alltid. Det ser man av den diskussion som med jämna mellanrum blossar upp om upplevelserna som krigsbarn i Sverige.
Det finns vissa egenheter som utmärker ett krigsbarn, kanske inte alla, men åtminstone mig. Den som upplevt matbristen under och ännu efter kriget äter alltid upp allting på sin tallrik. Det där matslöseriet man nu påtalar kan åtminstone inte skyllas på oss. Jag har också svårt med att se all den matmängd som finns på diskar och hyllor i stormarknader.
Vi pojkar gjorde vår värnplikt efter kriget utan att protestera, åtminstone inte nämnvärt. Vi var med om att bygga upp landet på 1950- och 60-talet, och vi hörde sannerligen inte till dem som blev folkdemokrater och taistoiter på 70-talet. Vårt mål i livet var att utbilda sig, skaffa sig arbete och sedan familj.
Men nu när jag i tv och tidningar ser hur barn i andra länder lider och dör av krig, hunger och sjukdomar, då blir jag verkligt betänksam. De som överlever, vad blir det av dem? Är de för alltid stämplade av sina upplevelser, av hat, rädsla, revanschlust? Kommer de att föra sina känslor vidare till nästa generation? Har de alls någon framtid?