Ett modigt men kontroversiellt beslut
Konsensus har rått bland fotbollsfolket en längre tid. 33 ligamatcher är på tok för mycket då man tar i beaktande trupper, väder, infrastruktur och kvalitet. Nästa år blir det färre men inte utan en väldig massa tandgnissel från det konservativa lägret.
Sett ur ett rent kvalitativt perspektiv är det ytterst tveksamt om underlaget räcker till för 12 ligaklubbar. I en perfekt värld kanske tio lag och 27 matcher hade varit den bästa lösningen men den linjen ville inte ligan ta.
Nu blir det tolv lag och en dubbel serie, det vill säga 22 matcher per lag. Och kanske att ligan borde ha nöjt sig med det matchantalet. Med tanke på hur rysliga förhållandena brukar vara i april kunde premiären ha senarelagts, man hade fått slut på ligan i medlet av oktober och ändå kunnat genomföra serien med ett vettigare spelprogram.
Något som hade gett, och de är många, de ekonomiskt pressade klubbarna möjligheten att operera med mindre spelartrupper och sänkta lönekostnader. Det hade också minskat antalet så kallade förstärkningar som någon agent lurat på någon klubb via en snärtig Youtubevideo.
Det hade gett trupperna tid för återhämtning och för kvalitativ träning. Något det funnits lite tid för under de senaste åren då lagen i värsta fall spelar tre matcher inom loppet av 7–8 dagar.
Ett sävligare spelprogram hade inneburit fräschare spelare, möjligen ett högre tempo och sannolikt också en mer attraktiv produkt för konsumenterna. Mer är inte alltid bättre. Det lär de flesta som regelbundet brukar frekventera ligamatcher vara ense om.
Efter 22 omgångar kommer lagen att delas in i en övre och nedre slutserie. Det kunde säkert de flesta ännu ha levt med men sen blir det lite konstigt.
Vinnaren tar platsen i Champi ons Leaguekvalet, tvåan ena platsen i Europa Leagueditot medan fem lag gör upp om den andra platsen till Europa League, nämligen lagen på placeringarna 3–6 i övre slutserien och vinnaren av den nedre slutserien. De tre sämsta från den övre slutserien och vinnaren av den nedre slutserien spelar playoffmatcher så att ett lag återstår. Det laget spelar sedan ett dubbelmöte mot ligatrean och vinnaren får biljetten till Europa.
Det goda med systemet är att Europa Leaguemoroten kan kväsa lagens vilja att auktionera ut dyra spelare under säsongens lopp. Och för folk som gillar playoff där slumpen alltid spelar en större roll är det givetvis goda nyheter.
Däremot är playoff något som får puritanerna att se rött. Playoff är visserligen inget nytt heller inom de nationella serierna. Många länder har provat på modellen men rätt snabbt skrotat den. Att den fungerar i MLS är en helt annan sak. Den amerikanska proffsidrotten är uppbyggd kring slutspel och där kan inte fotbollen vara något heligt undantag.
Den inhemska fotbollen har med ljus och lykta försökt hitta modeller som skulle få en bredare massa att hitta till matcherna. Mot bakgrunden av ett sjunkande publiksnitt är reformen förståelig. Egentligen har man inte särskilt mycket att förlora. Någonting måste man prova. Om det sedan får avsedd verkan återstår att se. Blir inte särskilt överraskad om man återgår till det gamla beprövade systemet inom fem år.
Det goda med systemet är att det för majoriteten av lagen ändå betyder ett klart reducerat antal matcher. Något alla välkomnar.
Att man kanske kunde ha kommit fram till ett lägre antal matcher via ett mer överskådligt och logiskt system är något som garanterat kommer att väcka diskussion i vinter.
Något som i sig inte nödvändigtvis är av ondo. Diskussionerna om den inhemska fotbollen på pubar, tåg, bussar och skolgårdar är alldeles för få. Sett till de inledande reaktionerna och svallvågorna har ligan och Bollförbundet åtminstone lyckats skapa debatt och rubriker.
”Sett till de inledande reaktionerna och svallvågorna har ligan och Bollförbundet åtminstone lyckats skapa debatt och rubriker.”
JONAS VON WENDT
reporter