Elgar med näsan i partituret
KONSERT
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Domingo Hindoyan. Solist: Jeremy Denk, piano. Beethoven, Elgar. Musikhuset 2.11.
Elgar har av någon anledning aldrig etablerat sig på den finländska konsertrepertoaren och hör man någon enstaka gång Elgar är det sannolikt de populära Enigmavariationerna. Elgars orkestermusik är dock så mycket mer och inte minst de mästerliga symfonierna borde ha en lika självklar position på repertoaren som, säg, Bruckners symfonier och Strauss tondikter.
Strauss var för övrigt en stor beundrare av Elgar och i den första symfonin fanns det en hel del för Strauss att beundra, alltifrån den genomstrausska instrumentationen och det gedigna tematiska arbetet till den osvikliga dramaturgiska känslan och outsinliga melodiska ådran. I kombination med Elgars så karakteristiska mix av optimistisk gåpåaranda och vemodig, stundtals svårmodig, nostalgi resulterar det hela i ett unikt, äktsymfoniskt tilltal.
Stadsorkestern skall med andra ord ha en eloge för att man valt att lyfta fram Elgar i samband med sin anglosaxiska satsning och efter ”genrepet” med den storslagna tvåan för fyra veckor sedan hade turen nu kommit till ettan – kanske borde ordningen ändå ha varit den omvända – som har samma position i den engelska symfoniska kanon som Sibelius tvåa i den inhemska.
Elgar är dock ingen lätt tonsättare att dirigera ifall man inte är förtrogen med estetiken. Det är uppenbarligen inte 38-årige venezuelanen Domingo Hindoyan – som gör en imponerande karriär i de viktiga operahusen – och man fick känslan att han inte helt lyckades tränga in i musikens kärna och fånga den så specifika stämningen på kornet.
Det var i sig ingen direkt oäven tolkning och Hindoyan hade en hel del goda insikter, men näsan var onödigt mycket i partituret – min gissning är att det var hans första Elgaretta – och de notoriskt svårbemästrade elgarianska rubateringarna undgick honom, vilket ledde till att framförallt första satsen kändes onödigt stel i sin kinetiska energidisposition.
Okonstlat och fräscht
En annan utmaning för varje Elgardirigent är att balansera den överdådiga orkesterdräkten på ett klangligt överskådligt sätt och här lyckades Hindoyan inte genomgående optimalt. Det gjorde däremot blåsarna, som hade en på det hela taget fin kväll – så inte minst valthornen som så när stal showen i sin stora finalscen.
I Beethovens första pianokonsert presterade man åter ett helt adekvat, men knappast elektrifierande spel – András Schiff utvann en betydligt större dos klanglig vigör ur RSO i samma stycke för en dryg månad sedan – och Jeremy Denks valörmässigt mångfasetterat sensitiva spel var här den stora behållningen.
Denk, som charmade Mänttäpubliken i somras, har en förmåga att på ett befriande okonstlat sätt ringa in väsentligheterna och, när så krävs, spela ut sitt virtuosa register utan att förfalla till ytlighet. Konserten hör av allt att döma till Denks centrala repertoar – måhända kunde man ha äskat ett snäppet mer fantasifullt val av solistnummer – men all rutinmässighet lyste med sin frånvaro och musicerandet var överlag angeläget, levande och fräscht.