Pirkko tar ton på svenska
Frågar du Pirkko Määttälä vad det är som är så fint med det svenska språket kan det hända att hon börjar tala om Stig Olins femtiotalsschlager En gång jag seglar i hamn. Hon kanske jämför språket med låten och talar om hur det finns både djup och melodi. Det är logiskt, för Määttäläs två passioner stavas svenska och musik. När Määttälä var barn kunde hon ingen svenska, trots att språket varit levande i släkten några generationer tidigare, men nu, trettio år senare, är hennes högsta nöje att sjunga i kör på svenska. Varje vecka.
Som tonåring började Pirkko Määttälä ta tillbaka den svenska som nästan gått förlorad i hennes del av släkten. Språket som en gång varit så självklart hade tappats, glömts bort och använts för lite. Tills Pirkko, 17, hamnade på språkbad. I dag kan hon skoja, älska, arbeta och sjunga i kör på svenska.
Det är högsommar i mitten av 1980-talet. Mamma har fått en idé som måste förverkligas. Nu ska det åkas bil. Dottern Pirkko har nämligen ett hyfsat färskt körkort i handväskan och så har hon skaffat sig nyckeln till en länge låst dörr. Hon har lärt sig svenska. Svenskan, som i många år varit ett hinder, har plötsligt förvandlats till en möjlighet.
Under Seljesåsen i Nedervetil, 60 kilometer sydväst, ut mot kusten från inlandet, bor nämligen småkusinerna som mamma aldrig kunnat kommunicera med fastän hon alltid har önskat det. Nu sätter sig alltså Pirkko bakom ratten till pappas splitternya, blå diesel-Mercedes och vrider i gång motorn.
Hos småkusinerna brister alla dammar. Man frågar och berättar, berättar och frågar. Pirkko översätter och förklarar och fastän hon först har varit orolig för hur det dalmål hon lärt sig använda under en språkbadssommar i Leksand ska fungera på den österbottniska landsbygden (”gamla gubbar med dialekt”) visar sig oron vara obefogad.
Svenska klubben i Joutsa
Det där med språkbadet var egentligen Pirkkos pappas initiativ. Pappan, redaktör på Rundradion, kunde lika lite svenska som sin hustru. Hemma hos familjen Määttälä i Määttälä by, en timmes resa från Karleby, talades det alltså finska, men i andra österbottniska byar var svenskan ett synnerligen levande språk och det språket hade familjen under några generationer tappat kontakten med trots att Pirkkos morföräldrars föräldrar varit helt svenskspråkiga alla fyra.
– Så pappa sa att nu, flicka, får du göra något åt saken, säger Pirkko Määttälä.
Pirkko var 17, hade en ny pojkvän och ingen lust alls att anmäla sig till sommargymnasiekurser för att läsa svenska, men pappa hade en annan idé: sommar i Sverige.
– Och det var ju hur coolt som helst, säger Määttälä, som packade väskan och åkte till Leksand i Dalarna.
De första två veckorna förstod den unga finskan absolut ingenting av vad folk sade, men snart kom hon i kontakt med sådant som kändes bekant: folkmusik, folkdräkter och unga snygga spelmän. Eftersom hennes pappa var en av eldsjälarna bakom folkmusikfestivalen i Kaustby var allt det här med spelmanskultur hemvant.
– Om ett tag var den där pojkvännen bortglömd och jag började prata.
Sommarsvenskan bet sig fast. Några år senare, när Määttälä inlett studierna i journalistik och kommunikation vid Jyväskylä universitet och började arbeta vid Joutsan Seutu insåg hon att kunskaperna i svenska gav henne ett allt större kontaktnät, men att hon saknade svenskspråkigt umgänge.
– Så jag satte in en liten annons i lokaltidningen jag jobbade på och efterlyste folk som skulle vilja träffas en gång per vecka för att prata svenska.
Det visade sig att det fanns andra i trakten som ville detsamma. Femton svar droppade in och så grundades Svenska klubben i Joutsa.
– Vi var väl ett tiotal som träffades en gång i veckan i många år, säger Määttälä.
För fem, sex år sedan fick hon till sin glädje höra att klubben fotfarande lever. Då bjöds hon på jubileumslunch av klubben som fyllde tjugo år.
Böjer och töjer på språket
På sitt Twitterkonto definierar Määttälä sina passioner: korrekturläsning och svenska.
Egentligen kunde hon också lägga körsång till listan, men det återkommer vi till om en stund.
Korrekturläsningsbiten hänger ihop med Määttäläs yrkesroll och utbildning och med finskan.
– Nyanserna är viktiga för mig och därför skulle jag aldrig kunna skriva på svenska, jag skulle helt enkelt inte kunna uttrycka mig tillräckligt varierat. Då skulle jag känna av bristen på nyanser, säger hon.
För att njuta av svenskan och utveckla sitt språköra läser hon svenskspråkiga författare på originalspråket, inte i översättning.
– Lars Sund skriver fint och Göran Schildt läser jag gärna. Hans texter är rätt filosofiska, men språket är väldigt vackert.
Ibland känner hon sig prepositionsdöv. Fast där har hon utvecklat en strategi, som handlar om ordfrekvensen.
– Om jag inte vet om jag ska välja i, vid eller på väljer jag alltid på. Chansen att det är rätt är störst. Och dessutom har jag börjat strunta i om jag säger fel. Om den andra inte förstår och inte heller frågar vad jag menar så är det inte längre på mitt ansvar. Behöver jag förklara mig så hittar jag nog en genväg.
När Pirkko Määttälä talar svenska rinner meningarna fram obehindrat. Hennes särbo (”vilket praktiskt ord”) är tvåspråkig och i något skede förvandlades svenskan till det hemliga språk som kunde användas i närheten av dem som inte var så slängda i det. Småningom blev det också ett språk att skoja på; vilket nöje att förstå poängen när den andra skämtar om hur den som är envetet krävande på svenska kan vara ”svenskbråkig”. Språkleken blir ett lim och ett kitt, byggmaterial för ett fungerande parförhållande.
Altstämmor på svenska
Så var det körsången. För ett drygt år sedan insåg Määttälä att hon mest arbetar och började fundera över vad som är viktigt i hennes liv.
– Nå, det är ju musik och svenska. Och så tänkte jag att det sägs att svenskspråkiga lever längre och är friskare än andra. Riktning ditåt, alltså! säger hon, gapskrattar och pekar med hela handen.
Ditåt innebar några hundra meter nordväst från arbetsplatsen i Riksdagshuset. Määttälä kontaktade Arbis och anmälde sig till damkören Vox Femina. Nu har hon sjungit i kör på svenska i ett drygt år.
– Jag har blivit mottagen med öppna armar och det är så roligt. Också andra är där av samma orsaker som jag, för att de vill sjunga och tala svenska, säger hon.
Sedan blir hon allvarsam.
– Det låter kanske lite högtidligt, men svenskan har också blivit lite av en hederssak för mig. Jag kommer aldrig att glömma hur viktiga de där svenska kontakterna var för mamma.
Att det finns en avog inställning till svenskan i vissa kretsar vet hon förstås.
– Svenskan har gett mig så mycket rikedom i mitt liv att jag inte förstår varför jag skulle kasta bort den.
Av Määttäläs syskon är det ingen som blivit svenskspråkig i vardagen, även om alla förstår några ord för att vissa begrepp i arbetssammanhang i Karlebytrakten fastnat.
När hon talar med syskonen, som alla lever ett liv på finska, påpekar de att svenskspråkigheten i mellersta Österbotten inte är något underligt, att skillnaderna i utbildning och ekonomi mellan språkgrupperna inte är så stora. Att man är uppvuxen med olika slags andliga rörelser, med att folk åkt till Sverige och Amerika och återvänt. (”Vi som kommer från fiol-Österbotten, inte kniv-Österbotten, har ändå alltid förstått varandra på något sätt”). Man har naturligt levt med dialektala svenskbottnade ord, svecismer, som ruukata, porstata, matrassi, nestuuki och hantuuki för bruka, borsta, madrass, näsduk och handduk.
– Ingen säger något illa om att jag talar svenska, mest kan väl folk vara avundsjuka, flinar Määttälä. En fördel. En skatt. – Nu för tiden drömmer jag till och med på svenska ibland.
ANNIKA RENTOLA