Nu går kniptången i svensk politik
”Annie hoppas att någon annan ska ge Ulf på käften så att hon inte själv behöver göra det.”
ulf Kristersson ställs inför parlamentet som statsministerkandidat. Fast nu är hans sits mycket bräckligare än på valnatten. Det som troligen rasar först i svensk politik är den 14 år gamla Alliansen.
Allt som går att sondera nu har sonderats, säger Andreas Norlén, talman i Sveriges riksdag. Det har han helt rätt i.
Måndagsdimman är tjock över Stockholm. Det är varmt i luften, men Stadshusets torn och kyrktornen på Riddarholmen, Södermalm och Klara försvinner upp i det gråa, likaså Tyska kyrkan med sin hårfina spira över Gamla stan.
svensk politik är minst lika ute i dimman. Det har gått två månader sedan det svenska riksdagsvalet och ingen lösning till ny regering är i sikte.
Blockgränserna mellan höger och vänster är huggna i sten. Muren mot Sverigedemokraterna är massiv. Socialdemokraterna är med i leken bara om de respekteras som största parti. Allianssamarbetet mellan de fyra borgerliga är, eller sägs åtminstone vara, oupplösligt.
Det är till sist som med gåtorna vi om somrarna löste under regniga dagar i nötta svenska veckotidningar på stugan.
Damen med pudel bor i det gula huset.
Men i den svenska politiken är master mind-gåtan just nu logiskt omöjlig att lösa med de ledtrådar som har getts. Inom Alliansen är både partiledarna, och i synnerhet partileden i de fyra partierna dessutom djupt oense om huruvida man nu ska luta sig åt vänster mot Social- eller till höger mot Sverigedemokraterna.
Hos Moderaterna är 67 procent, och hos Kristdemokraterna hela 74 procent av partifolket för att nu ta in Sverigedemokraterna från kylan till stöd för en högerpolitik. Men hos Centern är samma siffra hisnande låga 12 procent.
Liberalerna är så små att deras ståndpunkt inte statistiskt just nu går att belägga. Partiet är i själva verket så litet att det kan försvinna ur riksdagen helt och hållet om allt brakar samman och det efter fyra misslyckade statsministeromröstningar blir nyval.
På sociala medier florerar sandlådesatirerna om partiledarna. Om hur Annie (Lööf) och Jan (Björklund) inte tycker om Ulf (Kristersson) ifall han vill leka med Ebba (Busch-Thor) eller lyssnar på Jimmie (Åkesson). Eller om hur Isabella (Lövin) kommer med och leker bara om Stefan (Löfven) får bestämma.
Ulf Kristersson blir nästa vecka, sannolikt på onsdag, ställd inför en omröstning där man inte kan säga någonting annat säkert än att bara 92 av riksdagens 349 delegater inte kommer att rösta nej till honom – de från hans eget parti och Kristdemokraterna.
Några nya politiska utspel har han inte kommit med, utan närmast presenterat ett take it or leave it. Han upprepar bara vad han har sagt hittills. Möjligen kan några nya understrykningar mot Miljöpartiet och mot nuvarande migrationspolitik förstås som en flirt med SD, men några uttalade löften ska Sverigedemokraterna inte få.
det som troligen rasar först i svensk politik är den 14 år gamla Alliansen mellan Moderaterna (M), Centern (C), Liberalerna (L) och Kristdemokraterna (KD), som en för stor amalgamplomb från gångna tider som till sist spräcker och grusar en tand.
Ingen har varit beredd att sätta i gång den skilsmässa, där M och KD redan bildar en konservativ falang, medan C:s och L:s syn på vardag och värderingar för deras fotfolk åt ett liberalt håll.
Därför överlåter allianspartierna sannolikt sin allians att splittras med Ulf Kristersson i riksdagens stora sal nästa vecka. Därefter är den politiska mitten friare att förhandla med socialdemokraterna om nästa regering, möjligen med Centerns Annie Lööf i en central roll.
Eller för att ta till det brutala språket från gungorna och klätterställningen: Annie hoppas att någon annan ska ge Ulf på käften så att hon inte själv behöver göra det.