Spitzenkandidat

Två män, som knappast kan vara mera olika, siktar högt och vill om ett år efterträda Jean-Claude Juncker som EU-kommissonens ordförande. Ett viktigt beslut i processen fattas redan denna vecka i Helsingfors.

Europeiska folkpartiet, EPP, håller sin kongress i mässcentret och utser på torsdag gruppens ”Spitzenkandidat” i EU-parlamentsvalet i maj. Toppkandidaten ska representera de kristliga och konservativa partierna i medlemsländerna och göra anspråk på att efter valet bli utnämnd till chef för kommissionen.

Kandidaten Alexander Stubb tävlar på hemmaplan. Hans meritlista är imponerande: utrikesminister, statsminister, finansminister, partiordförande – allt inom relativt kort tid. Men få väljare utanför Finland vet vem han är eller känner till Stubbs kometartade karriär.

Konkurrenten Manfred Weber har inte lika mycket att erbjuda. Ingenjören från Bayern har varit Europaparlamentariker i fjorton år och leder EPP-gruppen sedan 2014. Han har aldrig varit minister eller ansvarig för en stor myndighet. Det finns goda skäl att fråga sig om Weber är tillräckligt väl förberedd för den post han nu eftersträvar. Dessutom är inte heller han känd utanför Brysselbubblan och sina bayerska hemtrakter.

Ändå anses Weber vara förhandsfavorit i och med sin position inom EPP. Stubb är bra på att marknadsföra sig själv, kan charmera och inspirera sin publik. Därför hoppades han kunna avsluta sin valkampanj i hela Europa med en debatt mellan kandidaterna på kongressen. Men förgäves, partiet tillåter det inte.

Man kan fråga sig varför EPP-familjen inte för fram andra, mera välkända politiska tungviktare då det handlar om en av de viktigaste posterna i Europa? Någonting måste vara fel i utnämningsprocessen.

Systemet med partiernas toppkandidater infördes före det senaste Europavalet. Tanken är att EU-medborgarna på det här sättet får sin röst hörd i utnämningen av kommissionens ordförande. Själva valet skulle bli intressantare och valdeltagandet högre. Men är det realistiskt att tro så?

Dessutom kan Europaparlamentet inte ensamt bestämma vem som leder Europeiska kommissionen. Enligt Lissabonfördraget är det EU:s stats- och regeringschefer som föreslår en kandidat. De ska dock ta ”hänsyn till” valresultatet. Sedan röstar parlamentet om förslaget.

Ledamöterna har däremot bestämt att de enbart vill stöda personer som före EU-valet ställdes upp som toppkandidater. Stats- och regeringscheferna är inte beredda att acceptera en sådan ”automatism”. Många tycker inte om att parlamentet med ett trick fråntar dem deras förslagsrätt.

Hittills har det konservativa EPP och socialdemokratiska PES alltid tillsammans haft majoritet i Europaparlamentet. Då de var eniga, kunde de fördela de viktigaste posterna sinsemellan. Men den bekväma majoriteten försvinner sannolikt efter nästa val. Helt andra konstellationer är möjliga. Även om EPP igen väntas bli den största gruppen, finns det inga garantier för att deras toppkandidat väljs till Junckers efterträdare.

Spitzenkandidat är ett tyskt ord. Och det står på en vilseledande förpackning. För det första är systemet inte alls så transparent och demokratiskt som det påstås. För det andra har också stats- och regeringschefernas beslut en demokratisk legitimitet om de, enligt Lissabonfördraget, ”efter lämpligt samråd” enas om en kandidat med kvalificerad majoritet.

Chansen att hitta den bästa kvinnliga eller manliga ordföranden för den nästa EU-kommissionen kan till och med vara större om det sker inom stängda dörrar.

”Man kan fråga sig varför EPP-familjen inte för fram andra, mera välkända politiska tungviktare då det handlar om en av de viktigaste posterna i Europa? Någonting måste vara fel i utnämningsprocessen.”