”Spanien är inte att lita på”
Kataloniens tidigare regionpresident Carles Puigdemont, som nu lever i exil i Belgien, säger att Katalonien har blivit en modell för andra statslösa nationer som vill nå självständighet på ett fredligt sätt. – Det är något nytt, liksom att vi förnyar konc
Carles Puigdemont, 57, började jobba som journalist, blev därefter borgmästare i Girona och så småningom tog han säte i Generalitat, regeringsbyggnaden i Kataloniens huvudstad Barcelona. Nu, under ett mindre medietryck än på länge, har han sitt högkvarter i ”Republikens hus” i den stillsamma belgiska staden Waterloo.
Varken medier eller polis syns utanför huset. Dörren öppnas av en katalansk polis, Mosso, som ansvarar för säkerheten. Jag välkomnas av den vitskäggige Josep Maria Matamala, som har varit Carles Puigdemonts ständiga sällskap sedan han kom till Belgien.
De medlemmar av Mossos som har åtagit sig att åka till Belgien för att skydda Puigdemont arbetar frivilligt och är där på sin lediga tid.
Väggarna i vardagsrummet i nedre våningen är beklädda med planscher och bilder från den katalanska självständighetsprocessen. På bordet finns ett antal böcker, bland annat Nosotros los vascos, en historisk atlas från Baskien. På en låg hylla ligger två elgitarrer som skvallrar om en av Puigdemonts passioner.
Han går mycket sällan ut, han har alltid varit en hemkär typ. Han har tre medarbetare som arbetar med honom och alla som bor i huset delar på hushållssysslorna. Puigdemont gillar att laga mat över alla andra sysslor. Det är samtidigt den enda stunden på dagen då han kan koppla av.
Ett år har gått. Hur ser du på händelserna i Katalonien med ett års perspektiv? – Ingenting är ännu förbi, vi befinner oss mitt i en pågående historia och det är för tidigt att göra en historisk utvärdering.
Men om du tvingas bedöma situationen? – Vi har gjort misstag, vi har gjort saker rätt och vi har mognat en hel del under det gångna året. 1 oktober 2017, då folkomröstningen om självständighet i Katalonien hölls och 27 oktober 2017 då en självständig katalansk republik utropades är två nyckeldatum. De förblir i kraft och utgör en länk för oss. Vi gick in i en sorts process som aldrig tidigare hade genomförts någonstans.
Men det fanns mycket tvivel?
– Ja, det fanns eftersom ingen hade gjort det tidigare och vi kunde inte förutse allting. En del av tvivlen kommer att skingras med tiden.
Vad har ni lärt er?
– Att Spanien inte är att lita på. Den spanska regeringen misslyckades i att agera ansvarsfullt i den katalanska krisen och att ta den på allvar. Det var ett odemokratiskt beteende. Vi trodde med tanke på den tid den spanska konstitutionen hade varit i kraft och den tid Spanien hade varit en del av Europa skulle ha skapat en mer demokratisk stat. Vi insåg att det fortfarande finns personer i ledningen som vill lösa en konstitutionell kris med makt och auktoritära medel. Nästa gång vet vi att vi inte kan lita på spanska ledare. En lösning måste nås via internationell medling.
Vad gjorde ni bra?
– En massa. Mer än vad vi gjorde dåligt. I dag är Katalonien en politisk enhet, en politisk spelare som finns på den europeiska agendan och som är välkänd runtom i världen. Så var det inte tidigare.
– Vi har också anpassat den katalanska revolutionen till en modern värld och i den fortsatta debatten kring hur samhället ska utformas är vår modell lokal, innovativ och mer horisontell. Den utgår inte från 1900-talets nationalism.
Hur får ni medborgarna med?
– Vår process har på många sätt varit medborgarnas. Tusen och åter tusen invånare har innerst inne funderat på självständighet. Det började sommaren 2010 efter den spanska konstitutionsdomstolens förkas- tande av en reform av autonomin. Många sade då till sig själva att ”nu får det räcka”.
Har ni blivit en modell för andra statslösa nationer? – Ja det har vi, för vi vill göra det på ett fredligt sätt. Det är något nytt, liksom att vi förnyar konceptet för rätten till självbestämmande. Det kan inte endast gälla avkolonisering även om det har varit fallet historiskt sett.
Förhållandet med Spanien saknar en oberoende part som bekräftar deras uttalanden. Utan det kan vi inte tro dem. Carles Puigdemont Tidigare regionpresident, Katalonien
Vilken institution borde acceptera det?
– Den formulering som FN har gjort räcker. FN:s råd för mänskliga rättigheter borde göra en ny tolkning och de nationer som väljer en fredlig väg borde prioriteras.
Det blir knappast lätt…
– Nej, därför föreslår vi att kriterierna skulle förändras. En gerilla som är skyldig till tusentals människors död godkänns nu av det internationella samfundet att sätta sig ner vid ett förhandlingsbord, men ett fredligt land med många invånare ignoreras.
När du åkte till Finland i mars, väntade du dig då att Högsta domstolen i Spanien skulle utfärda arresteringsorder? – Innan jag åkte till Finland var jag i Danmark och HD meddelade att de skulle komma med en europeisk arresteringsorder, men det skedde inte. Vi hade listan över länder där vi kunde vara säkra. Och på den listan fanns Finland, eller landet fanns åtminstone inte på listan över de farligaste länderna. Då jag var i Finland insåg jag att HD stod i beråd att utfärda en arresteringsorder och därför flög vi inte tillbaka till Bryssel. Vi ville ta bil för vi ansåg det mer diskret. Hur som helst gav det oss en möjlighet att överlämna oss till det belgiska rättsväsendet och försvara oss själva i Belgien. Vi ville inte att fler länder blev inblandade.
Men ändå blev Tyskland inblandat. Var du rädd för att tyskarna skulle acceptera arresteringsordern? – Det kunde ha gått så, men jag är säker på att oberoende hur resolutionen hade sett ut så skulle det ha blivit ett juridiskt, inte politiskt beslut.
Kommer du att resa till Frankrike? – Nej. Det finns ett specialavtal mellan Frankrike och Spanien så det är bättre att inte ta den risken.
Har du gett upp hoppet om europeisk diplomati? – Ja, det har jag eftersom ingen intervention skedde då det fanns en chans och borde ha skett. Men under det senaste året har de europeiska staterna fått ett nytt perspektiv på vad som hände i Katalonien. Inte bara vad Spanien har berättat. Om vi ska bli erkända så är kunskap det första Europa behöver. Nu är vi i ett skede då vi kan berätta vad som har hänt.
Det råder tydliga meningsskiljaktigheter mellan de två största blocken för självständighet. Hur har du noterat det? – Katalonien är inte befriat från sekterism. Och jag har gjort allt som står i min makt för att de båda grupperna ska nå samförstånd. Trots det vill jag inte klandra någondera parten. Det är svåra tider, både för inblandade partier och politiker. Många partiledare är antingen fängslade eller i exil. Det leder till praktiska problem och misstag. Vi måste vara förstående.
Vilka misstag?
– Att inte förbli enade i en konflikt som av allt att döma lär fortsätta leder till svaghet. Om vi vill förbli enade måste vi vara försiktiga, åtminstone tills vi vet vilka straff de katalaner som står åtalade döms till. Bland folket i Katalonien finns enighet och de kräver också att vi politiker är enade. Den som än trotsar den enighet som råder måste själv stå för sina handlingar.
Men, den spanska statens strategiska målsättning är och har varit att ni
ska tappa er majoritet i parlamentet, inte sant? – Precis, det var därför de kallade till val den 21 december. Men deras beräkningar slog fel. Främst för att vi lyckades hålla uppe pressen i ett trängt läge och fick ihop ytterligare 100 000 röster.
Men procentuellt ökade ert stöd inte, trots händelserna kring folkomröstningen den 1 oktober – ledare fängslade och i exil – är ert stöd fortfarande 47,5 procent. – Valresultatet från den 21 december är i sanning bra. Hur man än ser på det.
Kommer det rådande politiska läget att avgöra hur rättegången utfaller? – Det kommer att bli en politisk rättegång och alla kommer att arbeta utifrån det antagandet. Men det är svårt att koordinera sig då en del är i exil och andra bakom lås och bom.
Tror du att spanska staten utnyttjar rättegången för att splittra er? – Absolut, det har varit deras målsättning.
Tror du att åklagaren reducerar sina straffyrkanden då rättegångarna är över? – Det finns strategier som går ut på att få folk att tro att ett lindrigt straff är en gåva. Vi måste vara försiktiga. Vi kommer inte att godkänna något annat än frikännanden. Det kommer att läggas ut många lockbeten, men vi får inte nappa på dem. Vi måste vara försiktiga. Kommer de som för bara ett år sedan applåderade upproret påstå att inget uppror ägde rum?
– Till exempel de uttalanden tre spanska ministrar kommit med. Katalonien-operationen, löften om stora summor pengar, antydningar om att åklagaren kommer att sänka straffen. Det är bara löften för att väcka falska förhoppningar
– Förhållandet med Spanien saknar en oberoende part som bekräftar deras uttalanden. Utan det kan vi inte tro dem.
Skulle en fällande dom driva er längre ifrån en överenskommelse? – Vi vill uppnå en överenskommelse eftersom vi är vuxna människor, men om de fortsätter som de har hittills.
Just nu ligger stödet för självständighet på 47 procent, har det nått sin övre gräns? – Nej, det har det inte, långt ifrån. Det finns fortfarande mycket vi kan göra.
Finns det risk för att era nya anhängare tappar intresset om ni inte uppnår självständighet tillräckligt snabbt? – Nej, det tror jag inte. Om de överger hoppet om självständighet kommer de att leva i ett sämre land. Folk jobbar hårt på olika håll, de ordnar hela tiden kreativa evenemang. Jag är djupt tacksam för det arbete medborgarna utför.
Den nye spanske premiärministern, Pedro Sanchez? – Han har inga planer, varken för Spanien eller Katalonien. I de stora frågorna bidrar han inte med något nytt.
Republiksrådet (Kataloniens exilregering) är ert nya verktyg, eller hur? – Det är resultatet av ett förpliktigande vi gjorde för länge sedan även om det fördröjdes av händelserna i Tyskland. Det kommer inte att bli en offentlig institution. Det som varken kan sägas eller göras i Katalonien kommer att förverkligas utanför landets gränser i syfte att uppnå självständighet. I det första skedet kommer det endast att bestå av parlamentsledamöter. Den 8 december håller alla folkvalda en storsamling i Belgien. Då informerar vi mer om det andra skedet.
Vem kommer att ingå i det permanenta organet? – Det kommer att skrida till verket då det erhållit löften om stöd av en miljon människor och det ska bestå av etthundra medborgare. Parlamentsledamöter står för en fjärdedel, kommunala beslutsfattare för en fjärdedel och en fjärdedel ska representera samhällsorganisationer. De sista 25 utgörs av världsmedborgare.
De sista 25 kan alltså vara icke-katalaner? – Ja, de kan komma från var som helst i världen. Många har uttryckt intresse för att involvera sig och främja vår nya demokratiska modell. Vi vill att demokratin ska fungera nerifrån upp.
De kommande kommunalvalen, hur skall ni vinna i Barcelona? – Genom att stå enade. Det finns fortfarande tid.
ERC har nominerat Ernest Maragall. PDeCAT har nominerat Neus Munte, kandidatlistorna är redan klara. – Det är sant, vi måste ha en enda kandidatlista men det är fortfarande möjligt. Vi kan vinna om vi står enade.
Den här artikeln har tidigare ingått i den baskiska tidningen Berria och publiceras i dag i flera tidningar på minoritetsspråk runtom i Europa. Intervjun är gjord före den spanska åklagarsidan i fredags lämnade in straffyrkanden på 7–25 år för 18 katalanska ledare som en följd av fjolårets folkomröstning om självständighet för Katalonien.