Bygg inte Finland på lånade pengar

EKONOMI Under tiden som diskussionerna kretsar livligt och med hög adrenalinhalt kring anställningsskyddet pågår betydligt allvarligare förändringar i ekonomin. Företagen har under det tredje kvartalet gjort lägre vinster än beräknat. Börsen har reagerat och rasat med drygt tolv procent på en månad. Regeringens måttliga sysselsättningsmål på 72 procent har ännu aldrig uppnåtts. De färskaste rapporterna från konjunkturinstituten reviderar sina prognoser nedåt för 2019 och 2020. Byggindustrin räknar med nolltillväxt nästa år. Till och med regeringen skrev i sin rapport inför budgetförhandlingarna i september att vi har passerat konjunkturtoppen.

Trots de starka signalerna på att vi passerat den ekonomiska höjdpunkten i ekonomin lyckas regeringen inte stå emot grupperingar och instanser som kräver alltmer av de alltför knappa skatteintäkterna. Pengarna räcker inte till. Det är bland annat sjukvården, skolor, daghem, polisen samt alla nya jaktplan vi ska ha. För att över huvud taget få ihop en budget tvingades regeringen ta upp nya lån även för 2019. Därmed kommer statsskulden att växa till 109 miljarder euro. Fördelat per person blir det 20 000 euro. För en fyrapersoners familj alltså 80 000 euro. Det är en skuld vi tar för lyxen att i dag få konsumera över våra tillgångar. Samtidigt är det en skuld som vi rullar över på följande generation att betala.

I en vanlig familj i Finland lånar man inte för konsumtion.

Det var inte heller vanligt i städerna eller på landet på 1600- och 1700-talet. Man levde inte över sina tillgångar. Men om det behövdes pengar för en gemensam brandvakt eller löner för nämndemännen eller för fattigvården betalade invånarna det som behövdes. Man visste vart pengarna gick.

I dag är samhället betydligt mera komplicerat. Ingen vet vart en enskilds skattepengar tar vägen. Folket har frikopplats från realiteterna kring de offentliga finanserna. Då är det enkelt att ställa sig i kö eller gå in i grupper som driver ens egna hjärtefrågor. Förståelsen och ansvaret för statens lånebörda känns främmande.

Med tanke på att vi snart dyker in i den följande lågkonjunkturen utan att vi ett enda år kunnat återbetala ens en liten del av statsskulden känns det skrämmande att regeringen fortsätter att bygga landets ekonomi på lånade pengar. Det finns inga tecken på att det skulle uppstå en politisk styrka som kan hålla emot kostnadsökningar och än mindre verkar det vara möjligt att tygla arbetsmarknadsorganisationerna så länge de besitter rätten till politiska strejker.

Om landet inte får en handlingskraftig regering kommer utförsbacken att accelerera. Då tar det inte lång tid när våra interna problem inte längre är våra egna utan de kommer att diskuteras ovanför våra huvuden på EU-nivå, liksom Italiens och Greklands ekonomier.