Språkdiskussion om bakfoten
Det är lätt att få saker om bakfoten, särskilt för en tusenfoting. Debatten om den planerade filmen om Helene Schjerfbeck rör sig lite som en sådan över det minfält som diskussioner om språkliga och kulturella minoriteters perspektiv tenderar att bli. Kanske ska jag börja med att kraftfullt ta avstånd från mig själv: naturligtvis är det magstarkt att mana till bojkott av en film som inte ens existerar. En mildare variant som jag själv tilllämpar i förhållande till majoriteten av filmer som görs är att i all tysthet låta bli att se dem. Men tänk om Antti J. Jokinens film blir en konstnärlig braksuccé – då är jag inte sämre än att jag låter mig släpas till biografen under ett klädsamt motstånd.
En av missuppfattningarna i debatten är att det skulle handla om något slags språknostalgi, eller ett krampaktigt klamrande vid rättigheter: Ingen äger Schjerfbeck, men det betyder inte att allt som sägs är riktigt eller försvarbart. Jag reagerar starkt mot att det enda skäl som framförts till valet att spela in filmen på finska är kommersiellt. Att det sedan egentligen inte alls handlar om publikens intresse, utan om det enkla faktum att det finns mer pengar till finansiering av finskspråkiga filmer än för svenskspråkiga visar det skeva i argumentet. Vi vet inte om en finländsk publik föredrar det ena eller det andra, för vi saknar en finländsk storproduktion på svenska för att få en relevant jämförelse. Vi vet däremot att en svenskspråkig film skulle nå en mångfalt större publik i Norden.
Det är inte räddhågad språknationalism att resa diskussionen om vilket språk filmer om välkända finlandssvenskar görs på. Visst är det så att när dessa val görs så systematiskt som i finländsk filmproduktion så är det ett effektivt osynliggörande av det svenskspråkiga Finland. Men man kan också säga att det är fullkomligt otidsenligt att klamra sig fast vid enspråkigt finländska filmer och lika enspråkig filmfinansiering. Det är om någonting ett förlegat korridortänkande. Andra debattörer har pekat på internationella storfilmer från de senaste 20 åren där flera språk talas parallellt – och definitivt språk som regissörerna inte talar. Den typen av språköverskridanden är lika gamla som ljudfilmen själv. Tanken att det krävs en finlandssvensk regissör för att svenska ska talas i en finländsk film är hämtad från botten av en sprucken och snart bortglömd tunna. Notera att Aki Kaurismäkis film Le Havre spelades in på franska… I Finland görs redan flerspråkig tv-dramatik. Det är filmproduktionen som halkar efter, som är fullkomligt i ofas med sin tid.
En och annan har svårt med nya ord. ”Whitewashing” är en sådan term som smugit sig in. Den har på svenska behållit sin engelska form, men det betyder inte att den uteslutande har tillämpning på anglosaxisk botten. Att byta ut personer av en viss färg, kultur eller språk är inte i varje fall resultat av medveten eller omedveten diskriminering. Men när det visar sig att finansieringssystemet i sig hindrar större produktioner från att göras på svenska, då är det en systematisk ”finskwashing” som försiggår. När begreppet ”appropriering” används reagerar återigen språkvårdarna. Men det är en helt specifik term som inte alls är liktydig med att låna eller att stjäla, och det är heller inte alltid negativt avsett. Inom bildkonsten är det helt etablerat för att beskriva hur konstnärer – inte lånar eller stjäl, utan – använder på ett självsvåldigt sätt en känd förebild och gör den helt till sin egen. ”Kulturell appropriering” har en lite annan syftning, då den pekar på hur en majoritetskultur gör minoritetskulturens uttryck till sitt eget, och som i denna debatt gärna reagerar lika upprört som förvånat när omständigheten påtalas. Vadå, Schjerfbeck är ju ”vår”, också.
Det är inte så att finlandssvenskarna ”äger” Schjerfbeck. Men det hade varit på sin plats för regissören Antti J. Jokinen att utveckla motiveringen med ett konstnärligt perspektiv – det må vara ointressant ur finansiärernas synvinkel, men det borde vara avgörande för oss som förväntas se filmen. På den punkten vet vi ingenting om hur Jokinen och producenterna bakom honom tänker. Vad vi vet är att Helene Schjerfbecks hemhörighet i svenskspråkig kultur – och senare i fransk – bidrog både till hennes konstnärliga val och livsval, och att den definitivt gjorde sitt till i hennes sociala och konstnärliga isolering i hemlandet. Liksom de finlandssvenska kollegerna Ellen Thesleff och Elin Danielson-Gambogi valde hon att leva utanför Finland – både Schjerfbeck och Danielson-Gambogi dog utomlands och hade länge större erkännande där än på hemmaplan.
Min kritik är inte språknostalgisk eller ett krampaktigt famntag kring ”minoritetens rättigheter”. Den handlar snarare om att här i Finland är den sammansatta historien sannare och ofta intressantare än den enkla och reducerade. Den är rent av viktig ur ett majoritetsperspektiv. För den verkliga majoriteten i Finland talar många språk.