Titta, jag surfar!

Och det hände sig vid den tiden, i början av 1980-talet, då Urho Kekkonen fortfarande var landshövding över Finland, att jag med min gamla fiskarbåt tuffade från Lovisa till Nystad för att därifrån fortsätta till Raumo för att hälsa på min bror. Båten var byggd i furu i Summa nära Fredrikshamn och var knappt 8 meter lång. Den hade en tvåcylindrig Olympia-motor på 10 hästkrafter som gick på motorpetroleum.

Båtens skrovhastighet borde ju ha varit så där 8 knop, men motorn tyckte inte om mer än 6–7 knop. Dessutom slingrade sig båten ganska mycket, så slutresultatet var 5–6 knop, alltså mindre än 10 km i timmen. Det var alltså i joggingfart som jag tuffade i väg mot Raumo. Och då får man nog tuffa. Det tog mig tre långa dagar att komma så långt som till Nystad. Men sen blev det stopp eftersom det blåste en kraftig nordlig vind och sista sträckan gick över öppet vatten. Så jag hängde ett par dagar i den skyddade gästhamnen i Nystad.

Det var alltså i joggingfart som jag tuffade i väg mot Raumo. Och då får man nog tuffa. Det tog mig tre långa dagar att komma så långt som till Nystad. Men sen blev det stopp.

Medan jag vistas i Nystad kan jag nämna några saker om stadens namn. Staden grundades på 1600-talet och var förstås ny då, så därav det lite tråkiga namnet. Möjligen är namnet också inspirerat av sockennamnet Nykyrka/Uuskirkko i närheten. Man har också kallat staden Kalannin kaupunki eftersom staden fanns i Kalanti/Kaland. Dagens människor förkortar ofta Uusikaupunki till Uki. Men invånarna i Raumo, dit jag alltså var på väg, och som har lillebrorskomplex i förhållande till Björneborg och storebrorskomplex beträffande Nystad, kallar nystadsborna för ämbärporilaiset.

Det handlar dels om att man vill visa att man tycker lika illa om båda grannstäderna, dels om att Nystad är centralort i Vakka-Suomi, ett område där man av tradition har tillverkat skäppor, ovala laggkärl för uppmätning av spannmål. Och en skäppa är ju nästan detsamma som ett ämbar.

Nordanvinden höll i sig. Men en morgon försökte jag lura den genom att starta tidigt. Men efter sundet mellan Nurminen och Katakari insåg jag att vågorna var för höga. Jag lyckades vända söderut, men efter en stund, när jag hade passerat Putsaari, märkte jag att vågorna svängde runt den stora ön och anföll mig snett bakifrån. Resultatet var att jag surfade. Motorn från år 1963, som normalt gjorde 100 varv per minut, var tidvis uppe i det tredubbla i nedförsbackarna. Jag väntade på en explosion. Men den kom inte. Och efter en halv timme var jag i skydd av Iso Lehmämaa och Klupinniemi.

Och här sitter jag nu och skriver.