I dag gäller det för Stubb
Om Alexander Stubb visar sig vara för liberal för de konservativa kan han alltid hoppas på att liberalerna blir kungamakare efter EU-valet. Vem vet, kanske det har varit hans plan hela vägen.
I dag samlas Europas konservativa toppolitiker i mässcentret i Helsingfors. Inbjudna är regeringschefer som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Ungerns premiärminister Viktor Orban.
Andra höjdare är kommissionsordförande Jean-Claude Juncker och rådsordförande Donald Tusk. Med finns också gamla kändisar som Silvio Berlusconi, Italiens tidigare premiärminister.
I morgon avgör de konservativa vem som blir EPP-gruppens toppkandidat i EU-valet i vår. Är det den liberale Alexander Stubb eller den konservative Manfred Weber? Stalltipset är att det är Weber som utgår med segern. Men Stubbs chanser behöver inte vara körda för det. Tvärtom, om liberalerna blir kungamakare efter EU-valet kan Stubb fortfarande få ett toppjobb i EU.
I morgon vet vi hur det går. Då röstar den konservativa EPPgruppen, på plats i mässcentret i Helsingfors, om det är finländske Alexander Stubb eller tysken Manfred Weber som blir gruppens toppkandidat i EUvalet.
Men det är inte bara de konservativa som är samlade. I Madrid håller den liberala grupperingen Alde möte, med start i morgon. Liberalerna tänker dock inte utse någon toppkandidat. Åtminstone inte ännu. Om de gör det sker det i februari och då är det kanske ett helt team som lanseras.
Det handlar om taktik och rävspel. Hela EU surrar av rykten om vad som pågår, och bedömningarna varierar beroende på vem man frågar. Det enda säkra man kan säga nu är att maktspelet är intrikat, som ett veritabelt Shakespearedrama.
Av alla inflytelserika poster som ska besättas efter EUvalet har frågan om vem som blir nästa ordförande för EU-kommissionen parkerat i rubrikerna. Det har att göra med kopplingen till toppkandidaternas vara eller ickevara.
Förra gången, efter valet 2014, gick jobbet till den största gruppens toppkandidat som då var JeanClaude Juncker.
Men eftersom inget är enkelt i EU så är inte systemet med toppkandidater det heller. Det råder till exempel ingen enighet om systemet. Därför är det högst oklart vilka grupperingar som ställer upp toppkandidater. Det är också orsaken till att liberalerna väntar.
Det finns inte heller någon absolut regel som säger att kommissionsordföranden ska komma från den största gruppen. Det man oftast hänvisar till är artikel 17 i Lissabonfördraget som bland annat säger att man ska ”beakta valresultatet i EUvalet”.
Men också annat väger in, som de nationella regeringarnas politiska färg. Det har betydelse eftersom det är re geringarna som föreslår en ordförandekandidat som EUparlamentet sedan ska godkänna.
Det är också från regeringshåll som aversionen mot toppkandidaterna är som störst. När förespråkarna kallar det ett steg mot ett mer demokratiskt EU – Europas folk ska kunna påverka vem som leder unionen i stället för att valet sker bakom lyckta dörrar – menar motståndarna att det inte är fullt så enkelt.
– EU är en balansakt mellan olika maktcentrum och med fler dimensioner än i nationell politik. Majoritetsstyre, som demokratin bygger på, är illa i EU för små länder som Finland, Sverige och Danmark. Det måste finnas motvikter, som balanserar upp det hela. En sådan är organet för de natio nella regeringarna, det vill säga Europeiska rådet, säger en källa till HBL.
Men låt oss återgå till liberalerna. Håll ett öga på dem framöver. De är i flera avseenden den yttersta motpolen till den auktoritära våg som sveper över Europa. Den våg som för övrigt kan bli Stubbs fall i den egna gruppen.
Bedömare tror att stödet för högerpopulisterna växer, och om de lyckas samla sina led i en gruppering blir de en veritabel kraft att räkna med. En färsk mätning från början av veckan visar till exempel att Marine Le Pens Nationell samling nu är större i Frankrike än Emmanuel Macrons La république en marche.
Det finns till och med de som säger att populisterna kan bli den största gruppen och då är det plötsligt en välsignelse att artikel 17 inte är absolut, det vill säga att det inte per automatik är så att kommissionsordföranden kommer från den största gruppen.
Andra bedömare tror att splittringen bland populisterna är för stor för att de ska lyckas mobilisera en enad front.
Det som de flesta däremot är eniga om är att de traditionellt största grupperna, konservativa EPP och socialdemokratiska S&D, kommer att gå bakåt som en följd av fragmenteringen i nya och mindre partier.
Det är här liberalerna kommer in i bilden. Alde kan, i samarbete med den franska folkrörelsen, bli så stor att liberalerna blir tungan på vågen i det maktspel som pågår. Populisterna mot liberalerna, alltså, med de traditionellt stora vid sidlinjen. För att karikera det hela.
I ett sådant läge, med liberalerna som kungamakare, kan Stubbs liberala framtoning plötsligt bli en tillgång.
Plötsligt och plötsligt, förresten. Kanske det är det strategen Stubb räknat med hela tiden.
”Håll ett öga på liberalerna framöver. De är i flera avseenden den yttersta motpolen till den auktoritära våg som sveper över Europa.”
LENA SKOGBERG Biträdande ansvarig utgivare