Arbetande mödrar
Den här hösten har jag tillbringat i Bangladesh. Bangladesh har under det gångna året tagit emot 720 000 flyktingar. Jobbar man för FN:s flyktingorgan hör man till dem som blir ombedda att packa väskorna och göra något konkret. Jag säger nej de första två gångerna. Men sedan kommer en möjlighet att åka till Bangladesh för att vikariera en kollega som blivit sjuk. Det är bara för en månad. Jag säger ja. – Måste du, frågar barnen. – Du lovade att du skulle stanna hemma efter den förra resan, säger den mellersta dottern.
Jag förklarar att ”den förra resan” var förra året. Det tycker barnen är irrelevant. Jag berättar för dem om barn från Myanmar som vandrat i dagar för att rädda sina liv. I flera månader kom flyktingarna över gränsen i en takt av 10 000 per dag, och mammor kom över gränsen med sina döda barn i famnen.
– Hemskt … men någon annan kan väl åka, säger mellersta dottern nyktert. – Jo, säger jag. Men jag vill.
När vi uppnått det stadiet att vi inte längre jobbar för att vi måste, utan för att vi tycker att det är spännande, krävande och meningsfullt, vad gör vi då med vårt dåliga samvete?
Jag lovar att komma hem till höstlovet. Men jobbet skiter blankt i mina barns lov och jag ombeds stanna en vecka till. Två andra kvinnliga kollegor ombeds också att arrangera om sina semestrar. En missar sina svärföräldrars guldbröllop, en annan sin mans födelsedag. Jag anländer exakt en vecka för sent till det veckolånga höstlovet.
Mitt jobb är möjligtvis extremt. Men jag känner inte till en enda förälder som inte fått frågan ”måste du?”. Jag känner ingen yrkesarbetande mamma som inte försökt vara på två ställen samtidigt. En gång i veckan.
Jag kommer hem, full av historier om barn som lärt sig att skratta igen, om politiska utmaningar, och kolleger som är så utbrända att de ligger i gräset och väser som ormar. Jag är stolt över att jobba för en organisation som trots sin egen omöjlighet fortfarande, dagligen, räddar liv. Redan innan jag lämnat landet har jag kommit överens om att komma tillbaka.
– Jag flyttar inte till Bangladesh, säger den äldsta dottern, som svar på en fråga ingen ställt.
– Vi kan flytta efter min födelsedag, säger 9-åringen som fyller år den 14 november.
– Men på min födelsedag måste du vara här!
Tre dagar senare blir jag tillfrågad om jag kan skicka in en officiell ansökan. Till en högre tjänst och ett intressantare jobb. Jag visar min man ett antal undersökningar som visar att barn till yrkesarbetande mödrar lyckas bättre i livet. Han påpekar att jag redan jobbar. Jag rådfrågar mitt skuldbelagda samvete och förklarar åt chefen att barnen inte är entusiastiska. – Du kan ju tänka på det, säger han. Jag säger nej. Men vi förhandlar därhemma och jag packar mina väskor igen. Tre veckor den här gången. Vi flyttar 9-åringens kalas till december.
– Men då kan du inte stanna längre, säger hon bestämt.
Vis av tidigare erfarenhet lovar jag ingenting. Forskarna säger att barn till föräldrar som är nöjda med sina liv i det långa loppet blir mer harmoniska människor. De har inte mött min 9-åring. – Jag ska göra så gott jag kan, säger jag. Vad annat kan man lova sina barn?
”Forskarna säger att barn till föräldrar som är nöjda med sina liv i det långa loppet blir mer harmoniska människor. De har inte mött min 9-åring.”