En rofylld kärleksförklaring till Helsingfors
Saxofonisten Trygve Seims skiva Helsinki Songs bjuder huvudsakligen på lugn musik, milda melodier och makliga tempon.
JAZZ
Trygve Seim
Helsinki Songs (ECM)
Trygve Seim skrev största delen av musiken på skivan Helsinki Songs i Finlands Tonsättare rf:s komponisthem i Tölö. Därav namnet – och kanske även en del av skivans stämning.
Saxofonisten som är född 1971 i Oslo har nog blickat österut även tidigare. Han samarbetade på 90-talet med Edward Vesala och har senare spelat med Iro Haarla och i Kuára med Samuli Mikkonen och Markku Ounaskari.
Musiken på Seims åttonde skiva för bolaget ECM är huvudsakligen lugn, med milda melodier och makliga tempon. Den är lyrisk, tidvis lite melankolisk, men inte sentimental. Inte ens på inledningsspåret Sol’s Song, som för tankarna till Jan Garbareks sockrade stycken, vilka i sin tur för tankarna till tv-signaturer från 80-talet.
Seim ligger närmare jazztraditionen än landsmannen Garbarek i frasering och tonval och hans tonslingor pekar även i andra väderstreck. Han har också studerat och spelat arabisk, indisk och armenisk musik.
Folkligt och urbant
I kvartetten spelar den estniske pianisten Kristjan Randalu, med utsökt sjungande anslag och finslipad teknik. Basisten Mats Eilertsen och trumslagaren Markku Ounaskari samarbetar perfekt både i de tätt pulserande styckena och i de flyktigare rytmerna.
Då Seims mångfasetterat klingande saxofoner sammanförs till en helhet med de övriga musikerna bildas stundom en fusion mellan det folkligt fria och det urbant strukturerade.
Det här kommer bra fram i valsen Helsinki Song, om man jämför Seims och Randalus solistiska grepp. Seim tillämpar i hög grad på saxofon det som vissa trumpetare, med Arve Henriksen i spetsen, brukar uppnå. Det är fråga om det ibland klagande, ibland lovsjungande luftiga soundet. Saxofonen låter emellanåt som sig själv men inte sällan som något annat – besjälat – instrument.
Pianist som ger mersmak
Randalu följer upp med ett pianosolo enligt konstens alla regler, vilket placerar musiken tillbaka i stadens puls efter Seims längtan till landet. Men i temadelarna går de två längs samma stråk. Kanske mot havet, som finns nära både i staden och på landet. I slutet andas saxofonen ut i en sista tonlös pust.
I New Beginning förvandlar Seim saxofonen genom frasering och vibrato till något fiolliknande. Men man skymtar också snabbt klarinettliknande urjazzvibrato innan Randalus piano tar över med ett grepp som för tankarna till de stora jazzpianisterna. Stycket börjar på en bergstopp i Långtbortistan men slutar på den andra sidan av det stora vattnet.
I Sorrow March presenterar saxofonisten än mera från sin palett. Saxofonens ljud tar intryck från det armeniska träblåsinstrumentet duduk, som har kallats för sorgens röst.
Nocturne börjar illavarslande men är till slut nästan ofarlig, nästan som en nattlig promenad i Sörnäs.
Randalu är en pianist som ger mersmak. Han doserar väl sina kristallklara fraser, men på Randalusian Folk Song når han kulmen över Ounaskaris och Eilertsens drivande groove. Ett annat av skivans mera intensiva spår är Yes Please Both, som avrundar skivan med lite traditionsfrijazz á la Ornette Coleman.
Helsinki Songs finns avgjort i högen med årets bästa jazzskivor.