Angenämt klingande saxofonrariteter
Olli-Pekka Tuomisalo har haft den goda smaken att gräva fram flera saxofonkonserter som av olika orsaker negligerats.
KLASSISK MUSIK
Lost Saxophone Concertos
Olli-Pekka Tuomisalo och hans orkester spelar saxofonkonserter av Cragun, Gunaropulos, Lindorff-Larsen, van der Pals och Tate. (Naxos)
Det har, häpnadsväckande nog, komponerats cirka tvåtusen verk för saxofon och orkester och ännu mer häpnadsväckande är att endast en dryg handfull av dessa har etablerat sig på den internationella konsertrepertoaren.
Eldsjälen Olli-Pekka Tuomisalo, som genom årens lopp beställt, framfört och spelat in en enorm mängd verk för saxofon och olika instrumentkombinationer, står på sin nya Naxosskiva inte bara för en kulturgärning genom att lyfta fram några oförtjänt bortglömda saxofonkonserter. Han har även snokat reda på två verk som ansågs förlorade.
John Beach Craguns melodiskt fräscha konsert (1925) är det första amerikanska verket i genren, medan Melartin- och Merikantoeleven, musikaliske mångsysslaren Yrjö Gunaropulos (1904–68) skrev den första finländska saxofonkonserten 1935. Det för Matti Rajula komponerade, på sin tid populära stycket är ogenerat romantiskt och virtuost avfattat och låter ställvis som Melartin på sitt mest lättsamma humör.
Den likaså S:t Petersburg-bördige kosmopoliten Leopold van der Pals Concertino (1938) är ett spirituellt nyklassiskt stycke, medan dansken Eilert Lindorff-Larsens kort- korta konsert (1954) framgångsrikt flirtar med populärmusiken. Engelska Phyllis Tates 1944 skrivna konsert är hennes genombrottsverk och med sina stundtals brittenska undertoner skivans mest ambitiösa komposition.
Sammantaget handlar det kanske inte om några omistliga mästerverk men nog så angenämt klingande musik, som gott och väl kunde framföras oftare.
Tuomisalo spelar med sagolikt vacker ton och osvikligt god smak och den handplockade sinfoniettan är mestadels bra med på noterna.