Ny bis­kop i Es­bo flag­gar för vig­sel av sam­kö­na­de par

Med ett ge­di­get in­ter­na­tio­nellt kun­nan­de på me­rit­för­teck­ning­en åter­vän­der den ny­val­da bis­ko­pen för Es­bo stift, Kai­sa­ma­ri Hin­tik­ka, till Fin­land efter sju år i Schweiz.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - Ska kyr­kan vi­ga sam­kö­na­de par? Vad an­ser du om ab­ort? Vad tän­ker du om eu­ta­na­si? NICLAS LÖNNQVIST 029 080 1356, niclas.lon­[email protected]­me­dia.fi

I feb­ru­a­ri bör­jar Kai­sa­ma­ri Hin­tik­ka sitt jobb som bis­kop för Es­bo stift. Ba­kom sig har hon en ge­di­gen in­ter­na­tio­nell kar­riär och de sju se­nas­te åren har hon job­bat i Schweiz. En­ligt hen­ne är al­la lik­vär­di­ga i Guds ögon.

– Det be­ty­der ock­så att kyr­kan ska kun­na vi­ga sam­kö­na­de par, sä­ger Hin­tik­ka.

Kai­sa­ma­ri Hin­tik­ka sva­rar i te­le­fon i Genè­ve där hon för till­fäl­let job­bar som bi­trä­dan­de ge­ne­ral­sek­re­te­ra­re för Lut­hers­ka världs­för­bun­det. Det är en or­ga­ni­sa­tion be­stå­en­de av 148 lut­he­rans­ka kyr­kor från 99 oli­ka län­der. Sam­fun­dets upp­gift är att job­ba ak­tivt för en di­a­log mel­lan oli­ka kyr­kor, men sam­fun­det job­bar ock­så med hu­ma­ni­tä­ra frå­gor.

– Vi har en stor hu­ma­ni­tär av­del­ning som är en vik­tig del av vårt ar­be­te. Grun­den för ex­per­ti­sen i or­ga­ni­sa­tio­nen mu­ra­des re­dan un­der and­ra världs­kri­get då Europa ha­de en flyk­ting­våg. Vi är en stor part­ner för FN:s flyk­ting­hjälp och upp­rätt­hål­ler flyk­ting­lä­ger för 3 mil­jo­ner flyk­ting­ar. Den de­len av sam­fun­det leds av en an­nan fin­län­da­re, Ma­ria Im­mo­nen. I mitt per­son­li­ga värv har flyk­ting­kri­sen in­te märkts så myc­ket, men det är klart att jag he­la ti­den är ajour med flyk­ting­frå­gor.

I feb­ru­a­ri ska Hin­tik­ka in­le­da sitt värv som bis­kop för Es­bo stift. En upp­gift som hon med stor tack­sam­het ser fram emot. Hin­tik­ka blir den and­ra kvinn­li­ga bis­ko­pen i Fin­land efter Ir­ja Asko­la, som var bis­kop för Helsing­fors stift 2010–2017.

– Jag har än­nu in­te rik­tigt in­sett att jag ska ta emot ett nytt jobb, men jag har följt med job­bet som gjorts i Es­bo stift. Vi har en gans­ka li­ka­dan syn på vad som bor­de gö­ras. Det är klart att kyr­kan och vad kyr­kan gör och står för de­lar män­ni­skor i Fin­land. Gi­vet­vis har frå­gan om vig­sel av sam­kö­na­de par va­rit en frå­ga som bi­dra­git till en po­la­ri­se­ring.

Hin­tik­ka an­ser att kyr­kan har en klar – grän­sö­ver­skri­dan­de upp­gift.

– Jag tror att kyr­kans ar­be­te för sam­häl­lets sva­ga är ett jobb som för­e­nar de fles­ta fin­län­da­re över oli­ka grän­ser. Det är nå­got som vi mås­te se till att vi har re­sur­ser för ock­så i fram­ti­den. Det uni­ka för lut­he­rans­ka kyr­kan i Fin­land är att vi har di­a­ko­nitjäns­ter i var­je för­sam­ling, vil­ket är ovan­ligt ut­om­lands.

Hin­tik­ka ser en änd­ring i dis­kus­sions­kul­tu­ren i Fin­land där so­li­da­ri­te­ten och med­mänsk­lig­he­ten mins­kat.

– Vi i kyr­kan mås­te ock­så job­ba för att få ut bud­ska­pet om med­mänsk­lig­het och so­li­da­ri­tet. Em­pa­ti är en brist­va­ra. Det hand­lar in­te ba­ra om att se efter sin när­mas­te gran­ne utan om allt som finns runt om­kring oss. Vi bor­de fun­de­ra på hur­dan värld vi ger till föl­jan­de ge­ne­ra­tio­ner.

– Jag hop­pas att vi ge­nom en gans­ka snabb pro­cess ska kom­ma till en lös­ning där kyr­kan kan vi­ga sam­kö­na­de par. Vi ska kun­na be­hand­la al­la par jäm­likt. Jag för­står att frå­gan är svår för många och att det in­te över­ens­stäm­mer med de­ras te­o­lo­gis­ka tolk­ning. Jag tyc­ker än­då att vi har en kal­lel­se att tjä­na de som bli­vit dis­kri­mi­ne­ra­de i sam­häl­let. Var­je per­son är unik och jäm­lik i Guds ögon.

– Ab­ort är en myc­ket svår frå­ga där bå­de bar­nets och för­äl­derns häl­sa mås­te vär­de­ras. Hur­dan är fa­mil­jens si­tu­a­tion? Finns det möj­lig­he­ter till en an­nan för­äl­der än den bi­o­lo­gis­ka? Jag hop­pas att man kunde hit­ta en lös­ning där li­vet går fö­re allt an­nat, men jag för­står att lös­ning­en in­te all­tid är så en­kel.

– Kan vi män­ni­skor ta be­slut om li­vets bör­jan och slut? Om sam­häl­let tillå­ter eu­ta­na­si och ak­tiv döds­hjälp så ger vi då nå­gon in­stans en möj­lig­het att vär­de­ra vå­ra liv? Blir då nå­got liv mer vär­de­fullt än nå­got an­nat? Vi mås­te ut­veck­la kun­ska­pen om vår­den för den som är i li­vets slutskede att dö­den skul­le va­ra så vär­dig och smärt­fri som möj­ligt.

Finns det ett liv efter dö­den? – Det tror jag. Bi­beln ta­lar om krop­pens upp­stån­del­se, men jag tror att det finns liv efter dö­den som är nå­got myc­ket mer än vi un­der jor­de­li­vet kan fö­re­stäl­la oss.

När Kai­sa­ma­ri Hin­tik­ka med sin fa­milj åter­vän­der till Fin­land gör hon det till en stad som är be­kant via hen­nes mor och mor­för­äld­rar. Som en iv­rig mo­tio­när lo­var hon att det blir be­sök i na­tio­nal­par­ken i Noux.

– Jag är en iv­rig ploc­ka­re av bär och svamp och till­sam­mans med min man har vi fle­ra gång­er va­rit i Noux för att mo­tio­ne­ra. Det är en kär plats för mig, sä­ger Hin­tik­ka.

Vi i kyr­kan mås­te ock­så job­ba för att få ut bud­ska­pet om med­mänsk­lig­het och so­li­da­ri­tet. Em­pa­ti är en brist­va­ra. Det hand­lar in­te ba­ra om att se efter sin när­mas­te gran­ne utan om allt som finns runt om­kring oss.

LEHTIKUVA / HE­IK­KI SAUKKOMAA

FO­TO: LEHTIKUVA/HE­IK­KI SAUKKOMAA

Efter sju år i Schweiz åter­vän­der Kai­sa­ma­ri Hin­tik­ka till Fin­land för att bli bis­kop i Es­bo stift.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.