EU bor­de mer kri­tiskt upp­märk­sam­ma Spa­ni­ens väx­an­de bris­ter i de­mo­kra­tin

Hufvudstadsbladet - - Opinion & debatt - JORDI CUIXART ord­fö­ran­de, Òm­ni­um Cul­tural, Ka­ta­lo­ni­en, Spanien

KA­TA­LO­NI­EN Se­dan ett år är jag in­låst i en cell och tit­tar på him­len ge­nom gal­ler. Un­der den ti­den har jag sett min 18 må­na­der gam­la son ba­ra någ­ra tim­mar per må­nad.

Jag har ing­en mo­bil­te­le­fon el­ler till­gång till in­ter­net. I ett års tid har jag fått föl­ja vad som hän­der i mitt fö­re­tag på di­stans. Se­dan ett år hålls jag fängs­lad utan bor­gen och utan da­tum för rät­te­gång för att ha för­sva­rat vad som är grund­läg­gan­de rät­tig­he­ter i al­la de­mo­kra­ti­er, ytt­ran­de­fri­he­ten och rät­ten att hål­la mö­ten och pro­te­ste­ra.

Se­dan ett år är jag po­li­tisk fånge, jag hålls som giss­lan av den spans­ka re­ge­ring­en. Om Spanien är en demokrati, hur är det­ta möj­ligt? Hur kan det fin­nas po­li­tis­ka fång­ar om det nu är så att Fran­co-dik­ta­tu­ren upp­hör­de för mer än 40 år se­dan? Det finns ing­et en­kelt svar. Spanien har ett enormt po­li­tiskt pro­blem med Ka­ta­lo­ni­en, men kan in­te han­te­ra det på det en­da möj­li­ga sät­tet för mo­der­na de­mo­kra­ti­er, med en po­li­tisk lös­ning. I stäl­let för­sö­ker de lö­sa det med po­lis och do­ma­re utan att in­se att det­ta ba­ra gör pro­ble­met stör­re.

Om 80 pro­cent av be­folk­ning­en sä­ger att de vill rös­ta om sin po­li­tis­ka fram­tid, vil­ket är fal­let i Ka­ta­lo­ni­en, kan man in­te ba­ra låt­sas att man in­te upp­fat­tar den­na vil­ja. När Ka­na­da och Stor­bri­tan­ni­en stod in­för en så­dan folk­vil­ja be­slöt de att för­hand­la med Que­bec och Skott­land om folk­om­röst­ning­ar. När mer än två mil­jo­ner ka­ta­la­ner val­de att än­då rös­ta, den 1 ok­to­ber för­ra året, då skickar man in­te ut den spans­ka po­li­sen för att slå fred­li­ga med­bor­ga­re. Om man vill be­trak­tas som en rätts­stat kan man in­te skic­ka oskyl­di­ga män­ni­skor i fäng­el­se el­ler i ex­il, vil­ket nu är fal­let i Spanien.

När jag greps för ett år se­dan an­kla­ga­des jag för upp­vig­ling, för att ha klätt­rat upp på en spansk po­lis­bil (med tillå­tel­se av po­li­ser­na) och det häv­da­des att jag ha­de gjort det för att upp­vig­la till be­läg­ring och våld – de i högs­ta grad fred­li­ga de­mon­stran­ter som jag för­sök­te sking­ra. När det kom vi­de­o­in­spel­ning­ar som vi­sa­de att jag bad de fred­li­ga de­mon­stran­ter­na att åka hem änd­ra­de den spans­ka re­ge­ring­en an­kla­gel­sen från upp­vig­ling till upp­ror. Nu an­kla­gas jag för att ha upp­ma­nat män­ni­skor att del­ta i folk­om­röst­ning­en den 1 ok­to­ber 2017 och för att ha upp­ma­nat dem att bloc­ke­ra den spans­ka po­li­sen när de våld­samt träng­de in i val­lo­ka­ler­na för att stop­pa röst­ning­en.

Bå­da an­kla­gel­ser­na är fals­ka och sak­nar helt be­vis. Det är en fars. När min rät­te­gång in­leds blir det myc­ket svårt att un­der­byg­ga an­kla­gel­sen om upp­ror, och om jag fälls kom­mer vi att över­kla­ga till EU:s rätts­li­ga in­stan­ser. Spanien har re­dan sett att var­ken Tyskland, Stor­bri­tan­ni­en el­ler Bel­gi­en har till­mö­tes­gått de­ras be­gä­ran att ge­nom en eu­ro­pe­isk ar­re­ste­rings­or­der ut­läm­na de­mo­kra­tiskt val­da med­lem­mar av den ka­ta­lans­ka re­ge­ring­en, vil­ka flytt för att sö­ka skydd från lik­nan­de an­kla­gel­ser. Des­sa län­ders do­ma­re in­såg att åtals­punk­ter­na var ogrun­da­de en­ligt spansk lag.

Är Spanien det en­da land som in­te vill se att det en­da våld som be­gicks i Ka­ta­lo­ni­en var när de eg­na po­li­ser­na miss-

Spanien gav sig ut på en far­lig väg för någ­ra år se­dan: en ökan­de kring­skär­ning av in­di­vi­du­el­la och kol­lek­ti­va mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, till en grad att det­ta nu har nått en oac­cep­ta­bel gräns.

hand­la­de fred­li­ga väl­ja­re i Ka­ta­lo­ni­en, nå­got som vi­sa­des i tv och på tid­ning­ar­nas första­si­dor run­tom i värl­den? Är det så svårt att för­stå att val­sed­lar och va­lur­nor in­te är far­li­ga va­pen i en demokrati?

Spanien gav sig ut på en far­lig väg för någ­ra år se­dan: en ökan­de kring­skär­ning av in­di­vi­du­el­la och kol­lek­ti­va mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, till en grad att det­ta nu har nått en oac­cep­ta­bel gräns. EU fo­ku­se­rar på Po­len och Ungern i det­ta av­se­en­de, men skul­le va­ra för­tjänt av att tit­ta med ett mer kri­tiskt öga ock­så på Spa­ni­ens väx­an­de bris­ter i de­mo­kra­tin. Se­dan en läng­re tid är det in­te ba­ra ka­ta­la­ner som åta­las för att ut­ö­va si­na grund­läg­gan­de rät­tig­he­ter, Spanien har ock­så lagt ner webb­plat­ser och tid­ning­ar och till och med dömt sång­a­re och skå­de­spe­la­re för de­ras konst­när­li­ga ar­be­te.

Kri­sen i Ka­ta­lo­ni­en har allt­för länge be­fun­nit sig i ett död­lä­ge. Det är ett akut po­li­tiskt pro­blem som krä­ver en po­li­tisk lös­ning. Sju fö­re­trä­da­re för själv­stän­dig­hets­rö­rel­sen har gått i ex­il, där­ibland den ka­ta­lans­ke pre­si­den­ten Car­les Puig­de­mont, och nio av oss sit­ter fängs­la­de, utan bor­gen el­ler da­tum för rät­te­gång. Ut­länds­ka po­li­ti­ker av al­la po­li­tis­ka ku­lö­rer, mot­ta­ga­re av No­bels freds­pris, Am­ne­sty In­ter­na­tio­nal och Hu­man Rights Watch har al­la kri­ti­se­rat si­tu­a­tio­nen, ef­ter­lyst för­hand­ling­ar och krävt att vi fri­ges.

Ef­tersom det in­te ver­kar möj­ligt att gö­ra fram­steg med den spans­ka re­ge­ring­en är det kanske dags för in­ter­na­tio­nell med­ling där EU el­ler en eu­ro­pe­isk re­ge­ring kunde spe­la en roll. Det är helt en­kelt in­te rätt att det finns po­li­tis­ka fång­ar som jag i 2000-ta­lets Spanien el­ler nå­gon­stans i Europa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.