Mel­lan sti­mu­lus och re­spons

Hufvudstadsbladet - - Opinion & debatt -

Det är no­vem­ber, mi­na föt­ter är stän­digt kal­la och jag tän­ker på vad det in­ne­bär att le­va som män­ni­ska på jor­den. Det lå­ter pre­ten­tiöst, men är sant. FN pub­li­ce­rar kli­mat­larm och vi vet in­te hur vi ska han­te­ra det va­re sig som in­di­vi­der, sta­ter el­ler mänsk­lig­het. De en­da jag kän­ner som har li­ka myc­ket klimatångest som jag är al­la.

Det reg­nar. Jag går i klä­d­af­fä­rer och kän­ner lust att kö­pa ”någon­ting” utan att ve­ta var­för. Jag dric­ker hav­re­mjölk. Jag dröm­mer om en re­sa till en varm strand och skäms över det. Jag by­ter strum­por till ett par tor­ra. Och jag tän­ker på ett ci­tat jag läst (som ibland till­skri­vits Vik­tor E. Frankl, men vars käl­la ver­kar oklar): ”Mel­lan sti­mu­lus och re­spons finns ett ut­rym­me. I det­ta ut­rym­me finns vår makt att väl­ja vår re­spons. I vår re­spons lig­ger vår ut­veck­ling och vår frihet” (fri över­sätt­ning).

Att va­ra män­ni­ska är väl kanske att stän­digt be­fin­na sig mel­lan sti­mu­lus och re­spons. Att na­vi­ge­ra mel­lan värl­den som den drab­bar oss och vå­ra re­ak­tio­ner på den.

I mitt jobb pra­tar vi om den­na na­vi­ga­tion var­je dag. Vil­ka in­re el­ler ytt­re sti­mu­li som kom­mer, var­i­från, var­för. Hur vi kan re­a­ge­ra på dem, i vil­ka si­tu­a­tio­ner vi kan hit­ta ett ut­rym­me där emel­lan, och utvid­ga det så gott det går. Stan­na upp i det en stund. An­das in, ut. Till­sam­mans för­sö­ka ska­pa rum att väl­ja nå­got go­da­re, klo­ka­re, var­ma­re, kon­struk­ti­va­re. Det är psy­ki­a­tri, men ock­så nå­got all­män­mänsk­ligt.

För of­ta re­a­ge­rar vi på sa­ker utan att rik­tigt fin­na ut­rym­me att väl­ja vår re­ak­tion. Många gång­er age­rar vi en­ligt va­nor, au­to­ma­tik, räds­lor el­ler kort­sik­ti­ga vin­ning­ar, oav­sett om det är klokt för oss el­ler in­te. Vå­ra för­ut­sätt­ning­ar att väl­ja va­ri­e­rar för­stås, och al­la val sker i en kon­text.

Kort sagt, att ma­nö­vre­ra mel­lan sti­mu­li och re­spons är in­te lätt, fri vil­ja är en kom­pli­ce­rad gren. Än­då tror jag på ett ut­rym­me, en frihet, och möj­lig­he­ter­na att vid­ga det. För om vi tän­ker att vi in­te kan på­ver­ka vårt liv, vårt sam­häl­le, vår fram­tid blir vi lam­slag­na. Och om vi blir lam­slag­na kan vi in­te på­ver­ka vårt liv, vårt sam­häl­le, vår fram­tid.

I kli­mat­frå­gan bör fin­nas ett ut­rym­me mel­lan sti­mu­li (kon­sum­tions­sam­häl­let mot kli­mat­fak­ta, he­do­nism mot an­svars­käns­la) och re­spons (till ex­em­pel sa­ker­na jag kö­per el­ler lå­ter bli) på en in­di­vid­ni­vå, visst. Vi kan al­la stan­na upp och på­ver­ka, vi ska al­la stan­na upp och på­ver­ka.

Men det mås­te ock­så fin­nas en ef­ter­tan­ke på po­li­tisk ni­vå. Det mås­te fin­nas ut­rym­me att stan­na upp och på all­var dis­ku­te­ra hur vi ska byg­ga upp sam­häl­len, eko­no­mi, han­del, po­li­tik och sätt att le­va, in­nan vi ba­ra fort­sät­ter med de be­te­en­den vi är va­na vid. Och vi mås­te väl­ja be­sluts­fat­ta­re som är be­red­da att ax­la bå­de det­ta ut­rym­me, mak­ten och fri­he­ten som finns in­om det, och det eko­no­mis­ka och po­li­tis­ka an­svar det­ta in­ne­bär.

No­vem­ber mås­te in­te ba­ra va­ra vå­ta föt­ter och ång­est. No­vem­ber kan ock­så va­ra frihet att stan­na upp och bör­ja väl­ja. No­vem­ber kan ock­så va­ra hopp.

No­vem­ber mås­te in­te ba­ra va­ra vå­ta föt­ter och ång­est. No­vem­ber kan ock­så va­ra frihet att stan­na upp och bör­ja väl­ja. No­vem­ber kan ock­så va­ra hopp.

MO­NI­CA ÅLGARS är psy­ko­te­ra­peut, dok­tor i psy­ko­lo­gi och skri­bent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.