Mellan stimulus och respons

Det är november, mina fötter är ständigt kalla och jag tänker på vad det innebär att leva som människa på jorden. Det låter pretentiöst, men är sant. FN publicerar klimatlarm och vi vet inte hur vi ska hantera det vare sig som individer, stater eller mänsklighet. De enda jag känner som har lika mycket klimatångest som jag är alla.

Det regnar. Jag går i klädaffärer och känner lust att köpa ”någonting” utan att veta varför. Jag dricker havremjölk. Jag drömmer om en resa till en varm strand och skäms över det. Jag byter strumpor till ett par torra. Och jag tänker på ett citat jag läst (som ibland tillskrivits Viktor E. Frankl, men vars källa verkar oklar): ”Mellan stimulus och respons finns ett utrymme. I detta utrymme finns vår makt att välja vår respons. I vår respons ligger vår utveckling och vår frihet” (fri översättning).

Att vara människa är väl kanske att ständigt befinna sig mellan stimulus och respons. Att navigera mellan världen som den drabbar oss och våra reaktioner på den.

I mitt jobb pratar vi om denna navigation varje dag. Vilka inre eller yttre stimuli som kommer, varifrån, varför. Hur vi kan reagera på dem, i vilka situationer vi kan hitta ett utrymme där emellan, och utvidga det så gott det går. Stanna upp i det en stund. Andas in, ut. Tillsammans försöka skapa rum att välja något godare, klokare, varmare, konstruktivare. Det är psykiatri, men också något allmänmänskligt.

För ofta reagerar vi på saker utan att riktigt finna utrymme att välja vår reaktion. Många gånger agerar vi enligt vanor, automatik, rädslor eller kortsiktiga vinningar, oavsett om det är klokt för oss eller inte. Våra förutsättningar att välja varierar förstås, och alla val sker i en kontext.

Kort sagt, att manövrera mellan stimuli och respons är inte lätt, fri vilja är en komplicerad gren. Ändå tror jag på ett utrymme, en frihet, och möjligheterna att vidga det. För om vi tänker att vi inte kan påverka vårt liv, vårt samhälle, vår framtid blir vi lamslagna. Och om vi blir lamslagna kan vi inte påverka vårt liv, vårt samhälle, vår framtid.

I klimatfrågan bör finnas ett utrymme mellan stimuli (konsumtionssamhället mot klimatfakta, hedonism mot ansvarskänsla) och respons (till exempel sakerna jag köper eller låter bli) på en individnivå, visst. Vi kan alla stanna upp och påverka, vi ska alla stanna upp och påverka.

Men det måste också finnas en eftertanke på politisk nivå. Det måste finnas utrymme att stanna upp och på allvar diskutera hur vi ska bygga upp samhällen, ekonomi, handel, politik och sätt att leva, innan vi bara fortsätter med de beteenden vi är vana vid. Och vi måste välja beslutsfattare som är beredda att axla både detta utrymme, makten och friheten som finns inom det, och det ekonomiska och politiska ansvar detta innebär.

November måste inte bara vara våta fötter och ångest. November kan också vara frihet att stanna upp och börja välja. November kan också vara hopp.

November måste inte bara vara våta fötter och ångest. November kan också vara frihet att stanna upp och börja välja. November kan också vara hopp.

MONICA ÅLGARS är psykoterapeut, doktor i psykologi och skribent.