Sydafrikansk ritualmusik med exotiska klangdekokter
Stämningen var positiv och mysig när sydafrikanska multiinstrumentalisten Dizu Plaatjies gästade Etnosoifestivalen.
VäRLDSMUSIK
Etnosoi!
Dizu Plaatjies & The Ibuyambo Ensemble Korjaamo 6.11.
Sydafrikanska multi-instrumentalisten, instrumentsamlaren och bandledaren Dizu Plaatjies är en underhållande musikforskare som rotar i det traditionella och upptäcker sådant som också är förenligt med andra musikkulturer. Med sin forna grupp Amanpondo slog han på albumet Shango (2000) upp en bro mellan afrikanskt och techno i samarbete med brittiska Juno Reactor. Amanpondos låtar har också dundrat remixade på technoklubbar.
Plaatjies tillhör också den generation av afrikanska musiker som stötte på motgångar under apartheideran. I hågkomsten av det uttryckte han därför under konserten sitt tack till Finland och övriga Skandi- navien som då gav sitt stöd i kampen mot förtrycket.
I The Ibuyambo Ensembles spelande, sjungande och dansande förekom inget modernt. Bandet utstrålade positivitet och stämningen var alltigenom mysig. Inget stök eller strul, för nu hade man verkligen samlats för att lyssna, se och uppleva. Konserten var snarare en presentation av det arkaiska än en reguljär afropopkonsert. Men nog så fascinerande också för den stiliga visuella uppläggningen.
Repertoaren innehöll en hel del a cappella-nummer med stilig stämsång, lite spexande av gitarristen – emellanåt spelade han bakom nacken i stil med Jimi Hendrix – och mycket bankande på slagverk av alla fem medlemmarna. Gruppen bjöd också upp på scenen en brasiliansk kille som med iver och kunnighet spelade på congas under flera låtar.
I enlighet med traditionerna upplystes det hela av medlemmarnas granna image. Målade ansikten, huvudbonader med plymer, fjädrar och annat som svänger och fladdrar syntes på scenen tillsammans med vigulant dansande.
Plaatjies och övriga medlemmar spelade ofta solon på exotiska instrument i stil med antilophorn och mbira (afrikanskt tumpiano) och hela instrumentuppsättningen var i flitig rotation. Något överraskande klingade den böjda flöjten mycket likt en sälgflöjt, som förekommer mera allmänt inom nordisk folkmusik.
Balafonerna och slagverken skruvade upp intensiteten men den verkliga blomningen i ljudbilden hördes i de återhållsamma minimalistiska låtarna. Då uttrycktes stark arkaisk mystik som till stor del utgör grunden i afrikansk musik överlag.