Vems bok?

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

Un­der bok­mäs­san del­tog jag i en de­batt med ru­bri­ken Hur skul­le jag skri­va den nu?. För­fat­tar­na om­bads fun­de­ra på vad de skul­le änd­ra i si­na gam­la tex­ter ifall de gavs möj­lig­het att skri­va dem på nytt.

Min in­ställ­ning till frå­ge­ställ­ning­en var på för­hand mot­vil­lig. Jag be­rät­ta­de än­då att av de två histo­ri­er­na i en av mi­na ro­ma­ner bor­de man kanske ha pub­li­ce­rat ba­ra den ena. Det kän­des in­te bra. Fastän jag i all­män­het in­te tyc­ker om att pra­ta om mi­na böc­ker som om de var mi­na barn kän­des det onek­li­gen som om jag of­fent­ligt ha­de skällt ut mitt eget barn.

Två av de övri­ga del­ta­gar­na ha­de in­te sam­ma re­ser­va­tio­ner. Den ena av dem, Tai­na Haah­ti, ha­de till och med skri­vit sin tjugo år gam­la de­but­ro­man på nytt och pub­li­ce­rat den som e-bok. En­ligt hen­ne ha­de den bli­vit klart bätt­re. Po­e­ten To­mi Kon­tio er­kän­de att han blev ge­ne­rad över käns­lo­sam­he­ten i si­na ti­di­ga verk.

Jag op­po­ne­ra­de mig. Vad an­nat kan en bok va­ra än en bild av för­fat­ta­ren i en viss ål­der un­der en viss tid? Var­för skul­le för­fat­ta­ren som äld­re själv be­hö­va änd­ra boken el­ler strängt kri­ti­se­ra den? Lit­te­ra­tur­histo­ri­ens ex­em­pel på nya, av sin upp­hovs­man för­bätt­ra­de ver­sio­ner, är in­te upp­munt­ran­de.

Dess­utom fö­re­föll det som om bå­de Haah­ti och Kon­tio skäm­des för si­na då­ti­da käns­lor. Ef­tersom jag för­sök­te upp­nå en käns­la i mi­na böc­ker tyck­te jag att det var dumt. Kon­tio med­gav att han myc­ket väl skul­le kun­na stry­ka just de pas­sa­ger som lä­sar­na var extra för­tjus­ta i. Jag å min si­da er­kän­de att en barm­här­tig in­ställ­ning till min egen pro­duk­tion ock­så byg­ger på att jag in­te har läst mi­na eg­na böc­ker efter att jag har skri­vit dem.

Men ett par vec­kor efter mäss­de­bat­ten kon­fron­te­ra­des jag med mitt för­flut­na. Jag be­sök­te lit­te­ra­tur­fes­ti­va­len Al­ta och äm­net var min ro­man Seit­se­män­to­is­ta som på sin tid över­sat­tes till nors­ka.

Jag min­des väl att jag ha­de skri­vit den boken. Obe­hag­ligt de­tal­je­rat kom jag ihåg de tvi­vel, så­väl de pro­fes­sio­nel­la som de som hör­de ihop med min då­va­ran­de livs­si­tu­a­tion, som gav upp­hov till ro­ma­nen. Där­e­mot min­des jag in­te själ­va ro­ma­nen. Nam­nen på ka­rak­tä­rer­na var för­lo­ra­de.

Det av­snitt ur boken som in­ter­vju­a­ren läs­te upp fö­re­föll vagt be­kant men in­te som nå­got jag själv ha­de skri­vit el­ler fö­re­ställt mig. Än­då ha­de jag det och det var där­för jag var där.

Un­der hem­fär­den i flyg­pla­net gräv­de jag fram boken ur min väs­ka. När jag blädd­ra­de i den för­stärk­tes käns­lan av att nå­gon an­nan ha­de skri­vit den. Var det verk­li­gen så här? Var­i­från kom det­ta? Det var själv­klart att den här per­so­nen in­te läng­re fanns utan var er­satt av nå­gon som påmin­de om hen. För den­na nya män­ni­ska, allt­så för mig, var den åt­ta år gam­la boken ett brev från det för­flut­na – nå­got som för en stund fick mig att stan­na upp men som se­dan mås­te motas un­dan ef­tersom bå­de li­vet och skri­van­det fort­sät­ter här och nu. Nå­got an­nat al­ter­na­tiv finns in­te. Jag in­såg att jag ha­de haft rätt på bok­mäs­san.

Och än­då: jag ha­de gär­na edi­te­rat mig själv. Ock­så där­för fanns an­led­ning att slå igen boken. Man mås­te skri­va nya böc­ker. Tex­ten har över­satts från fins­ka av An­ni­ka Hällsten.

”Jag op­po­ne­ra­de mig. Vad an­nat kan en bok va­ra än en bild av för­fat­ta­ren i en viss ål­der un­der en viss tid? Var­för skul­le för­fat­ta­ren som äld­re själv be­hö­va änd­ra boken el­ler strängt kri­ti­se­ra den?”

JU­HA ITKONEN

för­fat­ta­re och ko­lum­nist

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.