När siffrorna bedövar till likgiltighet
På söndag, 100 år efter första världskrigets slut, samlas världens ledare, också USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin, till en minneshögtid i Paris. När de möts kan man bara hoppas på att de inte endast minns fasorna från det fyra år långa kriget utan även gör sitt yttersta för att få slut också på krigen i Syrien och i Jemen.
Krig består av siffror. Antalet döda, sårade, vinster och förluster. Nio miljoner döda soldater i första världskriget. Eller sex miljoner förintade judar i andra världskriget. Siffror som är svåra att greppa. Så svåra, eftersom det handlar om enorma mått.
Enligt FN var 22 miljoner människor i Jemen i behov av humanitär hjälp redan i våras. Flera miljoner av dem hotades av svältdöden – enligt vissa uppgifter handlar det om hela 14 miljoner vid det här laget. En humanitär katastrof av enorma mått, säger världsorganisationen. Det är inte första gången FN försökt agera väckarklocka.
Vad kriget i Jemen handlar om har väl de flesta i Europa vid det här laget antingen glömt eller så har de aldrig ens orkat ta reda på det. För det är så det brukar gå när någonting pågår i åratal, utan en direkt anknytning till Europa. Och när förlusterna blir så stora att man har svårt att ta in vad de egentligen betyder, rent konkret. När vi talar om miljoner människor reduceras det mänskliga ofta till enbart statistik.
Om man går in på sociala medier – och det gör väl de flesta i dag – är det inget problem att hitta video- och bildmaterial om krigets fasor. Men kanske det blir för mycket och för svårt, slår tillbaka som en bumerang, helt enkelt.
När det gäller Jemen var det den saudiske publicisten Jamal Khashoggis försvinnande och död på Saudiarabiens konsulat i Istanbul som åtminstone tillfälligt riktade ljuskäglan mot kriget i utfattiga landet Jemen.
Om Saudiarabiens mäktige kronprins är inblandad i mordet eller inte har inte kunnat bekräftas. Men kronprinsens ansvar för att Saudiarabien öser bomber över Jemen är ett obestridligt faktum. Det var också en av orsakerna till att Khashoggi kritiserade den saudiska regimen.
I rapporteringen på våra breddgrader blir miljoner svälthotade civila oftast telegram. I skuggan av vårdreformen, brexit och EU:s irritation över Italiens budgetplaner helt enkelt för att dessa upplevs som mer angelägna frågor. Angelägna är de förstås. Men ändå. Mer än tio miljoner undernärda, många på gränsen till att svälta ihjäl. Dessutom handlar det ju inte bara om att de är utan mat. Många har förlorat sina hem, många hamnat i korselden mellan de stridande. Om inte konkret så i alla fall bildligt. Sjukhusen saknar mediciner och annat materiel. För krig i dag ser inte ut som krig gjorde förr.
Det är inte många som kan hoppas på att Saudiarabien skulle låna dem sitt öra. Ett undantag finns i alla fall och det är USA. För USA levererar ansenliga mängder vapen till Saudiarabien.
När nu mellanvalet om kongressplatserna är undanstökat kanske tonen skärps också i Washington.
Förra veckan krävde USA:s utrikesminister Mike Pompeo att alla flygbombningar i bostadsområden i Jemen måste upphöra. Försvarsminister James Mattis sade samma sak och uppmanade parterna att utlysa eldupphör och inleda förhandlingar inom 30 dagar. Trettio dagar är en alltför lång tid, säger de som följt med kriget som har pågått sedan 2015. Bägge parter, de av Iran stödda houthirebellerna och koalitionen som Saudiarabien ingår i, har gjort sig skyldiga till krigsbrott.
Dessutom är det ingen som vet om USA är intresserat av att låta bli att leverera vapen till Saudiarabien. Åtminstone lät det inte så på president Trump helt nyligen. Han vill helst hålla utredningen om vad som hände Khashoggi och kronprinsens ansvar borta från de ekonomiska frågorna, eftersom flera hundra amerikaners jobb hotas om USA slutar sälja vapen till Saudiarabien. Detta var hans budskap.
Att demokraterna tog över representanthuset i den amerikanska kongressen torde i alla fall innebära att Trump inte kan köra sitt eget race precis som förr.
Utanför USA himlar man sig över Trumps ”logik”. Men även om USA är det enda land som kunde lägga press på Saudiarabien innebär det inte att andra ska ställa sig passiva.
FN är svagt därför att organisationen inte åtnjuter den respekt som den borde bland sina egna medlemmar, för att inte tala om bland de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Tre av dem – USA, Ryssland och Kina – anger takten medan Frankrikes och Storbritanniens roll är undanskymd.
Dessutom verkar det som om de tre stora länderna med vetorätt inte ens skulle anse sig behöva hela FN. De gör helt enkelt upp sinsemellan, i olika konstellationer.
Det är inte så konstigt om situationen känns hopplös. Med en blandning av fasa och förundran betraktar man ledare som Trump, Putin och Xi Jinping och ytterlighetsrörelser både nära och fjärran utan att egentligen veta hur man ska få världsskutan att vända.
Att så kommer att ske är klart. Frågan är bara när.
Redan nu står det också klart att den brist på ett världssamvete som globaliseringen nog så paradoxalt har lett till har skördat och skördar fortfarande alltför många offer. Allt medan såren blir allt fler och allt djupare och allt mer svårläkta.
Hundra år efter första världskrigets slut påminns vi om sår som ännu inte är helt läkta. Att minnas är viktigt.
Att försöka förhindra att nya sår uppstår är ännu viktigare.
”Hundra år efter första världskrigets slut påminns vi om sår som ännu inte är helt läkta. Att minnas är viktigt. Att försöka förhindra att nya sår uppstår är ännu viktigare.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde