Framgångarna har ett pris
Kimmo Timonen och Stanley Cup. Ett tårdrypande ögonblick i finländsk idrottshistoria. I klass med Henri Kontinens seger i dubbeln i Australian Open, Jussi Veikkanens fyra dagar i bergspriströjan i Tour de France, och Virpi Kuitunens VM-guld 2001. Tack Virpi. Grattis Kimmo. Samtidigt: början till slutet på Chicagos storhetstid i NHL. The Fratellis Chelsea Dagger ringer fortfarande i öronen men baksmällan har redan stuckit gaffeln i bakhuvudet.
För Kimmo Timonens tjänster under en vår gav Chicago bort ett val i andra omgången av NHL-draften 2015 samt ytterligare ett val i andra omgången av NHL-draften 2016. I den avgörande finalen mot Tampa Bay spelade Kimmo Timonen 3.39.
Likafullt behövde Chicago Timonen, för försvaret var redan då tunt som Donald Trumps hårlinje. Ett resultat av att Chicago spelat om Stanley Cup under hela 2010-talet.
NHL:s genom tiderna näst mest framgångsrika tränare Joel Quenneville lotsade laget till Stanley Cup 2010, 2013 och 2015. Eller var det Jonathan Toews, lagkaptenen? Patrick Kane, i ett skede ligans mest sevärda lirare? Tveksamt.
Hur som helst, framgångarna hade ett pris. Efter varje Stanley Cup-seger splittrades laget, då några av nyckelpjäserna försvann. Chicago håvade in cash genom dörrar och fönster, men lönetaket begränsar – och det är en närmast naturlig utveckling att spelarna vill ha mera betalt efter en lyckad säsong.
Så adios, Dustin Byfuglien, Antti Niemi, Patrick Sharp och oräkneliga andra. Chicago försäkrade sig bara om att kärntruppen var intakt, Toews, Kane, Duncan Keith, Corey Crawford, Marian Hossa och Brent Seabrook belönades med en drös av piaster för att stanna i Windy City.
Med hjälp av lite silvertejp, nummeroperationer och fantasi lyckades GM Stan Bowman dock varje vår fixa ett lag som krigade om Stanley Cup igen. Chicago betalade de mer eller mindre genomtänkta panikvärvningarna med kredit: i form av draftval och framtidslöften. Vilket bland annat innebar respass för Teuvo Teräväinen, en av organisationens mer lovande lirare under de senaste åren.
Chicago valde Teräväinen med sin lägsta draftnummer 2010– 2017, 18:e totalt i första omgången. Mark McNeill valdes med samma draftnummer ett år tidigare, men om du aldrig hört om honom beror det förmodligen på att han inte spelat mer än två NHL-matcher under sin karriär. 2015 och 2016 valde Chicago inte alls i första draftomgången.
Ingen återväxt och stjärnlirarna börjar bli lite gråa. År 2015 skrev Chicago ett åtta år långt kontrakt värt 55 miljoner dollar med stjärnbacken Brent Seabrook, som går ut då han är 39. Stan Bowman har hyllats i skyarna som ett geni, men han kunde kanske ha räknat ut att Seabrook inte riktigt är samma lirare år 2024 som år 2014? För tillfället är Seabrook fjärde sämst i Chicago med skottförsöken -18 då han är ute på isen.
Kane och Toews får tillsammans 21 miljoner dollar i snitt per år fram till 2023. De är förstås fortfarande briljanta, men laget runt omkring dem räcker inte till. Några av Bowmans affärer har varit rentav misslyckade. Han gav bort oerhört begåvade Artem Panarin för att få tillbaka Brandon Saad. Bryan Bickell och Teuvo Teräväinen i utbyte mot två val i NHL-draften var också en juvel som knappast omnämns i hans självbiografi som ett stort ögonblick i karriären. Bowman förtjänar dock en eloge för att ha lyckats prångla långtidsskadade Hossa till Arizona.
Henri Jokiharju är tillsammans med Alex DeBrincat de två som kan kallas unga och lovande i Chicago. Det här i en liga som blir allt yngre och allt snabbare. Topp tre i poängligan är 22 år i snitt.
När Chicago för första gången sedan 2008 missade slutspelet förra våren var det troligen början till en lång svacka, där laget får stöpa om grundvalarna.
I det här läget är det svårt att förstå hur lagledningen resonerade genom att sparka Quenneville. Med 890 segrar är han den näst mest framgångsrika tränaren efter Scotty Bowman, Stan Bowmans legendariska far.
Chicago borde nöja sig med att vara mediokert, bli utanför playoffsen några gånger, och hamstra nya talanger i NHL-draften. Inte gå den vägen som Los Angeles försökte. Kings var Chicagos rival nummer ett under 2010-talet, men har precis som Chicago blivit som ett naturhistoriskt museum i en ny tidsera – fullt av antikviteter. Sommarens panikvärvning Ilja Kovaltjuk var väl ett försök att snabbt bli relevanta igen, men det misslyckades och tränaren John Stevens var den som fick bära skulden.
Ingen av dem kommer förstås att vara arbetslös särskilt länge om de har lust att träna. St. Louis eller Florida skulle när som helst anlita en Quenneville. Hur lätt det än låter, är det dock sällan som en tränare löser alla problem som existerar i ett lag.
”Henri Jokiharju är en av ljuspunkterna i Chicago, vars storhetstid ohjälpligen är förbi.”
MARCUS LINDQVIST sportjournalist