Bayoneta vinner på poäng
I den mexikansk-finska samproduktionen Bayoneta känns den manliga självömkan ärlig och genuin. Åbo är kallt och jävligt om än inte nattsvart.
Bayoneta
HHHII Regi: Kyzza Terrazas. Manus: Terrazas, Rodrigo Marquez-Tizano. Foto: Guillermo Garza. I rollerna: Luis Gerardo Méndez, Joonas Saartamo, Laura Birn, Brontis Jodorowsky.
Forna huvudstaden Åbo har under en längre tid gått in för att göra sig ett namn som filmstad. Försöka duger, men inte sällan har jakten på produktioner resulterat i vykortspornografi med Aura å och dess stränder som omslagstjej.
Så inte i Kyzza Terrazas Bayoneta, en mexikansk-finländsk samproduktion som tar avstamp i boxningsringen. Trots detta ligger filmen lågt med de sedvanliga rallarsvingarna, bara för att trolla fram en vemodig meditation över hemligheter och lögner, brott och straff.
Miguel ”Bayoneta” Galindez (Luis Gerardo Méndez) är den mexikanska pugilisten som i kölvattnet av en titelmatch, en vinstrik sådan, drar sig tillbaka.
De facto dyker killen upp i ett vintrigt Åbo, på flykt undan allting, inklusive fru och barn visar det sig. För att få det att gå ihop ställer han dock upp som tränare för Joonas Saartamos unga talang.
Kvällstid trivs Miguel vid bardisken och det är så han kommer i kontakt med Sarita (Laura Birn), bartendern. I ett skede tycker man sig till och med höra ljuv musik, inte för att regissören Kyzza Terrazas har för avsikt att sälja sig och sin leading man billigt.
I stället för att lägga sig till ro ställer vår hjälte upp på en comebackmatch i Stockholm, nu med uppbackning av gamle vapendragaren Denis (Brontis Jodorowsky, kultregissören Alejandro Jodorowskys son).
Orakat och desperat
Det finns gott om manlig självömkan i Bayoneta, men med det inte sagt att filmen skulle falla på eget grepp. Mycket av det här känns ärligt och genuint, orakat och desperat, även när det gäller miljöskildringen.
Här möter vi ett Åbo av det slag som man i Vares-filmerna aldrig fick rätt: en hamnstad med långa skuggor och vattenhål utan paraplydrinkar. Det är kallt och jävligt och ruskigt om än inte nattsvart.
Hjärtat finns där, så även hoppet. För att inte tala om de många fina rollarbetena.
I Luis Gerardo Méndez (bekant från Netflixserien Club de Cuervos) har filmen en klädsamt anspråkslös hjälte och förvånansvärt nog fungerar det finländska skådespelargardet även på engelska.
Det gäller inte minst för Laura Birn, säkerheten själv, men ett bokmärke förtjänar också Ilkka Koivulas gymägare och Ville Virtanens sportjournalist, ett garvat garde.
Det bästa kommer ändå till sist, i form av en ren som ska ses i vitögat innan man kan gå vidare. Lika symboliskt som ödesmättat, har filmmakarna månntro tjuvkikat på Erik Blombergs Den vita renen?