Vi offrar en skoldag för andras utbildning
”När man med dagens teknologi har möjlighet att swisha pengar direkt till ett konto kan man fråga sig om det verkligen är nödvändigt att offra en hel skoldag för ett kortvarigt jobb.”
Dagsverke känns ibland utdaterat. När man med dagens teknologi har möjlighet att swisha pengar direkt till ett konto kan man fråga sig om det verkligen är nödvändigt att offra en hel skoldag för ett kortvarigt jobb. Dagsverke ska möjliggöra skolgång åt barn och unga i andra länder. Är det då inte ironiskt att man offrar en dag av eftertraktad skolgång i Finland för en struntsumma?
De flesta skolor i Finland, både gymnasier och högstadier, följer traditionen med dagsverke och de har ganska fria händer att välja vart pengarna går. I Grankulla gymnasium får en del elever själva åka till sin vänskola i Kenya och personligen överräcka de insamlade pengarna. I Lärkan kan eleverna välja mellan två mottagarmål.
Själva arbetet är också viktigt. Att offra en skoldag här är ingenting, för vår skolgång är en lagstadgad rättighet och plikt. Motvikten till ironin i att missa en skoldag ligger ju i det faktum att vi jobbar för att det ska gynna någon annan.
Uppföljningen ska också visa att arbetet hade ett värde. Det är en helt annan sak att gå omkring i en skola som pengarna hjälpt bygga än att stirra på siffror och bilder under en morgonsamling.
Det grundläggande målet med dagsverket är att pengarna går till länder där de behövs för att man ska kunna ordna undervisning, undervisningsmaterial och möjligheter för de unga, där dessa saknas.
Hos oss är undervisningsmaterial, skolor och skolpersonal självklarheter. Att dessa värdefulla tillgångar är självklara gör oss ytterst privilegierade i jämförelse med barn i andra länder, de kan vara analfabeter. Ungdomar som lika gärna kunde ha fötts i ett nordiskt land, tala nordiska språk och ta metron till skolan varje morgon är mycket mer utsatta än vi och har mycket större hinder att övervinna. Brist på undervisning och utbredd fattigdom är knappast något en genomsnittlig finländare kämpar med dagligen. Jag påstår inte att vi inte skulle ha vår beskärda del av svårigheter och fattigdom, men skillnaden är att hos oss är avbruten skolgång och knaper tillvaro undantaget, inte regeln.
Dagsverke är framför allt en möjlighet att ge lite tillbaka, att minska de orättvisor som våra jämnåriga i utsatta länder tvingas kämpa emot. Att födas i ett välfärdssamhälle som erbjuder undervisning och möjligheter på silverfat är inte vår förtjänst, men inte heller en börda vi ska skämmas över. Däremot borde vi inte ta vårt medfödda privilegium som en självklarhet, utan använda vårt goda till att hjälpa utsatta.
Dagsverksdagen påminner oss framför allt om viktiga egenskaper som man inte kan lära sig i en skolbok hur mycket man än pluggar – tacksamhet, osjälviskhet, ödmjukhet och empati.