Lars Sunds roman om Jakobstad är en av Finlandiakandidaterna
Lars Sunds roman Där musiken började är nominerad till Finlandiapriset i romankategorin. Ett utomordentligt romanår, men inte särskilt experimentellt, summerar årets juryordförande Heta Pyrhönen.
Många måste jag kolla upp för att se om de verkligen var fiktiva, så pass mycket verklighetskänsla och djup har författaren gett dem. Och alla de här underbara specialområdena med sin egen terminologi!
Laura Jänisniemi
Översättare av Där musiken började
Jag frågar Lars Sund hur hans bok – som utkom i september – har tagits emot under hösten, och han strålar:
– På ett mycket positivt sätt, så positivt att jag blir alldeles darrig och glad. På sociala medier får man numera också ta del av direkta läsarreaktioner och det har känts fint. Recensionerna har ju också varit vänliga.
Vad tror du att folk tycker särskilt mycket om i Där musiken började? – Människorna, och kanske i synnerhet förhållandet mellan Alf Holm och hans mor, som är ett av berättelsens mörkare stråk. Nu ska vi ändå komma ihåg att alla personer utom Odin Sikström är påhittade! Tiden, 1960–80-talen, och platsen har säkert varit viktig för många, särskilt för läsare med anknytning till Jakobstad. Men romanen utspelar sig inte bara där, en del händer i Vasa och New York.
Där musiken började är andra delen i en planerad trilogi som inleddes med Tre systrar och en berättare (2014). Del tre tänker Sund börja skriva på efter årsskiftet, hösten skall ägnas åt research.
De många lanseringsbestyren har sitt pris för den passionerade fågelskådaren Sund, erkänner han utan att se direkt knäckt ut. Under en av höstens bokmässor fick han mitt under ett mingelparty ett telefonsamtal av en fågelskådarkamrat som frågade om han ville följa med till Värmland för att titta på en rubinnäktergal som setts vid Skoghallsverken. Det sved att tvingas tacka nej. Nu är han snart på väg hem till Uppsala och hoppas kunna cykla ut och spana efter snösparvar.
Laura Jänisniemi har ägnat sommaren åt att översätta Sunds roman till finska.
– En väldigt detaljrik roman med ovanligt många trovärdiga personer, säger hon.
– Många måste jag kolla upp för att se om de verkligen var fiktiva, så pass mycket verklighetskänsla och djup har författaren gett dem. Och alla de här underbara specialområdena med sin egen terminologi! Här fanns segling, min stora skräck och favorit, och musik, allt från klassiskt till populärt. Jag är glad att jag spelat violin i ungdomen, det hjälpte!
Det dialektala har av nödvändighet tonats ner i översättningen – det fungerar oftast dåligt att försöka översätta originalspråkets dialekt med någon annan inom samma lands gränser.
Barnets synvinkel och 1918
Juryn bestod i år av litteraturprofessor Heta Pyrhönen, landansvariga Marjo Tuomikoski och verksamhetsledare Anne Helttunen. Juryn läste 146 romaner, på både finska och svenska, säger Pyrhönen – ett utmärkt bra och glädjande romanår, säger Pyrhönen.
– I flera av årets romaner används barnets synvinkel på ett produktivt sätt, inte minst i skildringar av inbördeskriget 1918.
Hon noterar också att det finlandssvenska utbudet bjöd på flera livfulla och bra skildringar av unga flickor och kvinnor.
Kanske som en hälsning till finska språknämnden som nyligen slog larm om de inhemska språkens marginalisering påpekade Pyrhönen i sitt tal att de många goda romanernas kvalitet ”tätt hänger samman med stilen och språket. Berättarna i de böcker vi läst får sina modersmål att uttrycka förträngda och fördolda företeelser, ibland prövande och famlande, men alltid på ett sätt som utvidgar vår förståelse. Vi fick känslan av att de här språken verkligen räcker till allt.”
Seppo Puttonen, litteraturredaktör på Yle och programchef för Åbo bokmässa i år, är årets enväldiga domare och har förberett sig på uppdraget genom att läsa 40 av årets romaner, för att se mot bakgrund årets kandidater avtecknar sig. Flera av dem har han alltså redan läst, visade det sig.
Inte så experimentellt
Om förra årets Finlandialista – med romaner som Juha Hurmes vinnande Niemi, Miki Liukkonens O och Jaakko Yli-Juonikas Jatkosota-extra – var ett sampel av den mera experimentella finska romankonsten, är årets urval mera traditionell berättarkonst. Enligt Pyrhönen var 2018 helt enkelt inget stort år för radikala litterära formexperiment. I stället hittar man i år mera av konkreta teman och miljöer.
Olli Jalonens Taivaanpallo (Otava) utspelar sig under en seglats mellan Sankta Helena och London på 1600-talet. Jari Järveläs Kosken kahta puolta (Tammi) handlar om en liten pojkes försök att förstå kriget 1918 genom farmors vita och mormors röda historia. I Katja Kettus Rose on poissa (WSOY) försöker en finsk pappas och en ojibwa-mammas dotter förstå sin mors försvinnande, mot en bakgrund av mötet mellan den amerikanska urbefolkningen och de finska immigranterna och deras gemensamma utsatthet i USA. J. Pekka Mäkeläs Hunan (Like) utspelar sig Kina under kinesisk-japanska kriget 1937–1945, och bygger på missionären Helvi Södermans brev. Pauliina Rauhalas Synninkantajat (Gummerus) handlar om gammallaestadianism, själavårdsmöten och dialogen mellan makt och kärlek.
Sunds bok utges av Förlaget M och på finska av Teos.
hyllande recension av Där musiken började, HBL 19.9.
intervju med Lars Sund, om den nya romanen, om musiken, minnet och om Terrazzohörnet i Jakobstad där mycket utspelar sig, HBL 23.9.
intervju med Pauliina Rauhala, HBL 11.3.