Rastlösa och idylliska urbana möten
Ateneum firar sina 130 år med en storslagen utställning om urban konst. 300 verk av åttio inhemska stjärnor är utställda.
Största delen av de verk som ställs ut ingår i Nationalgalleriets samlingar, en hel del har aldrig tidigare visats. Utställningen är tekniskt mångsidig; förutom måleri visas också grafik, skulptur, foto och filmsekvenser. Tidsmässigt omspänner utställningen 1910-talet fram till Aimo Kanervas självporträtt från 1989.
Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd. Man presenterar inte heller verken enligt stil eller utifrån konstnärsgrupper, traditionellt har 1900-talets konst oftast visats genom presentationer av de olika -ismerna.
Nu har man valt ett fräschare sätt och guidar betraktaren genom utställningen enligt en rad olika teman, som anknyter till upplevelsen av det moderna livet med urbanisering och vardagsliv i stadens höghus och arbetsmiljöer både under krigsåren och i fredstid.
Även fritiden i en stad med många offentliga rum som biografer, museer, cirkus, teatrar, kaféer, restauranger, parker och badstränder blir belyst. Särskilt kvinnors erfarenheter av det föränderliga nya livet lyfts fram, i verk av konstnärer som hittills inte visats så mycket som Greta Hällfors-Sipilä och Gunvor Grönvik.
I utställningen ingår också fjorton målningar av Helene Schjerfbeck och ännu fler av den betydligt mera okända Elga Sesemann. Hon är en egensinnig och personlig konstnär, som målade säkert komponerade oljor med palettkniv i pastosa färglager och kraftfulla toner. Hon är definitivt värd att uppmärksammas.
De utställda arbetena har gallrats fram ur ett överväldigande stort material. All abstrakt konst är bortlämnad. Det kan tyckas märkligt på en utställning som berättar om den inhemska konsten från 1900-talet. Men eftersom utbudet är så stort är valet klokt.
De föreställande verk som finns med, skildrar alla motiv ur modernt stadsliv och identitetsfrågor. Oftast fungerar de tematiska helheterna utmärkt och verk av konstnärer ur olika generationer möts på salarnas väggar.
De filmsnuttar som visas bidrar till de festliga beskrivningarna av vardagslivet och gör atmosfären från förr påtagligt närvarande. I filmerna får vi bland annat besöka Stockmanns varuhus och Restaurang Savoy år 1958.
I salen där temat är Människobilden blir intrycket ändå ganska rörigt.
Väggarna är fyllda av målningar och grafik i olika material, förverkligade i diverse olika tekniker och stilar. Dessutom är golvet fyllt av skulpturer. Trots att de enskilda verken är intressanta så blir det för mycket av det goda. Sigrid Schaumans fina, relativt små modellstudier i lyrisk färgskala från femtiotalet, tillsammans med Magnus Enckells olja I tankar från tjugotalet riskerar att helt försvinna i mängden av stora expressiva verk som omger dem.
Stadsliv
Det är i första hand Helsingfors och speciellt stadsdelarna Tölö och Hagnäs som byggs upp inför våra ögon i målningar av bland andra Einari Wehmas och Väinö Kunnas. En rad fina grafiska blad av Reino Harsti från trettiotalet fram till Jan Olof Mallanders konceptuella collage från sjuttiotalet fångar tillsammans stämningar i staden under många decennier.
Heminteriörer i stadslägenheter, ofta med ett fönster där världen utanför skymtar, liksom stilleben och porträtt är motiv som blir populära på nytt. Det var praktiskt eftersom konstnärerna kunde måla det som fanns nära till hands i hemmiljön. De psykologiserande, ofta humoristiska porträtten och självporträtten illustrerar identitetsprocesser som följer med frågeställningar som uppstår i en föränderlig värld.
I städerna var man vanligen mera trångbodd än på landet. Det syns också i den umgängeskultur som speglas i målningarna. Det kan vara små kaffebjudningar med några få vänner i mysig hemmiljö, som Aarre HeinonensVid kaffebordet från 1938 visar. Större sällskap kunde träffas på restaurang eller kafé. Nu var det redan möjligt också för kvinnor att röra sig ensamma i dessa miljöer. Henry Ericsson visar i sin oljemålning Fazers bar från 1931 hur där såg ut när inredningen bestod av funkismöbler.
Guldålderns högtidliga idealiserande praktlandskap har förvandlats till stadsvyer. Konstnärerna skildrar grannskapets parkmiljöer och utsikter från fönster och balkonger i en mera realistisk anda. Allt är småskaligt och oftast är atmosfären trivsam och genomsyrad av framtidstro och optimism. Det är ändå inte enbart idylliska beskrivningar vi får se. Också rastlöshet, ensamhet och ångest som följde med urbaniseringen speglas i målningarna.