PAPPORNA På HBL

De finns över­allt om­kring oss. Papporna. Ock­så på HBL:s re­dak­tion. Vi bad fy­ra av dem be­rät­ta om si­na tan­kar om sin roll ut­an­för job­bet, som pap­por.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - HBL:s kul­tur­chef Fred­rik Sonck fi­lo­so­fe­rar, till­sam­mans med tre kol­le­ger, kring rol­len som pap­pa.

Jag är in­te re­li­giös, men jag står där vid sköt­bor­det och gno­lar på min dum­ma vi­sa och bar­net ler mot mig i sin bajs­blö­ja och jag för­står att han skul­le le mot mig näs­tan oav­sett hur brist­fäl­lig jag var och jag in­ser att det­ta är oför­tjänt, att den­na gräns­lö­sa tillit är mer än nå­gon män­ni­ska kan för­tjä­na; att det som ström­mar mot mig med stan­ken är det jag mås­te kal­la nåd.

Jag har fak­tiskt pap­per på att jag du­ger som för­äl­der. Det är en av de ab­sur­da de­tal­jer­na i pro­ces­sen man ge­nom­går för att få stäl­la sig i ad­op­tions­kö, och det be­ty­der ty­värr ingen­ting. För­äld­ra­skap är ett jobb man lär sig ge­nom eg­na för­sök och miss­tag.

Vi vän­ta­de barn i näs­tan tio år, men på slu­tet gick pro­ces­sen väl­digt snabbt. Det blev bråt­tom att an­pas­sa bo­sta­den för en all­de­les ny fa­mil­je­med­lem och – fak­tiskt – kö­pa den prak­tis­ka mo­der­skaps­för­pack­ning som man en­ligt nå­gon märk­lig lo­gik på den ti­den ba­ra fick om bar­net var bi­o­lo­giskt.

När jag blev pap­pa job­ba­de jag re­gel­bun­det kväl­lar. Från de förs­ta åren minns jag al­la de nya ru­ti­ner­na, An­na Wahl­grens Bar­na­bo­ken, Sås och Kopp, al­la barn­böc­ker vi läs­te och hur vi för­äld­rar sam­kör­de ka­lend­rar för att få var­da­gen att fun­ge­ra. Jag minns ock­så de le­di­ga tim­mar­na när jag i prak­ti­ken var hem­ma­pap­pa en stor del av da­gen. Nu är det dot­tern som job­bar i skift, så ka­len­derex­er­ci­sen är till­ba­ka i ru­ta ett.

Ett vux­et barn är fort­fa­ran­de ditt barn. Du är in­te för­äl­der till en femå­ring, en fem­ton­å­ring el­ler en tju­go­femå­ring, du är helt en­kelt för­äl­der. Det är ba­ra din plats i bar­nets liv som sak­ta ju­ste­ras, näs­tan ut­an att du mär­ker det.

Du lå­nar plöts­ligt ut bi­len för förs­ta gång­en. Du skaf­far fram förs­ta flytt­bi­len. Du må­lar väg­gar och tak i förs­ta och and­ra bo­sta­den. Du ber små­ning­om om vux­en­hjälp av ditt barn. Ni träf­fas in­te var­je dag, ring­er in­te stup i kvar­ten, men ni pla­ne­rar in träf­far, mid­da­gar och ge­men­sam­ma le­dig­he­ter.

Från de ti­di­ga åren minns jag att dot­tern och jag snabbt ut­veck­la­de en gans­ka li­ka­dan hu­mor, nå­got som fort­fa­ran­de är en bra is­bry­ta­re om det rå­kar fin­nas moln på him­len.

På många plan um­gås vi nu­me­ra som de vux­na män­ni­skor vi bå­da är. På ett an­nat plan kom­mer jag ald­rig ifrån pap­pa­rol­len. Det är ett emo­tio­nellt jobb. Den ställ­fö­re­trä­dan­de gläd­jen el­ler sor­gen gör sig all­tid påmind när det är lä­ge för nå­gon­de­ra.

I prak­ti­ken är pap­pa­rol­len in­te minst att kun­na stå till tjänst med de verk­tyg som be­hövs, bå­de de kon­kre­ta i ga­ra­get och de me­ra fi­lo­so­fiskt ab­strak­ta. Det är fort­fa­ran­de lät­ta­re att hit­ta i ga­ra­get.

DAN KRONQVIST Pap­pa till Mi­kae­la, 29. På HBL job­bar han som re­por­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.