Alex Schul­man skri­ver om en hem­lig kär­lek

När fa­mil­jen skyg­gar för hans ils­ka be­stäm­mer sig Alex Schul­man för att bry­ta för­ban­nel­sen. På jakt ef­ter ro­ten till sitt eget mör­ker snubb­lar han över en ödes­mät­tad kär­leks­hi­sto­ria. I bo­ken Bränn al­la mi­na brev be­rät­tar han om sin mor­mors, Ka­rin Stol­pes,

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - TT/SA­RA ULL­BERG

Av en hän­del­se hit­ta­de Alex Schul­man en brev­bunt som do­ku­men­te­ra­de den hem­li­ga ro­man­sen mel­lan hans mor­mor, Ka­rin Stol­pe, och Olof La­gercrantz. Bre­ven gav sva­ret på mor­fars, Sven Stol­pes, ore­son­li­ga ils­ka.

Skul­le han ha kvar ram­be­rät­tel­sen om sin egen vre­de, el­ler in­te? Två vec­kor in­nan bo­ken gick i tryck var Alex Schul­man van­kel­mo­dig. Fanns det in­te en risk för att kär­nan i bo­ken – den om kär­leks­hi­sto­ri­en mel­lan hans mor­mor Ka­rin Stol­pe och Olof La­gercrantz – skul­le överskug­gas av hans eget jag?

– Jag kän­de väl­digt starkt att det här fak­tiskt in­te är min histo­ria. När jag bör­jar en bok på det sätt som jag har gjort då är den åte­ri­gen väl­digt jag­cen­tre­rad, sä­ger Schul­man med en suck.

För­bju­den re­la­tion

Som för­fat­ta­re har Alex Schul­man ba­se­rat sig på det själv­bi­o­gra­fis­ka. I böc­ker som Skyn­da att äls­ka (om pap- pa Al­lan Schul­man) och Glöm mig (om mam­ma Li­set­te Schul­man) an­vän­der han sig själv som ett sätt att speg­la den han skri­ver om. Här vil­le han egent­li­gen in­te skri­va en ”ja­gisk” bok, men be­stäm­de sig ef­ter många kval för att än­då in­le­da och av­slu­ta bo­ken med jak­ten på ur­sprung­et till sin egen vre­de. Det var trots allt det som led­de ho­nom till släkt­hem­lig­he­ten om den för­bjud­na re­la­tio­nen mel­lan Ka­rin och Olof.

Är han en arg­sint män­ni­ska? Nja, Alex Schul­man har egent­li­gen ald­rig be­trak­tat sig själv som en så­dan. I skrift möj­li­gen, på blog­gar och i krö­ni­kor där po­le­mik och kon­fron­ta­tion har va­rit en sorts ar­bets­red­skap, men in­te som pri­vat­per­son.

– Jag får ald­rig någ­ra ut­brott, jag skri­ker in­te, jag hö­jer ald­rig rös­ten över hu­vud ta­get. Jag blir ald­rig våld­sam, jag slår ing­en, knuf­far ing­en, jag är rädd för allt så­dant där. Men kanske blir folk än­då räd­da för mig för att jag har nå­gon typ av... vad ska man sä­ga att det är? En lå­gin­ten­siv pas­siv ag­gres­si­vi­tet näs­tan.

En lå­gin­ten­siv vre­de

Alex Schul­man tre­var sig fram när han pra­tar om det som gjor­de att han till sist tog hjälp av en kbt-te­ra­peut. En lå­gin­ten­siv vre­de, el­ler kanske sna­ra­re en stän­dig ir­ri­ta­tion som hans all­ra när­mas­te re­a­ge­ra­de ne­ga­tivt på. Var kom den ifrån? När te­ra­peu­ten bad ho­nom att ri­ta upp en fa­mil­je­kar­ta och be­rät­ta om sin släkt blev mönst­ret tyd­ligt – fa­mil­jens tag-

gig­he­ter, kon­flik­ter och ka­osar­ta­de re­la­tio­ner strå­lar ut från en och sam­ma punkt – mor­far Sven Stol­pe, be­römd för­fat­ta­re, fruk­tad po­le­mi­ker, i det pri­va­ta of­ta elak ko­le­ri­ker.

– Han är uronds­kan på nå­got sätt, sä­ger Alex Schul­man helt ut­an iro­ni.

Som ett led i att för­sö­ka för­stå sig själv bör­jar han lä­sa sin mor­fars pro­duk­tion, 94 böc­ker skriv­na mel­lan 1929 och 1990, och sö­ker ef­ter nyck­lar till den­nes be­ryk­ta­de vre­de. Gans­ka snart fin­ner han att ett år­tal åter­kom­mer i Stol­pes själv­bi­o­gra­fis­ka skri­van­de, 1932, året då ”li­vet slock­na­de”, året då han ”tap­pa­de tron på män­ni­skan”. Var­för? För att han ut­satts för ”ett sex­u­ellt at­ten­tat”.

– Det är så sjukt, så typiskt Sven Stol­pe att ut­tryc­ka det så. Se­dan för­stod jag att han be­skrev det här sex­u­el­la at­ten­ta­tet, fast i ro­man­form, i bok ef­ter bok ef­ter bok. Och att al­la de här kvin­nor­na som han be­skri­ver, det är allt­så mor­mor.

Den svur­ne är­ke­fi­en­den

I mor­fars ar­kiv där tu­sen­tals ar­ki­ve­ra­de brev sam­sas med fic­kal­ma­nac­kor, fo­ton och re­cen­sio­ner hit­tar han kryp­tis­ka ång­est­lad­da­de an­teck­ning­ar om en OL – en per­son som Alex Schul­man till sist räk­nar ut mås­te va­ra Olof La­gercrantz, mor­fars svur­ne är­ke­fi­en­de i spal­ter­na. Och när han ef­ter mer re­se­arch när­mar sig fa­mil­jen La­gercrantz be­kräf­tas bil­den. I Olof La­gercrantz dag­bok och spa­ra­de brev fram­går det tyd­

Min mor­far för­in­ta­de mor­mors liv, för­stör­de var­je möj­lig­het för hen­ne att bli lyck­lig. Han är in­te ba­ra skyl­dig till att ha för­stört sitt eget liv, ut­an har många liv på sitt sam­ve­te.

ligt att Olof och Ka­rin Stol­pe som­ma­ren 1932 ha­de en pas­sio­ne­rad kär­leks­af­fär.

– När jag får till­stånd av Mar­ti­na La­gercrantz, 97 år gam­mal, att pub­li­ce­ra de här tex­ter­na för­står jag att jag sit­ter på ett ma­te­ri­al som jag ald­rig kom­mer att få igen i li­vet. Jag får ald­rig sam­ma möj­lig­he­ter att skri­va en så stark histo­ria som det här.

Var­för stan­na­de Ka­rin Stol­pe än­då hos Sven li­vet ut? Ut­an att av­slö­ja för myc­ket kan man sä­ga att vre­den spe­lar en av­gö­ran­de roll för be­slu­tet. Var Alex Schul­mans sym­pa­ti­er lig­ger är in­te svårt att gis­sa, bo­ken ser han som en sorts upp­rät­tel­se för sin mor­mor.

– Min mor­far för­in­ta­de mor­mors liv, för­stör­de var­je möj­lig­het för hen­ne att bli lyck­lig. Han är in­te ba­ra skyl­dig till att ha för­stört sitt eget liv, ut­an har många liv på sitt sam­ve­te.

FO­TO: HEN­RIK MONT­GO­ME­RY/TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.