Palermo blomstrar upp igen
På 1980-talet skulle man helst inte röra sig utomhus på mörka gator i Palermo. Maffiakriget pågick som hetast, trafiken var en mardröm och hela staden nersliten och trist. Ett återbesök visar att staden har putsat fasaden och blivit både trendig och snygg.
Palermo har rest sig ur sin djupa förnedring och lämnat sitt dåliga rykte bakom sig. På gott och ont har den blivit ett av världens häftigaste och trendigaste resmål just nu. Detta tack vare förnyelse, ett unikt kulturarv och färska utnämningar till både världsarv och kulturhuvudstad.
Det har inte alltid varit så. Från min första tågluffning på Sicilien 1980 så minns jag i varje detalj mötet med denna bullrande stad direkt utanför centralstationen. Den kantades av Europas värsta trafikköer som stod absolut stilla. En myllrande folkmassa omgärdade oss när vi i skymningen vandrade nerför huvudgatan Via Roma. Unga och otåliga som vi var hoppade vi in på första bästa pensionat. Charmlöst och sunkigt. Skylten visade att det en gång hetat Hilton, men nu med rätta var omdöpt till Milton. Vad spelade det för roll, tyckte vi då. Hastig dusch i den 35-gradiga värmen och sedan snabbt ut igen.
När vi kom ner på gatan hade den mörka varma Medelhavsnatten uppslukat kvarteret. Bilarna var kvar, trafiken hade lättat en aning. Men det fanns inte en enda människa kvar på trottoaren. Butikernas metalljalusier var alla neddragna och förseglade med enorma lås. Vi var totalt ensamma och insåg omedelbart att det inte var läge att bekanta oss med stadens mörka smala gränder. Att hitta ett matställe utmed Via Roma föreföll svårt – den är inte heller i dag en restauranggata. Till sist hittade vi en trattoria. Även den var tom med undantag för ett par gäster.
Maffiakrig på 1980-talet
Det rådde närmast utegångsförbud i Palermo i början av 80-talet. Ett våldsamt och blodigt krig pågick inom den sicilianska maffian Cosa nostra mellan bossar som Stefano Bontate, Gaetano Badalamenti, Totò Riina och många fler. Palermos förre kriminelle borgmästare Vito Ciancimino fungerade som en perfekt sambandscentral mellan maffians hemby Corleone i inlandet och det kristdemokratiska partiet som han tillhörde. Morden haglade och trottoarernas svarta lavastenar fläckades ofta av blod.
Återseendet blir ljust och förbluffande. Jag möter en helt annan stad.
Förr var stora delar av staden en avgaskloak, där luften stod helt stilla. Gamla bussar spydde svart rök vars gifthalter aldrig någonsin kontrollerats. I dag är fasaderna nytvättade och glänser i sin varma ockraton. Nu gör platsen och staden återigen skäl för namnet: ”En solens teater”.
För i staden som har Italiens värsta trafik har ett mirakel skett. För två år sedan blev flera gator i centrum helt bilfria. En av dem är den långa huvudgatan Corso Vittorio Emanuele med anor från feniciernas tid för 2 600 år sedan.
De unga strömmar till barer med aperitivo utmed gatan som kommunen försett med utomhusbänkar. Pietro Ferrotti har nyligen öppnat sin vinbar Enotequa utmed den nya gågatan Maqueda. Lokalen serverar nästan bara sicilianska viner som på senare år kommit i ropet, inte minst internationellt. Vi dricker ett fylligt och mjukt rödvin Nero d’Avola från öns sydöstra delar.
– Jag har trott på denna idé från första början. Att bilarna är borta har varit helt avgörande, nu kan detta helt klart bli Palermos Rambla, säger Ferrotti med 200 procents optimism.
Intill ligger en annan nyöppnad lokal till vilken kön är lång. Ke palle (”Vilka bollar”) står det på skylten med utstuderad dubbel betydelse på
bästa machomanér som ingen sicilianare kan missförstå. Här säljs friterade risbollar vanligtvis kallade ”arancina” (en liten apelsin). De är fyllda med köttragu och ärtor. Men här finns även varianter med små pastaringar och ragu eller en helt vegetarisk variant med mozzarella och tomat.
Världsarv 2015
Palermo har medvind och en nystart. En avgörande vändpunkt var att staden kom upp på Unescos världsarvslista 2015. Området lyfts fram för sin normandiska och arabiska kultur. Det gäller stadens stora domkyrka och ett par kyrkor med hallonröda små kupoler som visar på ett tydligt arabiskt inflytande. Ett par berömda katedraler som ligger utanför Palermo finns också med. Monreale och Cefalù hör till det som ingen besökare brukar missa för kyrkornas rikedom och otroliga guldmosaiker.
Normanderna kom från norr – de kallades även nordmän – och var besläktade med norska och danska vikingar. De slog sig ner i norra Frankrike, vilket lever kvar i namnet Normandie. Kring år 1000 kom de till Sicilien. Franska namn som Roger blev Ruggiero. En normandisk adelssläkt som De Hauteville, förvandlades till den regerande sicilianska kungafamiljen Altavilla.
Alla de stora folkslagen har passerat Palermo. Staden grundades på 700-talet f.Kr. då fenicierna här lät anlägga en handelsstation som de kallade ”Ziz”. Senare fick staden namnet ”Panormos” (helt och hållet hamn).
– Italien är så enormt stort och fortfarande så olika. Om du träffar en person som kommer från Bolzano i norr och intill honom sätter en palermitan så finns det all anledning att fråga sig om dessa människor verkligen kommer från ett och samma land, säger min vän Salvatore Spatafora som arbetar med att marknadsföra sicilianska viner.
Solen och döden
Som teater har Palermo två scener: solen och döden. De är varandras motsats, likt yang och yin. Den stekheta solen dominerar de stora ödsliga torgen, gränderna förblir mörka och svala. Ingenstans är döden lika påtaglig och konkret som i stadens katakomber. Det här är fjärran från friden som man finner i det antika Rom. Katakomberna är sena inrättningar som användes fram till på 1880-talet då denna begravningsform förbjöds. Vi möter forna burgna palermitaner i öppna kistor och hängande utmed väggarna. Totalt finns här 8 000 personer som fått denna form av lyxbegravning.
Det började med munkar, tillhörande kapucinerorden. Kyrkan som ligger i kvarteret Zisa långt upp intill Via Cappuccini (ordet syftar inte på kaffe, utan på brödernas bruna kapuschong!) tillhör denna orden. Den förste som begravdes här var broder Silvestro från Gubbio år 1599. De dödas kvarter är strikt indelade i kyrkans män, en familjeavdelning, en för kvinnor som aldrig gift sig samt en specifik, makaber barnavdelning. Mumifierade barn som förvandlats till svartbrända dockor iförda trasi-
❞ Mumifierade barn som förvandlats till svartbrända dockor iförda trasiga spetsklänningar tittar ner på mig från höga dammiga hyllor. Det råder strängt fotoförbud med kameraövervakning.
ga spetsklänningar tittar ner på mig från höga dammiga hyllor. Det råder strängt fotoförbud med kameraövervakning. Den som smygfotar och blir upptäckt blir utslängd. För fototillstånd vill munkarna ha 250 euro!
Salarna är helt luktfria. Alla kroppar fick rinna av i separata hålrum under ett år. Sedan stoppades kvarlevorna med halm och den döde ifördes åter sina egna kläder. Samtliga personer har en papperslapp där det står namn, födelse- och dödsdatum. För anhöriga var detta ett sätt att hålla kontakt med de döda. Barn och barnbarn gick och besökte dem, ordnade till kläder och rättade till en arm som kanske hade lossnat.
Särskilt viktiga personer har balsamerats. I en glaskista, numera med kontrollerad temperatur och luftfuktighet, sover den tvååriga Rosalia. Mumien som de senaste decennierna har ändrat färg är snart 100 år. Flickan som dog i lunginflammation 1920 är den sista person som begravts här.
I dag vet vi mer hur den kände balsameraren Alfredo Salafia (1869– 1933) arbetade. Han använde sig av en blandning av formalin, apotekssprit, glycerin, salicylsyra och zink som injicerades i den dödes vener. I sina anteckningsböcker noterar han: ju snabbare efter dödsögonblicket, desto bättre blir resultatet.
Varje gång jag har varit här har jag mött bröllopspar som går ett ärevarv nere hos de döda innan de går upp till altaret i den intilliggande kyrkan och gifter sig. Som om de döda skulle välsigna dem och garantera dem lycka. Det har gjorts flera framställningar om att dessa otidsenliga katakomber borde stängas för besökare.
– Det kommer aldrig att ske. Det här är en levande och viktig tradition, förklarar en guide vi frågar.
Det är aldrig så skönt att komma upp till solljuset igen som efter detta besök i dödsriket.
Marknaden tynade bort
Den närliggande marknaden Vucciria har länge fört en tynande tillvaro. I dag finns bara ett par fiskstånd och ett par slaktare kvar. Den italienska kvartersrestaurangen som paradoxalt nog hette Shanghai har bommat igen för alltid. De flesta hus har smala balkonger, utan pelargonier och jasmin. Det enda som blommar i kvarteret är parabolantenner. Flera lägenheter har tre paraboler ovanpå varandra.
Staden har ett koncentrat av kyrkor som utmed flera gator bokstavligen ligger på rad. De tillhör inte bara församlingar, utan är familjekapell eller leds av ordnar och religiösa brödraskap. På Via Immacolatella (De obefläckades gata) letar vi efter Caravaggios unika målning av Jesu födelse. Den finns i Oratorio San Lorenzo. Här hängde fram till 1969 Caravaggios stora altartavla avslutad år 1600. En oktobernatt stals tavlan. Allt pekar på att det var ett beställningsverk av maffian. Sedan dess har ingen sett den. En av maffians medlemmar Gaspare Spatuzza har vittnat och berättat att den brändes upp, efter att ha förvarats i ett uthus där svin och råttor ätit upp stora delar av duken.
Sedan i december förra året är tavlan tillbaka. Det är en exakt digital kopia överförd på duk. Kopian har gjorts efter detaljerade fotografier och färgstudier av konstnärens övriga verk från samma tid.
I grannkyrkan upptäcker jag Giacomo Serpotta, en palermitansk stuckatör som på hela Sicilien gjort fantastiska dekorationer. Han skapar fylliga keruber och amoriner, svävande änglar och kyska madonnor. Konstnären lämnade nästan aldrig sin hemö, och först under de senaste två decennierna har han uppmärksammats stort. Det lönar sig att vallfärda till några av hans kyrkor och kapell i Palermo som Santa Cita, Sant’Agostino, Oratorio di San Domenico och San Francesco. Han arbetade med pulveriserad marmor och släckt kalk. Det är ett enklare material, men under hans handlag fick det en alldeles särskild lyster. Kort sagt är 1600och 1700-talskonstnären Serpotta de fattigas Michelangelo.
Vi försöker sammanfatta våra intryck. Det låter sig inte göras så lätt. En sak är säker. Det är nu Palermo skall ses. Den nya och trendiga staden har skjutit fram sina positioner, men de gamla genuina kvarteren och butikerna finns fortfarande kvar.
Jag känner mig orolig över stadens enorma uppvaknande. Blir det till glädje för palermitanerna? Kommer det att skapa riktiga jobb för de unga? Eller kommer maffian återigen att tjäna storkovan och växa sig starkare?
Vem vågar spå i en stad som sett så många folkslag komma och gå, blomstra och försvinna i tystnaden.
❞ Det är nu Palermo skall ses. Den nya och trendiga staden har skjutit fram sina positioner, men de gamla genuina kvarteren och butikerna finns fortfarande kvar.