Pa­ler­mo blomst­rar upp igen

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - FO­TO: BRU­NO EHRS

På 1980-ta­let skul­le man helst in­te rö­ra sig ut­om­hus på mör­ka ga­tor i Pa­ler­mo. Maf­fi­a­kri­get på­gick som he­tast, tra­fi­ken var en mar­dröm och he­la sta­den ner­sli­ten och trist. Ett åter­be­sök vi­sar att sta­den har put­sat fa­sa­den och bli­vit bå­de tren­dig och snygg.

Pa­ler­mo har rest sig ur sin dju­pa för­ned­ring och läm­nat sitt då­li­ga ryk­te bakom sig. På gott och ont har den bli­vit ett av värl­dens häf­ti­gas­te och tren­di­gas­te res­mål just nu. Det­ta tack va­re för­ny­el­se, ett unikt kul­tur­arv och färs­ka ut­näm­ning­ar till bå­de världs­arv och kul­tur­hu­vud­stad.

Det har in­te all­tid va­rit så. Från min förs­ta tåg­luff­ning på Si­ci­li­en 1980 så minns jag i var­je de­talj mö­tet med den­na bull­ran­de stad di­rekt ut­an­för cen­tral­sta­tio­nen. Den kan­ta­des av Eu­ro­pas värs­ta tra­fik­kö­er som stod ab­so­lut stil­la. En myll­ran­de folk­mas­sa om­gär­da­de oss när vi i skym­ning­en vand­ra­de ner­för hu­vud­ga­tan Via Ro­ma. Unga och otå­li­ga som vi var hop­pa­de vi in på förs­ta bäs­ta pen­sio­nat. Charm­löst och sun­kigt. Skyl­ten vi­sa­de att det en gång he­tat Hil­ton, men nu med rät­ta var omdöpt till Mil­ton. Vad spe­la­de det för roll, tyck­te vi då. Hastig dusch i den 35-gra­di­ga vär­men och se­dan snabbt ut igen.

När vi kom ner på ga­tan ha­de den mör­ka var­ma Me­del­havs­nat­ten upp­slu­kat kvar­te­ret. Bi­lar­na var kvar, tra­fi­ken ha­de lät­tat en aning. Men det fanns in­te en en­da män­ni­ska kvar på trot­to­a­ren. Bu­ti­ker­nas me­tall­ja­lu­si­er var al­la ned­drag­na och för­seg­la­de med enor­ma lås. Vi var to­talt en­sam­ma och in­såg ome­del­bart att det in­te var lä­ge att be­kan­ta oss med sta­dens mör­ka sma­la grän­der. Att hit­ta ett mat­stäl­le ut­med Via Ro­ma fö­re­föll svårt – den är in­te hel­ler i dag en re­stau­rang­ga­ta. Till sist hit­ta­de vi en trat­to­ria. Även den var tom med un­dan­tag för ett par gäs­ter.

Maf­fi­a­krig på 1980-ta­let

Det råd­de när­mast ute­gångs­för­bud i Pa­ler­mo i bör­jan av 80-ta­let. Ett våld­samt och blo­digt krig på­gick inom den si­ci­li­ans­ka maf­fi­an Co­sa nost­ra mel­lan bos­sar som Ste­fa­no Bon­ta­te, Gae­ta­no Ba­da­la­men­ti, Totò Ri­i­na och många fler. Pa­ler­mos för­re kri­mi­nel­le borg­mäs­ta­re Vi­to Ci­an­ci­mi­no fun­ge­ra­de som en per­fekt sam­bands­cen­tral mel­lan maf­fi­ans hem­by Cor­le­o­ne i in­lan­det och det krist­de­mo­kra­tis­ka par­ti­et som han till­hör­de. Mor­den hag­la­de och trot­to­a­rer­nas svar­ta la­va­s­te­nar fläc­ka­des of­ta av blod.

Åter­se­en­det blir ljust och för­bluf­fan­de. Jag mö­ter en helt an­nan stad.

Förr var sto­ra de­lar av sta­den en av­gasklo­ak, där luf­ten stod helt stil­la. Gam­la bus­sar spyd­de svart rök vars gift­hal­ter ald­rig nå­gon­sin kon­trol­le­rats. I dag är fa­sa­der­na ny­t­vät­ta­de och glän­ser i sin var­ma ock­ra­ton. Nu gör plat­sen och sta­den åte­ri­gen skäl för nam­net: ”En so­lens te­a­ter”.

För i sta­den som har Ita­li­ens värs­ta tra­fik har ett mi­ra­kel skett. För två år se­dan blev fle­ra ga­tor i cent­rum helt bil­fria. En av dem är den långa hu­vud­ga­tan Cor­so Vit­to­rio Ema­nu­e­le med anor från fe­ni­ci­er­nas tid för 2 600 år se­dan.

De unga ström­mar till ba­rer med ape­ri­ti­vo ut­med ga­tan som kom­mu­nen för­sett med ut­om­hus­bän­kar. Pi­etro Fer­rot­ti har ny­li­gen öpp­nat sin vin­bar Eno­tequa ut­med den nya gå­ga­tan Ma­que­da. Lo­ka­len ser­ve­rar näs­tan ba­ra si­ci­li­ans­ka vi­ner som på se­na­re år kom­mit i ro­pet, in­te minst in­ter­na­tio­nellt. Vi dric­ker ett fyl­ligt och mjukt röd­vin Ne­ro d’Avo­la från öns syd­öst­ra de­lar.

– Jag har trott på den­na idé från förs­ta bör­jan. Att bi­lar­na är bor­ta har va­rit helt av­gö­ran­de, nu kan det­ta helt klart bli Pa­ler­mos Ram­b­la, sä­ger Fer­rot­ti med 200 pro­cents op­ti­mism.

In­till lig­ger en an­nan ny­öpp­nad lo­kal till vil­ken kön är lång. Ke pal­le (”Vil­ka bol­lar”) står det på skyl­ten med ut­stu­de­rad dub­bel be­ty­del­se på

bäs­ta macho­manér som ing­en si­ci­li­a­na­re kan miss­för­stå. Här säljs fri­te­ra­de ris­bol­lar van­ligt­vis kal­la­de ”aran­ci­na” (en li­ten apel­sin). De är fyll­da med köttra­gu och är­tor. Men här finns även va­ri­an­ter med små pas­ta­ring­ar och ra­gu el­ler en helt ve­ge­ta­risk va­ri­ant med moz­za­rel­la och to­mat.

Världs­arv 2015

Pa­ler­mo har med­vind och en nystart. En av­gö­ran­de vänd­punkt var att sta­den kom upp på Une­scos världs­arvs­lis­ta 2015. Om­rå­det lyfts fram för sin nor­man­dis­ka och ara­bis­ka kul­tur. Det gäl­ler sta­dens sto­ra dom­kyr­ka och ett par kyr­kor med hal­lon­rö­da små ku­po­ler som vi­sar på ett tyd­ligt ara­biskt in­fly­tan­de. Ett par be­röm­da ka­te­dra­ler som lig­ger ut­an­för Pa­ler­mo finns ock­så med. Mon­re­a­le och Ce­falù hör till det som ing­en be­sö­ka­re bru­kar mis­sa för kyr­kor­nas ri­ke­dom och otro­li­ga guld­mo­sa­i­ker.

Nor­man­der­na kom från norr – de kal­la­des även nord­män – och var be­släk­ta­de med nors­ka och dans­ka vi­king­ar. De slog sig ner i nor­ra Frank­ri­ke, vil­ket le­ver kvar i nam­net Normandie. Kring år 1000 kom de till Si­ci­li­en. Frans­ka namn som Ro­ger blev Rug­gi­e­ro. En nor­man­disk adels­släkt som De Hau­te­vil­le, för­vand­la­des till den re­ge­ran­de si­ci­li­ans­ka kung­a­fa­mil­jen Alta­vil­la.

Al­la de sto­ra folksla­gen har pas­se­rat Pa­ler­mo. Sta­den grun­da­des på 700-ta­let f.Kr. då fe­ni­ci­er­na här lät an­läg­ga en han­dels­sta­tion som de kal­la­de ”Ziz”. Se­na­re fick sta­den nam­net ”Pa­nor­mos” (helt och hål­let hamn).

– Ita­li­en är så enormt stort och fort­fa­ran­de så oli­ka. Om du träf­far en per­son som kom­mer från Bol­za­no i norr och in­till ho­nom sät­ter en pa­ler­mi­tan så finns det all an­led­ning att frå­ga sig om des­sa män­ni­skor verk­li­gen kom­mer från ett och sam­ma land, sä­ger min vän Sal­va­to­re Spa­ta­fo­ra som ar­be­tar med att mark­nads­fö­ra si­ci­li­ans­ka vi­ner.

So­len och dö­den

Som te­a­ter har Pa­ler­mo två sce­ner: so­len och dö­den. De är varand­ras mot­sats, likt yang och yin. Den stek­he­ta so­len do­mi­ne­rar de sto­ra öds­li­ga tor­gen, grän­der­na för­blir mör­ka och sva­la. Ing­en­stans är dö­den li­ka på­tag­lig och kon­kret som i sta­dens ka­ta­kom­ber. Det här är fjär­ran från fri­den som man fin­ner i det an­ti­ka Rom. Ka­ta­kom­ber­na är se­na in­rätt­ning­ar som an­vän­des fram till på 1880-ta­let då den­na be­grav­nings­form för­bjöds. Vi mö­ter for­na burg­na pa­ler­mi­ta­ner i öpp­na kis­tor och häng­an­de ut­med väg­gar­na. To­talt finns här 8 000 per­so­ner som fått den­na form av lyx­be­grav­ning.

Det bör­ja­de med mun­kar, till­hö­ran­de ka­pu­ci­neror­den. Kyr­kan som lig­ger i kvar­te­ret Zi­sa långt upp in­till Via Cappuc­ci­ni (or­det syf­tar in­te på kaf­fe, ut­an på brö­der­nas bru­na ka­pu­schong!) till­hör den­na or­den. Den förs­te som be­grav­des här var bro­der Sil­ve­stro från Gub­bio år 1599. De dö­das kvar­ter är strikt in­de­la­de i kyr­kans män, en fa­mil­jeav­del­ning, en för kvin­nor som ald­rig gift sig samt en spe­ci­fik, ma­ka­ber bar­nav­del­ning. Mu­mi­fi­e­ra­de barn som för­vand­lats till svart­brän­da doc­kor iför­da tra­si-

❞ Mu­mi­fi­e­ra­de barn som för­vand­lats till svart­brän­da doc­kor iför­da tra­si­ga spets­klän­ning­ar tit­tar ner på mig från höga dam­mi­ga hyl­lor. Det rå­der strängt fo­to­för­bud med ka­me­raö­ver­vak­ning.

ga spets­klän­ning­ar tit­tar ner på mig från höga dam­mi­ga hyl­lor. Det rå­der strängt fo­to­för­bud med ka­me­raö­ver­vak­ning. Den som smyg­fo­tar och blir upp­täckt blir ut­slängd. För fo­to­till­stånd vill mun­kar­na ha 250 eu­ro!

Sa­lar­na är helt lukt­fria. Al­la krop­par fick rin­na av i se­pa­ra­ta hål­rum un­der ett år. Se­dan stop­pa­des kvar­le­vor­na med halm och den dö­de iför­des åter si­na eg­na klä­der. Samt­li­ga per­so­ner har en pap­perslapp där det står namn, fö­del­se- och döds­da­tum. För an­hö­ri­ga var det­ta ett sätt att hål­la kon­takt med de dö­da. Barn och barn­barn gick och be­sök­te dem, ord­na­de till klä­der och rät­ta­de till en arm som kanske ha­de loss­nat.

Sär­skilt vik­ti­ga per­so­ner har bal­sa­me­rats. I en glas­kis­ta, nu­me­ra med kon­trol­le­rad tem­pe­ra­tur och luft­fuk­tig­het, so­ver den tvåå­ri­ga Ro­sa­lia. Mu­mi­en som de se­nas­te de­cen­ni­er­na har änd­rat färg är snart 100 år. Flic­kan som dog i lung­in­flam­ma­tion 1920 är den sista per­son som be­gravts här.

I dag vet vi mer hur den kän­de bal­sa­me­ra­ren Al­fre­do Sala­fia (1869– 1933) ar­be­ta­de. Han an­vän­de sig av en bland­ning av for­ma­lin, apo­teks­sprit, gly­ce­rin, sa­li­cyl­sy­ra och zink som in­ji­ce­ra­des i den dö­des ve­ner. I si­na an­teck­nings­böc­ker no­te­rar han: ju snab­ba­re ef­ter döds­ö­gon­blic­ket, desto bätt­re blir re­sul­ta­tet.

Var­je gång jag har va­rit här har jag mött bröl­lopspar som går ett äre­varv ne­re hos de dö­da in­nan de går upp till al­ta­ret i den in­til­lig­gan­de kyr­kan och gif­ter sig. Som om de dö­da skul­le väl­sig­na dem och ga­ran­te­ra dem lyc­ka. Det har gjorts fle­ra fram­ställ­ning­ar om att des­sa otidsen­li­ga ka­ta­kom­ber bor­de stäng­as för be­sö­ka­re.

– Det kom­mer ald­rig att ske. Det här är en le­van­de och vik­tig tra­di­tion, för­kla­rar en gui­de vi frå­gar.

Det är ald­rig så skönt att kom­ma upp till sol­lju­set igen som ef­ter det­ta be­sök i döds­ri­ket.

Mark­na­den ty­na­de bort

Den när­lig­gan­de mark­na­den Vuc­ci­ria har länge fört en ty­nan­de till­va­ro. I dag finns ba­ra ett par fisk­stånd och ett par slak­ta­re kvar. Den ita­li­ens­ka kvar­ters­re­stau­rang­en som pa­ra­dox­alt nog het­te Shang­hai har bom­mat igen för all­tid. De fles­ta hus har sma­la bal­kong­er, ut­an pe­lar­go­ni­er och jas­min. Det en­da som blom­mar i kvar­te­ret är pa­ra­bo­lan­ten­ner. Fle­ra lä­gen­he­ter har tre pa­ra­bo­ler ovan­på varand­ra.

Sta­den har ett kon­centrat av kyr­kor som ut­med fle­ra ga­tor bok­stav­li­gen lig­ger på rad. De till­hör in­te ba­ra för­sam­ling­ar, ut­an är fa­mil­je­ka­pell el­ler leds av ord­nar och re­li­giö­sa bröd­ra­skap. På Via Im­maco­la­tel­la (De obe­fläc­ka­des ga­ta) le­tar vi ef­ter Cara­vag­gi­os uni­ka mål­ning av Je­su fö­del­se. Den finns i Ora­to­rio San Lo­ren­zo. Här häng­de fram till 1969 Cara­vag­gi­os sto­ra al­tar­tav­la av­slu­tad år 1600. En ok­to­ber­natt stals tav­lan. Allt pe­kar på att det var ett be­ställ­nings­verk av maf­fi­an. Se­dan dess har ing­en sett den. En av maf­fi­ans med­lem­mar Gas­pa­re Spa­tuz­za har vitt­nat och be­rät­tat att den brän­des upp, ef­ter att ha för­va­rats i ett ut­hus där svin och råt­tor ätit upp sto­ra de­lar av du­ken.

Se­dan i de­cem­ber för­ra året är tav­lan till­ba­ka. Det är en ex­akt di­gi­tal ko­pia över­förd på duk. Ko­pi­an har gjorts ef­ter de­tal­je­ra­de fo­to­gra­fi­er och färgstu­di­er av konst­nä­rens öv­ri­ga verk från sam­ma tid.

I grann­kyr­kan upp­täc­ker jag Gi­acomo Ser­pot­ta, en pa­ler­mi­tansk stuc­ka­tör som på he­la Si­ci­li­en gjort fan­tas­tis­ka de­ko­ra­tio­ner. Han ska­par fyl­li­ga ke­ru­ber och amo­ri­ner, svä­van­de äng­lar och kys­ka ma­don­nor. Konst­nä­ren läm­na­de näs­tan ald­rig sin hemö, och först un­der de se­nas­te två de­cen­ni­er­na har han upp­märk­sam­mats stort. Det lö­nar sig att vall­fär­da till någ­ra av hans kyr­kor och ka­pell i Pa­ler­mo som San­ta Ci­ta, Sant’Agosti­no, Ora­to­rio di San Do­me­ni­co och San Fran­ce­sco. Han ar­be­ta­de med pul­ve­ri­se­rad mar­mor och släckt kalk. Det är ett enkla­re ma­te­ri­al, men un­der hans hand­lag fick det en all­de­les sär­skild lys­ter. Kort sagt är 1600och 1700-tals­konst­nä­ren Ser­pot­ta de fat­ti­gas Miche­lang­e­lo.

Vi för­sö­ker sam­man­fat­ta vå­ra in­tryck. Det lå­ter sig in­te gö­ras så lätt. En sak är sä­ker. Det är nu Pa­ler­mo skall ses. Den nya och tren­di­ga sta­den har skju­tit fram si­na po­si­tio­ner, men de gam­la ge­nu­i­na kvarteren och bu­ti­ker­na finns fort­fa­ran­de kvar.

Jag kän­ner mig oro­lig över sta­dens enor­ma upp­vak­nan­de. Blir det till gläd­je för pa­ler­mi­ta­ner­na? Kom­mer det att ska­pa rik­ti­ga jobb för de unga? El­ler kom­mer maf­fi­an åte­ri­gen att tjä­na stor­ko­van och växa sig star­ka­re?

Vem vå­gar spå i en stad som sett så många folk­slag kom­ma och gå, blomst­ra och för­svin­na i tyst­na­den.

❞ Det är nu Pa­ler­mo skall ses. Den nya och tren­di­ga sta­den har skju­tit fram si­na po­si­tio­ner, men de gam­la ge­nu­i­na kvarteren och bu­ti­ker­na finns fort­fa­ran­de kvar.

FO­TO BRU­NO EHRS

■ 1 Dom­kyr­kans många tin­nar och torn har hel­gon­fi­gu­rer högst upp som fö­re­fal­ler nud­da sta­dens lå­ga moln.

■ 2 Cap­pel­la Pa­la­ti­na bju­der på otro­li­ga guld­skim­ran­de mo­sa­i­ker från 1100-ta­let.■ 3 Sta­ty­er av ota­li­ga på­var smyc­kar dom­kyr­kan. Vem i ord­ning­en kan den­ne pre­lat va­ra?

■ 4 Via Vit­to­rio Ema­nu­e­le, som al­la i Pa­ler­mo kal­lar Cor­so, har ny­li­gen bli­vit gå­ga­ta till många bu­tiksä­ga­res och be­sö­ka­res gläd­je.■ 5 Det kryl­lar av adelspa­lats i sta­den. I det­ta hus från 1100-ta­let med ett ara­biskt-nor­man­diskt torn bor gre­vin­nan och so­pra­nen Alwi­ne Fe­de­ri­co. Pa­laz­zo Fe­de­ri­co är öp­pet för be­sö­ka­re, men du mås­te bo­ka.

4

5

■ 6 Pastic­ce­ria Cap­pel­lo är ett av Pa­ler­mos främs­ta kon­di­to­ri­er. Fruk­ter gjor­da i mar­si­pan ”frut­ta mar­to­ra­na” är en av sta­dens spe­ci­a­li­te­ter.■ 7 FUD är ett nytt och tren­digt mat­stäl­le på Pi­az­za Oli­vel­la. Äga­ren Gi­an­luca Cig­na pla­ne­rar för en ny dag till­sam­mans med koc­ken Car­lo Zuc­ca­ro.■ 8 Pi­az­za Gar­raf­fel­lo vitt­nar om and­ra världs­kri­gets bom­ber som föll över kvar­te­ret 1943. Den ös­ter­ri­kis­ke ga­tu­konst­nä­ren Uwe Jäntsch har för­vand­lat ru­i­ner­na till en konstin­stal­la­tion.8

7

6

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.