Uppsägningar skapar fortfarande friktioner
Uppsägningslagen går vidare, men det finns sprickor i enigheten. Principerna för uppsägningar skaver också när samarbetslagen reformeras.
Det omstridda lagförslaget som ska göra det lättare för mindre företag att säga upp anställda gavs till riksdagen i torsdags.
Lösningen nåddes då regeringen tog bort den omstridda passusen där det sades att kriterierna för uppsägning kan vara lättare i företag med högst tio anställda. Lagförslagets motiveringar slipades på trepartsbas i raskt tempo, och utan större dramatik kunde parterna meddela att de hade nått enighet.
Förändringarna jämfört med dagens läge är inte stora. I lagförslaget betonas det att företagets storlek ska vägas in när man bedömer lagligheten i en uppsägning, men det är praxis redan nu.
Frågan är förstås varför en så här liten förändring inte kunde göras i samförstånd, utan stridsåtgärder som berörde stora samhällsgrupper. Regeringen ville driva frågan enligt sin egen linje, men det hade varit klokare att koppla in arbetsmarknadsorganisationerna i ett tidigare skede, innan konflikten blev akut.
Men enigheten kring uppsägningslagen är inte så stor som det verkade när förhandlarna hade slutfört sitt arbete. Tjänstemannacentralen STTK:s ordförande Antti Palola säger att förhandlingsresultatet ska behandlas i centralens styrelse.
Och de kvinnodominerade vårdfacken Tehy och Super säger att det fortfarande finns stora problem i motiveringarna till uppsägningslagen. Tehys ordförande Millariikka Rytkönen utesluter inte att det kan bli fråga om nya stridsåtgärder.
Sannolikt går lagförslaget ändå vidare, och alla parter kan känna sig nöjda.
Men Tehys och Supers protester visar att facken i de kvinnodominerade branscherna fortsätter att höja sin profil. Facken inom den offentliga sektorn har inte glömt att deras medlemmar betalade ett högt pris för konkurrenskraftsavtalet som syftade till att stärka exportindustrin.
Fackcentralen FFC föreslog tidigare i veckan att uppsägningar ska ske enligt en lagstadgad tågordning. Det handlar om en variant av den svenska modellen ”sist in, först ut”, där de som har varit längre anställda har en starkare ställning än nyanställda om det blir fråga om uppsägningar.
Förslaget väckte genast kritik för att det gynnar äldre på de yngres bekostnad.
FFC modifierade senare förslaget och framhöll att anställningstiden bara är ett av kriterierna för uppsägning. Också bland annat sociala faktorer skulle beaktas. Man kan inte heller bortse från att förändringar i verksamheten ställer nya krav på de anställdas kompetens och kunskap.
Nu har personer i 55-årsåldern med många år kvar i arbetslivet svårt att få nytt jobb om de blir arbetslösa. Det är lika sant att det finns en hög tröskel för unga utan arbetserfarenhet att få fotfäste i arbetslivet.
Men en lagstiftning som gynnar den ena kategorin på den andras bekostnad är knappast rätt väg.
Trösklarna borde sänkas i åldersskalans båda ändor, men det kräver en bredare åtgärdspalett än enbart en lag om uppsägningar. Den hotande arbetskraftsbristen kan i alla fall bidra till att både yngre och äldre blir mera attraktiva på arbetsmarknaden.
En färsk utredning föreslår att lagen om samarbete inom företagen reformeras bland annat så att personalminskningar förs över till arbetsavtalslagen. I dagens läge uppfattas samarbetslagen närmast som en uppsägningslag som tillämpas när företagen planerar personalminskningar. Reformarbetet görs på trepartsbas, och i det här sammanhanget kan FFC:s förslag om att gynna äldre eventuellt tas upp.
Om en ny version av samarbetslagen verkligen lägger grunden för ett bättre samarbete mellan arbetsgivare och anställda kan den i bästa fall bidra till ett klimat där man kan tackla lönsamhets- och andra problem på ett mera flexibelt sätt än hittills. Den vägen kunde man eventuellt också lindra behovet av personalminskningar.