En li­ten vi­sa om min dagliga nåd

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - fred­rik.sonck@hbl.fi

Min pap­pa fyll­de min barn­dom med sång.

Min­nes­bil­der. Pap­pa vid spi­sen, pap­pa vid tvät­ten, pap­pa då han kån­kar runt på nå­got av mi­na yng­re sys­kon: ström­men av stol­li­ga små­vi­sor, van­vet­ti­ga non­sens­rim, få­ni­ga al­lit­te­ra­tio­ner – of­ta till egen­hän­digt hop­snick­ra­de me­lo­di­er.

Det här lå­ter för­mod­li­gen mer idyl­liskt än vad det var. För med bäs­ta vil­ja kan man in­te på­stå att min pap­pa är mu­si­kal­sik.

Det är in­te jag hel­ler. Och dessvär­re har egen­he­ten att gno­la och tral­la som en då­re förts över till mig. Miss­tän­ker att det egent­li­gen rör sig om nå­gon ovan­lig ge­ne­tisk de­fekt. I 29 år lev­de jag ett helt nor­malt liv. Så fick jag barn och – pang! – bröt sjuk­do­men ut med full kraft.

Jag har sam­ma svår­ar­ta­de symp­tom som min pap­pa. Möj­ligt­vis är jag nå­got mer be­nä­gen att ut­gå från kän­da me­lo­di­er. Jag är för­äld­ra­le­dig i höst och de se­nas­te vec­kor­na har jag gno­lat på en pa­stisch på Astrid Lind­grens Fat­tig bond­dräng, ton­satt av Ge­org Ri­e­del.

Så här går den: Jag är Rasmus pap­pa, men jag le­ver än­då da­gar går och kom­mer me­dan jag kno­gar på ma­tar, by­ter blö­jor, tvät­tar rum­por och bär för­ma­nar Rasmus syst­rar, hoj­tar viss­lar och svär

Ja, sånt är li­vet för en hem­ma­pap­pa. Poj­ken på tio må­na­der tit­tar storögt upp från sköt­bor­det. Jag pric­kar en D-vi­tamin­drop­pe – som jag glömt ge två da­gar i rad – i hans öpp­na mun och gno­lar vi­da­re på nya ver­ser som hål­ler på att ta form. Det är en helt omed­ve­ten pro­cess. Ibland nyn­nar jag tank­löst på me­lo­dis­ling­an i tim­mar. Förr el­ler se­na­re bru­kar rim­men fly­ga in i skal­len på mig.

Jag är Rasmus pap­pa, sät­ter stopp för hans bus och när lör­dan kom­mer vill jag ta mig ett rus. Men så blir jag tröt­ter och vill so­va för­stås, och då vak­nar Rasmus och han skri­ker och slåss

Så går he­la vec­kan al­la da­gar och år Jag går med min barn­vagn och jag tvät­tar flic­ke-hår jag kör disk­ma­ski­nen och jag ski­var vårt brö’ slar­var, gnor och trä­lar och till sist ska jag dö. Dö­den, dö­den.

Jag tän­ker på den där vid sköt­bor­det. Ti­den går. Bar­net ler.

Fat­tig bond­dräng är Astrid Lind­grens bäs­ta vi­sa, med en po­li­tisk udd i un­der­tex­ten. Dräng­en dröm­mer om den nåd som Her­ren ska vi­sa ef­ter dö­den, men som han in­te ska räk­na med i det hår­da li­vet som är. Ald­rig är kris­ten­do­men så lömskt för­såt­lig som med det­ta di­sci­pli­ne­ran­de opi­um.

Jag står där vid sköt­bor­det och tän­ker att jag egent­li­gen ogil­lar or­det ”fa­der”. Fa­der som i Fa­der vår, han som ut­de­lar nåd (oför­tjänt kär­lek) och straff (för­tjänt ve­der­gäll­ning). Den him­mels­ke fa­derns do­mar­gär­ning har sol­kat ner vå­ra jor­dis­ka, mänsk­li­ga fa­der­skap, för­gif­tat fa­ders­rol­len: lå­sa in i Snic­ker­boa, släp­pa ut ur Snic­ker­boa.

Jag står där vid sköt­bor­det och tän­ker att jag hell­re är för­äl­der än fa­der. Kanske en för­äl­der som kal­las pap­pa? Och för­res­ten: är in­te Al­fred, dräng­en i Lön­ne­ber­ga, den som de facto bli­vit Emils pap­pa me­dan stac­kars An­ton mås­te nöja sig med att va­ra hans fa­der?

För­äld­ra­ska­pet är hårt. Det är ett trä­lan­de, många gång­er. Tröst­lö­sa ru­ti­ner. Oänd­ligt an­svar. Men­tal från­va­ro. Då­ligt sam­ve­te.

Men den bild kris­ten­do­men im­pli­ce­rar är helt fel­ak­tig. Som för­äl­der har jag ing­en nåd att ge, för mitt barn är in­te oför­tjänt av kär­lek. Ing­et barn är oför­tjänt av kär­lek.

Där­e­mot är mitt för­äld­ra­skap brist­fäl­ligt, såsom al­la för­äld­ra­skap är brist­fäl­li­ga.

Jag är in­te re­li­giös, men jag står där vid sköt­bor­det och gno­lar på min dum­ma vi­sa och bar­net ler mot mig i sin bajs­blö­ja och jag för­står att han skul­le le mot mig näs­tan oav­sett hur brist­fäl­lig jag var och jag in­ser att det­ta är oför­tjänt, att den­na gräns­lö­sa tillit är mer än nå­gon män­ni­ska kan för­tjä­na; att det som ström­mar mot mig med stan­ken är det jag mås­te kal­la nåd.

Dö­den, dö­den. Jag tän­ker på den där vid sköt­bor­det. Ti­den går. Bar­net ler.

Pap­pa till Ju­ni, 7, Fre­ja, 4 och Rasmus snart 11 må­na­der. På HBL job­bar han som kul­tur­chef.FRED­RIK SONCK.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.