”Mi­na sö­ner är bätt­re män­ni­skor än jag”

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - ri­chard.nord­gren@hbl.fi

Jag tror att det är ge­ne­tiskt be­ting­at att för­äld­rar för­sö­ker få föl­jan­de ge­ne­ra­tion att bli bätt­re än den nu­va­ran­de.

När min först­föd­de föd­des för drygt 26 år se­dan dök han fram hög­röd i an­sik­tet, skri­kan­de med ena nä­ven knu­ten ovan­för sitt lil­la hu­vud. När jag ring­de till min far med tråd­te­le­fo­nen från för­loss­nings­sa­len och be­rät­ta­de om mi­rak­let var det tyst i lu­ren och så märk­te jag att vi grät en stund till­sam­mans.

När den and­re gick över ti­den i som­mar­het­tan sa gy­ne­ko­lo­gen: Nu sät­ter vi i gång den här föd­seln, min se­mes­ter bör­jar snart och någ­ra tim­mar se­na­re rann tå­rar­na igen. In­sik­ten om att två styc­ken kom­mer att in­ne­bä­ra en helt an­nan slags in­sats väck­tes när hans drygt två år äld­re bror ka­vat mar­sche­ra­de in på Kvin­nokli­ni­ken, sträck­te sig på tå stack in han­den ge­nom spjä­lor­na på säng­en och sa: – Man får rö­ra be­bin. Fem­ton år ef­ter den förs­ta kom tre­an. Då fanns in­te far­far läng­re med oss men tå­rar­na rann li­ka myc­ket när barn­mors­kan tvät­ta­de ho­nom, li­ka stor som en mind­re gäd­da, i en hink ef­ter att jag ha­de klippt av ho­nom na­vel­sträng­en.

Li­vet med tre barn präglas li­ka myc­ket av gläd­je och stolt­het som av räds­lor. Min­net av när den älds­ta blev påkörd av spår­vag­nen blan­das med min­net av när han med äng­laröst sjöng du­ett på en jul­fest i låg­sta­di­et. När den and­re gjor­de sitt förs­ta mål i fot­boll i sin nya rö­da spel­skjor­ta, och jag vil­le springa in på pla­nen och kra­ma om ho­nom, blan­das med saknaden av att se ho­nom allt­för säl­lan nu när han stu­de­rar i Skott­land. Den yngs­te fick blod­för­gift­ning som sex vec­kor gam­mal och tan­ken på vad som kun­de ha hänt om an­ti­bi­o­ti­kan in­te ha­de bi­tit får hjär­tat att slå li­te ex­tra. Han val­de själv att bör­ja spe­la vi­o­lin och sy­nen av ho­nom när han för förs­ta gång­en öva­de och gniss­la­de till gran­nar­nas sto­ra gläd­je och se­dan ste­ga­de in i var­dags­rum­met med or­den: – Det blir nog ingen­ting av det här. I fre­dags öva­de han med Ju­ni­o­ror­kes­tern på sin vi­o­lin för en kon­sert i Mu­sik­hu­set näs­ta vec­ka.

Tid­vis har mi­na upp­fost­rings­me­to­der va­rit okon­ven­tio­nel­la. De äld­re har upp­fost­rats i fes­ti­valliv. Med bör­jan på lo­ka­la fes­ti­va­ler med far via ge­men­sam­ma fes­ti­va­ler ut­om­lands tills de var kla­ra för Roskil­de, den ul­ti­ma­ta fes­ti­val­pröv­ning­en.

Gi­vet­vis har jag in­te va­rit värl­dens bäs­ta far – långt i från. Pre­cis som al­la and­ra har jag va­rit trött, oin­spi­re­rad, in­kon­se­kvent, otå­lig, lätt­ret­lig och mi­na sö­ner har va­rit su­ra, la­ta, kor­ka­de, gnäl­li­ga, brå­ki­ga men än­då finns det en öm­se­si­dig re­spekt för varand­ra som gör mig lyck­lig. Att de ut­ö­ver det är to­le­ran­ta, färg­blin­da – hud­färg spe­lar ing­en roll – och en­ga­ge­ra­de på sin egen ge­ne­ra­tions sätt gör dem till bätt­re män­ni­skor än de­ras far. Och det är väl där­för vi fi­rar i dag.

RI­CHARD NORD­GREN är far till Jacob, 26, Kristi­an, 24, och Val­ter, 11. På HBL job­bar han som ny­hets­chef.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.