Barnlösheten är inte mitt eget fel
BARN Doris Day sjunger ”I’m laughing at clouds dark up above” i bakgrunden och jag tänker ”Jag klarade mig igenom alla missfall och hormonbehandlingar och skuldkänslor och sönderrivna drömmar.”
Men en smula sorg och bitterhet återstår. Jag satte nämligen kaffet i vrångstrupen i morse när jag som vanligt läste dagstidningarna. ”Allt fler skjuter upp att skaffa barn och blir utan”, skriker ingressen till Anna-Sofia Nieminens artikel (HS 3.11). Här står det igen: Det är ditt fel! Du valde studierna! Du valde karriären! Hur självisk är du, skäms du inte över att du lät bli att skaffa barn tills det var för sent? Helt rätt att sådana som du inte får barn, vad skulle det bli av de stackare med en sådan som du till förälder?
Så tänkte också jag själv i en alltför lång tid. I ett helt årtionde beskyllde jag mig själv för mitt öde. Regelbundet blev min skuldkänsla förstärkt av tidningsartiklar som just denna i Helsingin Sanomat. Det var ju helt självklart: jag hade lämnat det för sent. Jag var över 30 när jag och min make på allvar satte i gång med att ”skaffa barn”. Ganska snart insåg vi att något var på tok. Vi sökte oss till undersökningar till Kvinnokliniken. Det var lång väntelista och den biologiska klockan tickade ...
Mitt under väntetiden fick jag plötsligt förfärliga ryggoch underlivssmärtor och snart också kraftiga blödningar. Jag hade fått ett missfall. Innan jag hann glädja mig över graviditeten svepte chocken och sorgen över mig likt en tsunami. Detta var den första, men inte den sista av mina graviditeter som slutade i missfall. Inom de påföljande åren skedde det flera gånger, tidigare och senare in i graviditeten, med och utan hormoner, naturligt och genom provrörsbefruktning, men inget barn fick jag föda. Aldrig tidigare hade jag upplevt sådana känslor som under åkturerna i denna berg- och dalbana av förhoppningar och förkrossande besvikelser.
Det värsta var den identitetskris som barnlösheten medförde. Jag var inte alls beredd på hur udda det skulle kännas att vara en kvinna i 30- och 40-årsåldern som inte har och som aldrig kommer att ha barn. Eller barnbarn för den delen. Vem är jag i det här samhället? Jag drog mig undan. Jag var ingen riktig kvinna, hade inte gjort mig förtjänt av den titeln. Jag var ingen.
Det var mitt eget fel. Det fick jag höra från flera olika medier och också av individer som sa det rakt ut till mig. Ytterligare fler antydde det på ett eller annat sätt. Jag hade varit girig. Jag ville ha allt, sa de. Jag hade ställt min karriär framför familjelivet, påstod de. Så går det när man väntar för länge! Hur själviska är ni?
Men så var det ju inte. Det var inte mitt fel. Det var inte min makes fel. Jag hade inte lämnat det för sent. Vi hade inte väntat för länge. En blindtarmsoperation
Jag var inte alls beredd på hur udda det skulle kännas att vara en kvinna i 30och 40-årsåldern som inte har och som aldrig kommer att ha barn.
som jag råkade ut för som en späd 13-årig flicka förorsakade sådan ärrbildning att jag aldrig skulle kunna få barn. Då hade jag ännu inte ens mens, men mitt framtida öde som barnlös kvinna blev förseglat av kirurgens knivhugg.
Från sjukhusets fönster kunde jag se Kvinnokliniken. ”Där är du född”, sa mamma leende, kramade mig och pekade på byggnaden. Jag hade ont i magen.
Samma samhälle som beskyller mig för min själviskhet var orsaken till min barnlöshet. Vårdfelet på det glittrande 1980-talet skulle förstöra mitt liv under det nästa millenniet.
De mörka molnen kommer alltid att hänga över mig, men nu vet jag äntligen att barnlösheten inte är mitt fel och jag kan ibland skratta åt molnen – och så glömmer jag bort dem en stund. Men fortfarande gråter jag alltid när jag hör Runebergs Vid en källa som får mig att tänka på mina graviditeter och de alltför tidiga farväl jag fick ta av alla mina barn som aldrig kom till denna värld.
Trots allt har jag en riktig familj, det har jag insett efter alla dessa år. Den består av en kvinna som inte är mamma, den allra käraste maken och en liten katt. Därför sjunger jag också i regnet. Utan skuldkänslor.