Barn­lös­he­ten är in­te mitt eget fel

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - OFRI­VIL­LIGT BARN­LÖS Un­dan­tags­vis tillåts sig­na­tur. Red.

BARN Do­ris Day sjung­er ”I’m laug­hing at clouds dark up abo­ve” i bak­grun­den och jag tän­ker ”Jag kla­ra­de mig ige­nom al­la miss­fall och hor­mon­be­hand­ling­ar och skuld­käns­lor och sön­der­riv­na dröm­mar.”

Men en smu­la sorg och bit­ter­het åter­står. Jag sat­te näm­li­gen kaf­fet i vrång­stru­pen i mor­se när jag som van­ligt läs­te dags­tid­ning­ar­na. ”Allt fler skju­ter upp att skaf­fa barn och blir ut­an”, skri­ker in­gres­sen till An­na-So­fia Ni­e­mi­nens ar­ti­kel (HS 3.11). Här står det igen: Det är ditt fel! Du val­de stu­di­er­na! Du val­de kar­riä­ren! Hur själ­visk är du, skäms du in­te över att du lät bli att skaf­fa barn tills det var för sent? Helt rätt att så­da­na som du in­te får barn, vad skul­le det bli av de stac­ka­re med en så­dan som du till för­äl­der?

Så tänk­te ock­så jag själv i en allt­för lång tid. I ett helt år­tion­de be­skyll­de jag mig själv för mitt öde. Re­gel­bun­det blev min skuld­käns­la för­stärkt av tid­nings­ar­tik­lar som just den­na i Helsingin Sa­no­mat. Det var ju helt själv­klart: jag ha­de läm­nat det för sent. Jag var över 30 när jag och min ma­ke på all­var sat­te i gång med att ”skaf­fa barn”. Gans­ka snart in­såg vi att nå­got var på tok. Vi sök­te oss till un­der­sök­ning­ar till Kvin­nokli­ni­ken. Det var lång vän­te­lis­ta och den bi­o­lo­gis­ka kloc­kan tic­ka­de ...

Mitt un­der vän­te­ti­den fick jag plöts­ligt för­fär­li­ga ryg­goch un­der­livssmär­tor och snart ock­så kraf­ti­ga blöd­ning­ar. Jag ha­de fått ett miss­fall. In­nan jag hann gläd­ja mig över gra­vi­di­te­ten svep­te choc­ken och sor­gen över mig likt en tsu­na­mi. Det­ta var den förs­ta, men in­te den sista av mi­na gra­vi­di­te­ter som slu­ta­de i miss­fall. Inom de på­föl­jan­de åren sked­de det fle­ra gång­er, ti­di­ga­re och se­na­re in i gra­vi­di­te­ten, med och ut­an hor­mo­ner, na­tur­ligt och ge­nom prov­rörs­be­frukt­ning, men ing­et barn fick jag fö­da. Ald­rig ti­di­ga­re ha­de jag upp­levt så­da­na käns­lor som un­der åk­tu­rer­na i den­na berg- och dal­ba­na av för­hopp­ning­ar och för­kros­san­de be­svi­kel­ser.

Det värs­ta var den iden­ti­tets­kris som barn­lös­he­ten med­för­de. Jag var in­te alls be­redd på hur ud­da det skul­le kän­nas att va­ra en kvin­na i 30- och 40-års­ål­dern som in­te har och som ald­rig kom­mer att ha barn. El­ler barn­barn för den de­len. Vem är jag i det här sam­häl­let? Jag drog mig un­dan. Jag var ing­en rik­tig kvin­na, ha­de in­te gjort mig för­tjänt av den ti­teln. Jag var ing­en.

Det var mitt eget fel. Det fick jag hö­ra från fle­ra oli­ka me­di­er och ock­så av in­di­vi­der som sa det rakt ut till mig. Yt­ter­li­ga­re fler an­tyd­de det på ett el­ler an­nat sätt. Jag ha­de va­rit gi­rig. Jag vil­le ha allt, sa de. Jag ha­de ställt min kar­riär fram­för fa­mil­je­li­vet, påstod de. Så går det när man vän­tar för länge! Hur själ­vis­ka är ni?

Men så var det ju in­te. Det var in­te mitt fel. Det var in­te min ma­kes fel. Jag ha­de in­te läm­nat det för sent. Vi ha­de in­te vän­tat för länge. En blind­tarm­so­pe­ra­tion

Jag var in­te alls be­redd på hur ud­da det skul­le kän­nas att va­ra en kvin­na i 30och 40-års­ål­dern som in­te har och som ald­rig kom­mer att ha barn.

som jag rå­ka­de ut för som en späd 13-årig flic­ka för­or­sa­ka­de så­dan ärr­bild­ning att jag ald­rig skul­le kun­na få barn. Då ha­de jag än­nu in­te ens mens, men mitt fram­ti­da öde som barn­lös kvin­na blev för­seg­lat av ki­rur­gens kniv­hugg.

Från sjuk­hu­sets föns­ter kun­de jag se Kvin­nokli­ni­ken. ”Där är du född”, sa mam­ma le­en­de, kra­ma­de mig och pe­ka­de på bygg­na­den. Jag ha­de ont i ma­gen.

Sam­ma sam­häl­le som be­skyl­ler mig för min själ­visk­het var or­sa­ken till min barn­lös­het. Vård­felet på det glitt­ran­de 1980-ta­let skul­le för­stö­ra mitt liv un­der det näs­ta mil­len­ni­et.

De mör­ka mol­nen kom­mer all­tid att hänga över mig, men nu vet jag änt­li­gen att barn­lös­he­ten in­te är mitt fel och jag kan ibland skrat­ta åt mol­nen – och så glöm­mer jag bort dem en stund. Men fort­fa­ran­de grå­ter jag all­tid när jag hör Ru­ne­bergs Vid en käl­la som får mig att tän­ka på mi­na gra­vi­di­te­ter och de allt­för ti­di­ga far­väl jag fick ta av al­la mi­na barn som ald­rig kom till den­na värld.

Trots allt har jag en rik­tig fa­milj, det har jag in­sett ef­ter al­la des­sa år. Den be­står av en kvin­na som in­te är mam­ma, den all­ra kä­ras­te ma­ken och en li­ten katt. Där­för sjung­er jag ock­så i reg­net. Ut­an skuld­käns­lor.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.