Männen som orsakade #metoo
Ansvaret får inte vila på de kvinnor som blivit utsatta för övergrepp.
Under året som gått har många aspekter av sexuella övergrepp och trakasserier diskuterats inom ramen för #metoo. En av de saker som lyfts upp som kritik mot hur de olika metoo-uppropen behandlat frågan är just det – att trakasserier och övergrepp behandlas sammanblandat. Juridiskt är det självklart frågan om två olika saker, men genusvetenskaplig forskning visar att de som fenomen är tätt sammanlänkade genom bland annat normaliseringsprocesser. I debatten det senaste året tycker jag att vi sett många exempel på vad som står på spel när man väljer att definiera dem endera som en artskillnad eller en gradskillnad.
Om vi förenklar lite genom ett exempel: för den som tafsat på någon känns det naturligtvis viktigt att hen ändå inte skulle våldta någon, för den som utsätts finns däremot inte den säkerheten, hen kan också ha erfarenheten att tafs tidigare lett till en våldtäkt. För att öka förståelsen för hur det är att utsättas för trakasserier och övergrepp är det med andra ord viktigt att fundera över när det är relevant att tänka på dem ur ett perspektiv av artskillnad och när ur ett perspektiv av gradskillnad. Jag undrar om vi någonstans där kunde hitta en nyckel för att börja prata om eller med förövarna.
Något som oroar mig just nu är att vi under det senaste året inte kommit mycket framåt i den frågan. Den bild som målas upp av förövarna i (sociala) medier är att de som anklagas endera är totala monster eller totalt oskyldiga offer för rabiata feminister. Den här uppställningen gynnar inte någon. Tvärtom är den en orsak till att så många kvinnor känt sig tvingade att tiga så länge. Uppställningen gör det också svårare för män att arbeta emot de här strukturerna, rent praktiskt genom att det blir svårare att be om förlåtelse då man begått ett övertramp.
Många av de situationer som diskuterats det senaste året kunde ha fått en lösning genom att man bett om förlåtelse och ändrat sitt beteende, men i stället utvecklas de till situationer som blir oerhört tunga för den som utsatts genom att hen måste fortsätta bära på det. När vi började läsa vittnesmålen som kom in till #dammenbrister lade Ylva Perera märke till att texten ofta startar i imperfekt, men då den kommer fram till själva övergreppet eller kränkningen byter den tempus till presens. Det speglar upplevelsen av att minnas vad som skett.
Bilden av förövare som monster eller totalt oskyldiga tror jag däremot inte kommer från offren, tvärtom har vittnesmålen under metoo-året visat att kvinnor, på sin egen bekostnad, ofta lyckats fortsätta sitt dagliga liv med sina förövare i närheten. Speciellt när det gäller lindriga brott.
Om vi inte diskuterar förövarna på ett balanserat sätt kommer vi ge ordet till dem som inte är intresserade av att ifrågasätta metoo som rörelse – utan som vill ifrågasätta kvinnor. Det är en avgörande skillnad och det hjälper inte heller män. I stället underbygger det den situation vi har nu där det inte finns vägar för personer som gått för långt att prata om det som hänt och komma vidare.
Dessutom måste vi prata om på vems ansvar det är att föra de här sakerna vidare. Ansvaret får inte vila på de kvinnor som blivit utsatta för övergrepp, i tysthet burit på den erfarenheten och sen modigt vågat dela med sig av sina erfarenheter. Ansvaret för att föra diskussionen vidare måste nu flyttas, nyckeln till ett slut på övergreppen ligger inte hos offren utan hos förövarna.