Talang gör skillnad
”För många konnässörer är det finessen som utgör elixiret, resultatet är mer som en piffig krydda.”
De finns på livets alla områden. Särbegåvningarna. Eller inom sporten, såsom konsten, artisterna med stort A. Dem man vill se oberoende av klubbemblem eller fabricerade resultat, mål eller poäng. De riktigt stora – Pelé, Maradona och Messi lika väl som Orr, Gretzky och McDavid, för att nu tala fotboll och ishockey – levererar visserligen så gott som alla gånger också resultat. Och bra så, elitidrott baseras på det. Men för många konnässörer är det finessen som utgör elixiret, resultatet är mer som en piffig krydda.
Vet inte om bananer egentligen är något för finsmakare, men också de kan vara riktiga godbitar. Kaj Pahlmans på 1960-talet, förnämt serverade på Olympiastadion, var av Michelinklass. Följande stjärna av dignitet, Litmanen, fick man sedan vänta på i trettio år. Bara att hoppas man inte hinner förgås i väntan på nästa. Nå, är man inte enögd fotbollsfreak kan man ju gotta sig åt basketens NBA-löfte Lauri Markkanen och varför inte färske stjärnskottet, tvåspråkige Mikael Jantunen (18 år). Eller bandyns Tuomas Määttä.
Men hockeyn ja, den bjuder ju redan på ett koppel ungtuppar i hetluften på NHL-isen. En redan etablerad stavas Teuvo Teräväinen (24) i uppstickaren Carolina Hurricanes, kedjekompis med min och många andras favorit, den mångsidige och spelsmarte Sebastian Aho (21). Jokeritfostrade Teräväinen har i alla fall något extra som fångar en finsmakares blick – en blixtsnabb perception av passningsvägar som inte finns och en förmåga till genomskärare av Arsenals tyske fotbollsgeni Mesut Özils sylvassa snitt.
Har polemiserat med en finsk NHL-skribent om vem av två begåvade finländare, färske Floridakaptenen Alexander Barkov (23) eller Teräväinen, som är renodlat talangfullare. Han håller på Barkov för dennes mångsidighet och ”träningsbegåvning”, jag på veke Teräväinen fastän han är mindre komplett och, viskas det, träningsbegiven. Smaksak kanske och väl också en fråga om prioritering och vad man finner sevärt. För mig är i alla fall talang snarare något medfött än, som träningsiver, viljebaserat.
Talang gör skillnad på två sätt: Å ena sidan som aptitretare man inte kan få nog av, å andra sidan som biffen då den sitter i en vinnarskalle och vänder matcher. Aho, Barkov, Winnipegs Patrik Laine (20) eller försäsongens poängkanon i Colorado, Mikko Rantanen (22) är på den punkten vassare än Teräväinen – Finlands svar på tidigare klubbkamraten, Chicagos Patrick Kane. Men att killens spelblick gör skillnad, allt emellanåt också på ljustavlan och inte minst då han känner coachens förtroende – ett måste för mången konstnärssjäl – är inte att ta miste på.
Naturbegåvningar finns så klart också utanför lagidrotten. Vem kan bli mätt på att kolla på evigt unge tenniseleganten Federer. Eller, om man har aptit på konståkning, tonåringen Emmi Peltonen. Bara hennes armföring är pur konst bortom poängen, till skillnad från – skulle jag säga – vår andra lovande isprinsessa, den mer tekniskt drivna rivalen Viveca Lindfors. Men här må, nolens volens, poängdomarna få sista ordet.