Vacker men abstrakt berättelse om våld och förtryck
I Merethe Lindströms roman Nord är en pojke på vandring genom ett krigshärjat landskap. Grymheter som kan relateras till ett inbördeskrig flimrar förbi, men romanens styrka och svaghet är att skeendet snarare utspelar sig i själens landskap än i någon konkret miljö eller tid. Merethe Lindström Nord
Översättning av Urban Andersson Weyler 2018
I den norska författaren Merethe Lindströms senaste roman Nord är en pojke på vandring genom ett krigshärjat landskap. Grymheter som kan relateras till ett inbördeskrig flimrar förbi, med ”befriare” som agerar med ett extremt människoförakt. Men våldet utspelar sig i textens periferi, och blir aldrig helt synliggjort.
”Pojken i trädet var bara ett ansikte, resten av honom var ett ojämnt landskap, några klädtrasor, ett par kängor och benknotor överdragna med hud. Under trädet låg vägen, lika tom som fälten och åsen.”
Med sin poetiska blick på en tung och skrämmande verklighet skapar Lindström en vacker text, men speciellt jordnära eller lätt att följa blir den inte. Det utmärkande för romanen, och kanske både en styrka och svaghet, är att det undertextdrivna skeendet snarare utspelar sig i själens landskap än i någon konkret miljö eller tid.
Samtidigt suddas också gränsen mellan fantasi och verklighet delvis ut.
En idékonstruktion
Så blir Nord en litterär idékonstruktion som speciellt under inledningsfasen nästan helt måste leva på sitt lyriska språk, och just det känns länge en aning problematiskt. Fast när bilderna av den vandrande pojken också öppnar sig för en parallellberättelse från tiden före flykten erbjuds en viss innehållslig vidgning.
För han har också en historia, må vara att den enbart antyds i dunkla, drömlika fragment. Han har valts ut som en av de icke-önskvärda, tvingats marschera långa sträckor, och småningom placerats i ett fångläger. Under den här tiden har han blivit svårt sjuk, och till slut omhändertagits av en ung kvinna, Aneska, och fått vård i hennes hus.
Och när ”befriarna” närmat sig och alla i byn tvingats fly har han lämnat också henne, för att ensam ta sig fram. Till synes utan mål, men med minnen som ständigt plågar honom.
”Man ser det som finns och det som inte finns, allt finns samtidigt. Slaktarna, marscherna, gengångarna, man kan inte få det att försvinna.”
Det slutliga målet
Man kan som läsare komma att tänka på Förintelsen, eller på dagens flyktingströmmar, men Lindström undviker noggrant att ge sin berättelse några sådana, definierade ramar. Det här innebär att den i stället får en allmänexistentiell laddning, men också att den ibland känns störande abstrakt.
■
Med tanke på hur dramatiska scener som döljer sig i textens bottenskikt känns den förbluffande odramatisk, till och med händelsefattig. Fast när pojken gått tillräckligt länge, när minnena tillräckligt länge snurrat i hans huvud, är det i alla händelser som om ett avklarnat accepterande tog plats i honom. Han har nått fram till det han kallat Nord och kan sluta gå, och jag inser att han ändå inte vandrat helt utan riktning.
Han har vandrat ut ur det förflutna, fram mot det slutliga målet. Fast vilket det målet egentligen är, och vad det i praktiken innebär, ger Lindström inget svar på.