Vac­ker men ab­strakt be­rät­tel­se om våld och för­tryck

Hufvudstadsbladet - - Kultur - HEN­RIK JANS­SON

I Me­ret­he Lind­ströms ro­man Nord är en poj­ke på vand­ring ge­nom ett krigs­här­jat land­skap. Grym­he­ter som kan re­la­te­ras till ett in­bör­des­krig flim­rar för­bi, men ro­ma­nens styr­ka och svag­het är att ske­en­det sna­ra­re ut­spe­lar sig i sjä­lens land­skap än i nå­gon kon­kret mil­jö el­ler tid. Me­ret­he Lind­ström Nord

Över­sätt­ning av Ur­ban An­ders­son Weyler 2018

I den nors­ka för­fat­ta­ren Me­ret­he Lind­ströms se­nas­te ro­man Nord är en poj­ke på vand­ring ge­nom ett krigs­här­jat land­skap. Grym­he­ter som kan re­la­te­ras till ett in­bör­des­krig flim­rar för­bi, med ”be­fri­a­re” som age­rar med ett ex­tremt män­ni­sko­förakt. Men vål­det ut­spe­lar sig i tex­tens pe­ri­fe­ri, och blir ald­rig helt syn­lig­gjort.

”Poj­ken i trädet var ba­ra ett an­sik­te, res­ten av ho­nom var ett ojämnt land­skap, någ­ra kläd­tra­sor, ett par käng­or och ben­kno­tor över­drag­na med hud. Un­der trädet låg vägen, li­ka tom som fäl­ten och åsen.”

Med sin po­e­tis­ka blick på en tung och skräm­man­de verk­lig­het ska­par Lind­ström en vac­ker text, men spe­ci­ellt jord­nä­ra el­ler lätt att föl­ja blir den in­te. Det ut­mär­kan­de för ro­ma­nen, och kanske bå­de en styr­ka och svag­het, är att det un­der­text­driv­na ske­en­det sna­ra­re ut­spe­lar sig i sjä­lens land­skap än i nå­gon kon­kret mil­jö el­ler tid.

Sam­ti­digt sud­das ock­så grän­sen mel­lan fan­ta­si och verk­lig­het del­vis ut.

En idékon­struk­tion

Så blir Nord en lit­te­rär idékon­struk­tion som spe­ci­ellt un­der in­led­nings­fa­sen näs­tan helt mås­te le­va på sitt ly­ris­ka språk, och just det känns länge en aning pro­ble­ma­tiskt. Fast när bil­der­na av den vand­ran­de poj­ken ock­så öpp­nar sig för en pa­ral­lell­be­rät­tel­se från ti­den fö­re flyk­ten er­bjuds en viss in­ne­hålls­lig vidg­ning.

För han har ock­så en histo­ria, må va­ra att den en­bart an­tyds i dunk­la, dröm­li­ka frag­ment. Han har valts ut som en av de ic­ke-önsk­vär­da, tving­ats mar­sche­ra långa sträc­kor, och små­ning­om pla­ce­rats i ett fång­lä­ger. Un­der den här ti­den har han bli­vit svårt sjuk, och till slut om­hän­der­ta­gits av en ung kvin­na, Anes­ka, och fått vård i hen­nes hus.

Och när ”be­fri­ar­na” när­mat sig och al­la i byn tving­ats fly har han läm­nat ock­så hen­ne, för att en­sam ta sig fram. Till sy­nes ut­an mål, men med min­nen som stän­digt plå­gar ho­nom.

”Man ser det som finns och det som in­te finns, allt finns sam­ti­digt. Slak­tar­na, mar­scher­na, gen­gång­ar­na, man kan in­te få det att för­svin­na.”

Det slut­li­ga må­let

Man kan som lä­sa­re kom­ma att tän­ka på För­in­tel­sen, el­ler på da­gens flyk­ting­ström­mar, men Lind­ström und­vi­ker nog­grant att ge sin be­rät­tel­se någ­ra så­da­na, de­fi­ni­e­ra­de ra­mar. Det här in­ne­bär att den i stäl­let får en all­mänex­i­sten­ti­ell ladd­ning, men ock­så att den ibland känns stö­ran­de ab­strakt.

Med tan­ke på hur dra­ma­tis­ka sce­ner som döl­jer sig i tex­tens bot­ten­skikt känns den för­bluf­fan­de odra­ma­tisk, till och med hän­del­se­fat­tig. Fast när poj­ken gått till­räck­ligt länge, när min­ne­na till­räck­ligt länge snur­rat i hans hu­vud, är det i al­la hän­del­ser som om ett av­klar­nat ac­cep­te­ran­de tog plats i ho­nom. Han har nått fram till det han kal­lat Nord och kan slu­ta gå, och jag in­ser att han än­då in­te vand­rat helt ut­an rikt­ning.

Han har vand­rat ut ur det för­flut­na, fram mot det slut­li­ga må­let. Fast vil­ket det må­let egent­li­gen är, och vad det i prak­ti­ken in­ne­bär, ger Lind­ström ing­et svar på.

FO­TO: JO­HAN­NES JANS­SON

Lä­sa­ren kan tän­ka på För­in­tel­sen, el­ler på da­gens flyk­ting­ström­mar, men Me­ret­he Lind­ström und­vi­ker nog­grant att ge sin ro­man Nord någ­ra så­da­na de­fi­ni­e­ra­de ra­mar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.