Det rät­ta nam­net, den rät­ta käns­lan, det rät­ta språ­ket

Hufvudstadsbladet - - Kultur - PIA INGSTRÖM 029 080 1333, pia.ingstrom@hbl.fi

För­ra vec­kan åter­gav jag Ilk­ka Mä­ki­nens upp­gif­ter om kal­ven som kanske, kanske in­te dör. Då påstod jag att hans hem­ort är Lem­bo­is, men det stäm­mer in­te, vi­sa­de det sig. Jag fick ett nytt mejl:

”(D)et löp­te kal­la kå­rar längs rygg­ra­den, när jag såg mitt namn bred­vid ort­nam­net Lem­bo­is. Det är rätt iro­niskt, ef­tersom jag har gjort ett (kanske löj­ligt och hopp­löst) livs­verk som an­ti-Lem­bo­i­sist. Jag har käm­pat mot de svensk­språ­ki­gas ku­tym att kal­la min hem­kom­mun Lem­bo­is, när den i år­hund­ra­den kal­lats för Lem­pälä (nu­för­ti­den i of­fi­ci­el­la sam­man­hang Lem­päälä) på svens­ka. Det finns tu­sen­tals hi­sto­ris­ka do­ku­ment och kar­tor där det vi­sas tyd­ligt att det var just svensk­språ­ki­ga som an­vän­de nam­net Lem­pälä. Ock­så årets ju­bi­lar To­pe­li­us samt al­la and­ra ha­de ing­en tve­kan om kom­mu­nens namn på svens­ka. Det var först järn­vä­gen på 1870-ta­let som lät en miss­upp­fatt- ning smy­ga in. Järn­vägs­sta­tio­nen i kom­mu­nen kom att grun­das i kyrk­byn Lem­poi­nen som på svens­ka he­ter Lem­bo­is. När för­bi­pas­se­ran­de ut­sock­nes män­ni­skor såg skyl­ten på sta­tio­nen trod­de de att det me­na­de he­la kom­mu­nen. Järn­vä­gen änd­ra­de se­dan nam­net till Lem­päälä på bå­da språ­ken, men ska­dan var re­dan gjort.

Jag har skri­vit en li­ten upp­sats om Lem­pääläs svens­ka namn, som finns att lad­da ned på vår lo­kal­hi­sto­ris­ka för­e­ning­ens webb­si­da (www. lem­paa­la-seu­ra.fi).”

Jag ber om ur­säkt för miss­för­stån­det och fin­ner Mä­ki­nens ver­sion fullt tro­vär­dig. In­sti­tu­tet för de in­hems­ka språ­ken re­kom­men­de­rar hursom­helst nu­me­ra i sin lis­ta över svensk­språ­ki­ga ort­namn i Fin­land att man an­vän­der nam­net Lem­päälä.

Jag för­står ock­så mer än väl det där med kal­la kå­rar. När svensk­språ­ki­ga per­so­ner på svens­ka ta­lar om Kon­tu­la (i öst­ra Helsing­fors, gam­mal jord­bruks­bygd med star­ka svens­ka in­slag) grips jag av van­mäk­tigt ra­se­ri. Jag är upp­vux­en där och stads­de­len he­ter på svens­ka Gårds­bac­ka. Att på­stå an­nat är att spot­ta på min histo­ria: min upp­växt där på två le­van­de språk, i en värld där gran­nar ta­la­de fins­ka el­ler svens­ka och mjölk köp­tes i Varubo­den av svensk­språ­ki­ga tan­ter. Jag bod­de in­te i de så kal­la­de svensk­hu­sen, Helsing­fors svens­ka bo­stads­stif­tel­ses fas­tig­hets­bo­lag Styr­bord på Lek­grän­den, ut­an på Na­bo­vä­gen 8. Bo­la­get het­te ”As Oy Naa­purin­tie 6, 8 ja 10” men ock­så i dess små två- och tre­rum­ma­re i hus bygg­da på en lerå­ker 1965 bod­de så­le­des fle­ra svensk­språ­ki­ga fa­mil­jer.

Och om nå­gon vill kal­la stads­de­len med de många ba­rer­na norr om Bro­hol­men för Kal­lio när hen ta­lar svens­ka, så var­så­god ba­ra, men ta­la i så fall med nån an­nan än mig. Mitt Helsing­fors finns på svens­ka och fins­ka pa­ral­lellt ock­så långt norr och nord­ost om Långa bron.

Mins­ta lus och band­mask

På Helsing­fors bok­mäs­sa härom­vec­kan hör­de jag den fins­ka evo­lu- ti­ons­bi­o­lo­gen Tu­o­mas Ai­ve­lo ta­la om sin bok Lo­put­to­mat lo­i­set (un­ge­fär ”Oänd­li­ga mäng­der med pa­ra­si­ter”), nu no­mi­ne­rad för Fack-Fin­landia. Den är en fa­sci­ne­ran­de över­sikt över al­le­han­da va­rel­ser från band­mas­kar till bak­te­ri­er, al­la des­sa ibland harm­lö­sa, ibland väl­gö­ran­de, ibland livs­far­li­ga gäs­ter hos si­na värd­djur. Ai­ve­los spe­ci­a­li­tet är att kart­läg­ga fö­re­koms­ten av rund­mas­kar i musma­ki­ers av­fö­ring på Ma­da­gas­kar. Musma­ki­er är små le­mu­rer, Micro­ce­bus myox­i­nus. ”Värl­dens gul­li­gas­te djur”, be­skrev Ai­ve­lo med en röst full av öm­het si­na små vän­ner vil­kas bajs är guld för hans forsk­ning.

När jag lyss­na­de på Ai­ve­los språk­ligt ny­an­se­ra­de och njut­ba­ra ex­posé över pa­ra­si­ter­nas un­der­ba­ra värld, tänk­te jag på nå­got en bi­o­log­vä­nin­na be­rät­tat för mig: Fins­ka språ­ket har – med tan­ke på att det är ett gans­ka li­tet språk – en ovan­ligt rik och ut­veck­lad vo­ka­bu­lär i frå­ga om namn på al­le­han­da små­kryp. Det­ta tack va­re det väl­lov­li­ga na­tio­nel­la pro­jek­tet att ska­pa ett finskt språk som är så rikt att det räc­ker till för att be­näm­na och be­skri­va ock­så mins­ta lil­la lus och band­mask med ett eget finskt ord.

Att en kva­li­fi­ce­rad fors­ka­re med fins­ka som mo­ders­mål kan be­rät­ta el­ler skri­va om sin forsk­ning på god, njut­bar, lit­te­rär fins­ka är allt­så ing­en själv­klar­het. Det in­ter­na­tio­nel­la ve­ten­skap­li­ga sam­fun­det kom­mu­ni­ce­rar han na­tur­ligt­vis med på eng­els­ka. Men han har ock­så en le­van­de finsk vo­ka­bu­lär att till­gå för att be­näm­na och be­skri­va sitt forsk­nings­om­rå­de på fins­ka när han ta­lar på en bok­mäs­sa för en in­tres­se­rad all­män­het. Det byg­ger på för­ut­sätt­ning­ar skap­ta ge­nom män­ni­skors ar­be­te och kul­tur­vil­ja. Om det ar­be­tet ute­blir, om vil­jan in­te finns, för­mins­kas språ­ket. Do­män­för­lust är språk­ve­tar­nas term för det som då in­träf­far.

Fins­ka språk­nämn­den lar­mar

I slu­tet av ok­to­ber gick den fin­länds­ka språk­vår­dens väk­ta­re, In­sti­tu­tet för de in­hems­ka språ­ken, ut med en ovan­ligt brysk var­ning.

”Fins­ka språ­kets ac­ce­le­re­ran­de do­män­för­lus­ter ho­tar att omin­tet­gö­ra 200 års mål­med­vet­na ar­be­te för fins­kans sta­tus som ett an­vänd­bart språk på al­la kun­skaps- och sam­hälls­om­rå­den. Do­mä­nen för vårt and­ra na­tio­nal­språk svens­kan är se­dan länge be­grän­sad och mins­kar he­la ti­den.”

Att svens­kan i Fin­land är ho­tad är ing­et nytt. På­stå­en­det att ock­så ma­jo­ri­tets­språ­ket fins­kan är ho­tat kan där­e­mot te sig be­syn­ner­ligt. Men ho­ten mot det ser ba­ra an­norlun­da ut. Även om svens­kan i Fin­land skul­le utro­tas helt från al­la of­fent­li­ga sam­man­hang, skul­le själ­va svens­ka språ­ket fort­fa­ran­de ex­i­ste­ra och ut­veck­las – i Sve­ri­ge och i väx­el­ver­kan med si­na nor­dis­ka släk­ting­ar. Men fins­kan ex­i­ste­rar, med små un­dan­tag, ba­ra i Fin­land. Om den in­te le­ver och ut­veck­las just där så sker det ing­en­stans. Där­för är det lätt att för­stå den oro som In­sti­tu­tet för de in­hems­ka språ­ken nu ut­tryc­ker.

I ny­li­be­ra­la ti­der är det lätt hänt att språk och kul­tur till­mäts en­bart det vär­de de kan ha som in­stru­ment för vinst­max­i­me­ring rent eko­no­miskt. Då un­der­kas­tas ock­så ve­ten­ska­pens in­sti­tu­tio­ner en eko­no­misk ra­tio­na­li­tet, som snabbt kal­ky­le­rar att det i en glo­bal eko­no­mi är onö­digt att aka­de­mis­ka fors­ka­re för­val­tar sitt om­rå­des ter­mi­no­lo­gi på små be­syn­ner­li­ga mo­ders­mål som fins­kan, ”ef­tersom ju eng­els­kan är ve­ten­ska­pens språk”.

Där­för väd­jar In­sti­tu­tet för de in­hems­ka språ­ken i hög­tid­li­ga or­da­lag i sin ap­pell:

”Sär­skild upp­märk­sam­het bör fäs­tas vid na­tio­nal­språ­kens ställ­ning som ve­ten­ska­pens språk, och vid an­vänd­ning­en av dem som un­der­vis­nings­språk på al­la ut­bild­ningsni­vå­er. Att språ­ket är till­räck­ligt för al­la kun­skaps- och ve­ten­skaps­om­rå­den kan ga­ran­te­ras ba­ra ge­nom att det an­vänds där män­ni­skans för­stånd och för­stå­el­se vin­ner ny mark. Mo­dersmå­lets roll för att för­stå in­for­ma­tion och pro­du­ce­ra ny kun­skap är oer­sätt­lig. När mo­ders­må­let er­sätts av ett främ­man­de språk för­sva­gas ock­så för­ut­sätt­ning­ar­na för kun­skaps­ar­be­tets yp­pers­ta pre­sta­tio­ner.”

FO­TO: WI­KI­PE­DIA

Evo­lu­tions­bi­o­lo­gen Tu­o­mas Ai­ve­lo, vars bok Lo­put­to­mat lo­i­set kan­di­de­rar för Fack-Fin­landia, an­ser att musma­ki­ern är värl­dens gul­li­gas­te djur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.