Re­la­tio­ner och re­ak­tio­ner på dans­sce­nen

Att so­pa golv kan bli en me­ta­for för ett ko­lo­ni­a­lis­tiskt arv, åt­minsto­ne i Be­no­it Lacham­bres nya dans­verk.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - JAN-PE­TER KAIKU

Fes­ti­va­len Li­ik­ke­el­lä mar­ras­ku­us­sa/Mo­ving in No­vem­ber: PAR B.L.EUX: Li­fe­gu­ard.

Ko­re­o­gra­fi och fram­ställ­ning: Be­no­it Lacham­b­re. Bru­me de mer. Ko­re­o­gra­fi, po­e­si, sång­er: Eli­na Pi­ri­nen. Dans: Ka­ro­li­na Gin­man, su­vi Kemp­pai­nen, Le­e­na Nord­berg, Eli­na Pi­ri­nen och Ai­no Vou­ti­lai­nen. Kom­po­si­tion och ljud­de­sign: Vil­le Kabrell. Ka­bel­fa­bri­ken 6.11 och 7.11.

Den sam­ti­da scen­kons­ten är per de­fi­ni­tion in­ställd på att fort­gå­en­de om­de­fi­ni­e­ra sitt vä­sen och si­na fö­re­sat­ser. Att år­li­gen i no­vem­ber ta pul­sen på den och pre­sen­te­ra nytän­kan­de, nya in­falls­vinklar samt ak­tu­el­la fe­no­men, är det hu­vud­sak­li­ga syf­tet för fes­ti­va­len Li­ik­kel­lä mar­ras­ku­us­sa/Mo­ving in no­vem­ber. Tyngd­punk­ten lig­ger på det in­ter­na­tio­nel­la men en in­hemsk fö­re­ställ­ning ryms med.

Den kän­da ka­na­den­sis­ka ko­re­o­gra­fen och dan­sa­ren Be­no­it Lacham­b­re åter­vän­der i år med ett in­timt och stu­di­o­ba­se­rat so­lo­verk kal­lat Li­fe­gu­ard. Inom ra­men för det ut­fors­kar han till­sam­mans med sin publik te­mat när­va­ro och rö­rel­se­re­so­nans. Via tre se­pa­ra­ta in­släpp väx­er åskå­da­ran­ta­let från 15 till 65 un­der två tim­mar. Det in­klu­de­ran­de grep­pet med fo­kus på re­la­tio­ner och re­ak­tio­ner, ska­par en sä­re­gen form av ge­men­skap och del­ak­tig­het, med Lacham­b­re som pri­mus mo­tor och in­struk­tör.

Stu­di­out­rym­met är in­rett med en elas­tisk mat­ta, med strål­kas­ta­re vän­da mot de vi­ta väg­gar­na och med någ­ra ut­sprid­da sto­lar. I ett hörn finns rek­vi­si­ta och hög­ta­la­re samt en med­hjäl­pa­re, som släp­per in publi­ken och spe­lar upp någ­ra ryt­mis­ka styc­ken mot slu­tet av fö­re­ställ­ning­en.

Vi upp­ma­nas att fritt gå om­kring i rum­met. När Be­no­it Lacham­b­re på­bör­jar sin trans­ak­tigt kon­cen­tre­ra­de, av kon­vul­si­va upp­rep­ning­ar samt rö­rel­se­ och röstin­teg­ra­tion fram­väx­an­de per­for­man­ce, får vi kon­kret ta del av re­so­nan­sen ge­nom att själv­mant och i grup­per om tre rö­ra ho­nom en stund. Sam­ma kon­cept upp­re­pas när föl­jan­de grupp kom­mer in. Re­so­nan­sen från Lacham­b­re till åskå­da­re är star­ka­re än den i and­ra rikt­ning­en men hand­på­lägg­ning i sig är en stark och lad­dad gest.

När stu­di­on är fylld av åskå­da­re för­byts det in­led­nings­vis in­stal­la­tions­ och per­for­man­ce­li­ka mot ett me­ra sce­niskt och fram­stäl­lan­de grepp, med fo­kus på Lacham­b­re. Han spa­rar in­te på kru­tet när han till­sy­nes hu­vud­löst men starkt ex­pres­sivt virv­lar runt med en stor golv­mopp och en damm­su­ga­re och får publi­ken att re­a­ge­ra på sin fram­fart.

Det he­la får en po­li­tisk in­falls­vin­kel när Lacham­b­re på­pe­kar att Ka­na­da är ett oc­ku­pe­rat om­rå­de och åskå­dar­na får lä­sa upp lis­tor med ort­namn och över­sätt­ning­ar som lyf­ter fram den ur­sprung­li­ga kul­tu­ren. Jag kom­mer på mig med att re­flek­te­ra över att so­pan­det som akt kan ses som en me­ta­for för det ko­lo­ni­a­lis­tis­ka. Al­ter­na­tivt att ut­plå­na spå­ren av det.

Grupp­verk

Ex­pe­ri­men­te­ran­det med kropps­lig, rums­lig och kon­cep­tu­ell re­so­nans har ett lek­fullt scha­ma­nis­tiskt stråk som blir star­ka­re mot slu­tet. Just på den punk­ten finns en möjlig för­e­nan­de länk till Eli­na Pi­ri­nens mas­si­va grupp­verk Bru­me de mer. Skill­na­den är i så fall att strå­ket för Pi­ri­nens del har full vo­lym från bör­jan till slut. En överdos som san­ner­li­gen hyl­lar prin­ci­pen me­ra är me­ra. I mäng­den av ana­ly­tiskt och te­o­re­tiskt in­ställ­da verk, stic­ker Bru­me de mer upp­fris­kan­de ut via si­na im­pul­si­va, in­tui­ti­va och starkt sug­ges­ti­va kva­li­te­ter. Mu­si­ken, ljud­värl­den, hand­ling­en och fram­ställ­ning­en föl­jer al­la des­sa prin­ci­per.

Verk­ti­teln till trots är hel­he­ten ingalun­da dim­mig men där­e­mot våg­lik, re­pe­ti­tiv, cir­ku­le­ran­de och of­tast stor­mig. Ebb och flod kun­de ha va­rit ett te­ma men nu är det en­bart flod, för att in­te sä­ga över­sväm­ning, som gäl­ler.

Det med­ve­tet ka­o­tis­ka och upp­skru­vat käns­lo­lad­da­de är väx­el­vis be­då­ran­de och av­trub­ban­de. Som all­ra bäst är fö­re­ställ­ning­en i sce­ner­na när grup­pen med for­ce mäs­sar fy­ra sång­er med po­e­tis­ka tex­ter. Då har fram­ställ­ning­en en styr­ka där al­la ele­ment fo­gas sam­man i ett djupt och över­ty­gan­de ut­tryck.

De fem dan­sar­na, Ka­ro­li­na Gin­man, Su­vi Kemp­pai­nen, Le­e­na Nord­berg, Eli­na Pi­ri­nen och Ai­no Vou­ti­lai­nen, för­kropps­li­gar och fram­stäl­ler hy­ste­ri, be­gär och ag­gres­si­vi­tet, bland an­nat, vän­da mot och nä­ra in­på sin publik. De är be­und­rans­värt fre­ne­tis­ka i sin frän­het och gro­tesk­het men dri­ver in­te fram­ställ­ning­en till sin yt­ters­ta spets. Har man per­spek­tiv och re­la­te­rar man till ex­em­pel­vis ex­pres­sio­nis­tisk te­a­ter, den ti­di­ga mo­der­na dan­sens gro­tes­ker, bu­to el­ler till vå­ra om­stör­tan­de pi­on­jä­rer i Zo­diak på 1980­ta­let, kan man sak­na just den ny­an­sen.

Vil­le Kabrells bom­bas­tis­ka mu­sik och ljud­värld, li­ka­le­des he­la ti­den på full vo­lym, ge­nom­bor­rar märg, ben och trum­hin­nor och är en cen­tral kom­po­nent i ver­kets in­ten­tion och ut­tryck.

Fo­to: KA­ro­Li­NA MiErNiK

Ko­re­o­gra­fen Be­no­it Lacham­b­re so­par gol­vet in­för publi­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.