Relationer och reaktioner på dansscenen
Att sopa golv kan bli en metafor för ett kolonialistiskt arv, åtminstone i Benoit Lachambres nya dansverk.
Festivalen Liikkeellä marraskuussa/Moving in November: PAR B.L.EUX: Lifeguard.
Koreografi och framställning: Benoit Lachambre. Brume de mer. Koreografi, poesi, sånger: Elina Pirinen. Dans: Karolina Ginman, suvi Kemppainen, Leena Nordberg, Elina Pirinen och Aino Voutilainen. Komposition och ljuddesign: Ville Kabrell. Kabelfabriken 6.11 och 7.11.
Den samtida scenkonsten är per definition inställd på att fortgående omdefiniera sitt väsen och sina föresatser. Att årligen i november ta pulsen på den och presentera nytänkande, nya infallsvinklar samt aktuella fenomen, är det huvudsakliga syftet för festivalen Liikkellä marraskuussa/Moving in november. Tyngdpunkten ligger på det internationella men en inhemsk föreställning ryms med.
Den kända kanadensiska koreografen och dansaren Benoit Lachambre återvänder i år med ett intimt och studiobaserat soloverk kallat Lifeguard. Inom ramen för det utforskar han tillsammans med sin publik temat närvaro och rörelseresonans. Via tre separata insläpp växer åskådarantalet från 15 till 65 under två timmar. Det inkluderande greppet med fokus på relationer och reaktioner, skapar en säregen form av gemenskap och delaktighet, med Lachambre som primus motor och instruktör.
Studioutrymmet är inrett med en elastisk matta, med strålkastare vända mot de vita väggarna och med några utspridda stolar. I ett hörn finns rekvisita och högtalare samt en medhjälpare, som släpper in publiken och spelar upp några rytmiska stycken mot slutet av föreställningen.
Vi uppmanas att fritt gå omkring i rummet. När Benoit Lachambre påbörjar sin transaktigt koncentrerade, av konvulsiva upprepningar samt rörelse och röstintegration framväxande performance, får vi konkret ta del av resonansen genom att självmant och i grupper om tre röra honom en stund. Samma koncept upprepas när följande grupp kommer in. Resonansen från Lachambre till åskådare är starkare än den i andra riktningen men handpåläggning i sig är en stark och laddad gest.
När studion är fylld av åskådare förbyts det inledningsvis installations och performancelika mot ett mera sceniskt och framställande grepp, med fokus på Lachambre. Han sparar inte på krutet när han tillsynes huvudlöst men starkt expressivt virvlar runt med en stor golvmopp och en dammsugare och får publiken att reagera på sin framfart.
Det hela får en politisk infallsvinkel när Lachambre påpekar att Kanada är ett ockuperat område och åskådarna får läsa upp listor med ortnamn och översättningar som lyfter fram den ursprungliga kulturen. Jag kommer på mig med att reflektera över att sopandet som akt kan ses som en metafor för det kolonialistiska. Alternativt att utplåna spåren av det.
Gruppverk
Experimenterandet med kroppslig, rumslig och konceptuell resonans har ett lekfullt schamanistiskt stråk som blir starkare mot slutet. Just på den punkten finns en möjlig förenande länk till Elina Pirinens massiva gruppverk Brume de mer. Skillnaden är i så fall att stråket för Pirinens del har full volym från början till slut. En överdos som sannerligen hyllar principen mera är mera. I mängden av analytiskt och teoretiskt inställda verk, sticker Brume de mer uppfriskande ut via sina impulsiva, intuitiva och starkt suggestiva kvaliteter. Musiken, ljudvärlden, handlingen och framställningen följer alla dessa principer.
Verktiteln till trots är helheten ingalunda dimmig men däremot våglik, repetitiv, cirkulerande och oftast stormig. Ebb och flod kunde ha varit ett tema men nu är det enbart flod, för att inte säga översvämning, som gäller.
Det medvetet kaotiska och uppskruvat känsloladdade är växelvis bedårande och avtrubbande. Som allra bäst är föreställningen i scenerna när gruppen med force mässar fyra sånger med poetiska texter. Då har framställningen en styrka där alla element fogas samman i ett djupt och övertygande uttryck.
De fem dansarna, Karolina Ginman, Suvi Kemppainen, Leena Nordberg, Elina Pirinen och Aino Voutilainen, förkroppsligar och framställer hysteri, begär och aggressivitet, bland annat, vända mot och nära inpå sin publik. De är beundransvärt frenetiska i sin fränhet och groteskhet men driver inte framställningen till sin yttersta spets. Har man perspektiv och relaterar man till exempelvis expressionistisk teater, den tidiga moderna dansens grotesker, buto eller till våra omstörtande pionjärer i Zodiak på 1980talet, kan man sakna just den nyansen.
Ville Kabrells bombastiska musik och ljudvärld, likaledes hela tiden på full volym, genomborrar märg, ben och trumhinnor och är en central komponent i verkets intention och uttryck.