När allt bör­jar sma­ka li­ka­dant

Sma­ker­na var i sig go­da, men li­te för likrik­ta­de un­der Avan­ti­kon­ser­ten på Nor­dis­ka mu­sik­da­gar­na.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - WIL­HELM KVIST wil­helm.kvist@ksf­me­dia.fi

Nor­dis­ka mu­sik­da­gar­na

Kam­ma­ror­kes­tern Avan­ti. Di­ri­gent An­na-Ma­ria Helsing, so­lis­ter Lau­ri Sal­li­nen, kla­ri­nett, Mia He­ik­ki­nen, so­pran, Joo­nas Asi­ka­i­nen, ba­ry­ton. Nurul­la-Kho­ja, Sk­jel­bred, Gri­me, Klit, Bunn­skog, Bu­e­ne. Tem­pel­plat­sens kyr­ka 9.11.

De bäs­ta sma­kupp­le­vel­ser­na ten­de­rar att upp­stå när oli­ka in­gre­di­en­ser kom­plet­te­rar varand­ra och säl­ta, söt­ma, sy­ra, bes­ka och uma­mi står i ba­lans. I det klas­sis­ka frans­ka kö­ket ef­ter­strä­vas har­mo­ni, me­dan man i fu­sions­kök ten­de­rar att aspi­re­ra på nya, ud­da kom­bi­na­tio­ner, som kan va­ra in­tres­san­ta i sig och bju­da på trev­li­ga (en­gångs)upp­le­vel­ser.

Men all­tid är in­te ba­lan­sen lyc­kad och där­för lan­dar man ibland vid bord där al­la rät­ter sma­kar so­ja el­ler ko­ri­an­der el­ler ing­e­fä­ra, in­gre­di­en­ser som kan va­ra go­da i sig, men som fin­ner sitt ex­istens­be­rät­ti­gan­de på tall­ri­ken i kom­bi­na­tion med nå­got an­nat.

Li­te på sam­ma sätt var det med kam­ma­ror­kes­tern Avan­tis kon­sert på Nor­dis­ka mu­sik­da­gar­na, där pro­gram­met kän­des li­te för likrik­tat med sex un­ge­fär li­ka långa styc­ken för un­ge­fär sam­ma be­sätt­ning skriv­na vid un­ge­fär sam­ma tid­punkt av ton­sät­ta­re i un­ge­fär sam­ma livs­ske­de. Upp­läg­get för­kla­ras na­tur­ligt­vis av mu­sik­da­gar­nas struk­tur och funk­tion som skylt­föns­ter el­ler lopp­torg, men in­te und­ra på att styc­ke­na mest bör­ja­de på­min­na om varand­ra.

Ud­da våg­rö­rel­ser

Där­med in­te sagt att styc­ke­na in­te ha­de si­na kva­li­te­ter. Svensk-tadz­ji­kisk-ka­na­den­sis­ka Fa­ran­gis Nurul­la-Kho­jas Ni d’ici-ni d’ail­leurs in­led­des i ett ut­dra­get, di­sigt och dim­migt land­skap, som man kun­de lyss­na till med stor be­håll­ning. När styc­ket ak­ti­ve­ra­des gav det in­te li­ka myc­ket, men som stäm­nings­bild var det helt njut­bart.

Norr­man­nen Bjørn Bol­stad Sk­jel­breds Wa­ve-Chains (Liquid Re­con­struc­tion 1) in­ne­höll över­ras­kan­de star­ka, me­tal­lis­ka ljud med tan­ke på verk­ti­teln. Inga sto­ra mju­ka klang­mas­sor väll­de fram, men nog skar­pa och skä­ran­de di­to, som dess­utom tid­vis stan­na­de av, vil­ket gav våg­rö­rel­sen en kons­tig pro­fil.

Skots­ka gäst­ton­sät­ta­ren He­len Gri­mes Kla­ri­nett­kon­sert ha­de en star­ka­re in­ten­si­tet än de två ti­di­ga­re styc­ke­na och den klart kon­ci­pi­e­ra­de dra­ma­tur­gin gjor­de det lätt att föl­ja ske­en­de­na sam­ti­digt som ni­vån på hant­ver­ket var hög. Lau­ri Sal­li­nen tol­ka­de so­lo­stäm­man med stor in­ten­si­tet men ock­så Ti­mo Ah­ti­nens dju­pa to­ner på kontra­ba­sen var kul.

I dansken Lars Klits Furui oba­key­ashi fanns in­led­nings­vis nå­got sub­tilt och in­timt, sak­ta fram­skri­dan- de och örons­me­kan­de, som till­sam­mans med kraftsla­gen på stortrum­man gav upp­hov till fi­na sen­so­ris­ka upp­le­vel­ser.

Ab­surt li­bret­to av Fros­ten­son

I svens­ken Mag­nus Bunn­skogs kort­kor­ta kam­ma­ro­pe­ra Traum – över­stö­kad på någ­ra mi­nu­ter – var det omöj­ligt att in­te fäs­ta vikt vid li­bret­tot. Att till­han­da­hål­la tex­ten i över­sätt­ning till det nya lin­gua fran­ca eng­els­kan kän­des onö­digt, spe­ci­ellt som det hand­la­de om en non­senstext som sjöngs på tys­ka. Men av pap­perslap­pen fram­gick att ver­ket hand­la­de om en man och en kvin­na, som gavs namn: hon fick he­ta Iris, han pend­la­de mel­lan Dag och Björn. De age­ra­de som doc­kor och här fanns ing­en iro­ni. Det ab­sur­da blev verk­ligt. Vad sä­ger det om li­bret­tis­ten Ka­ta­ri­na Fros­ten­sons upp­fatt­ning om köns­rol­ler? Mia He­ik­ki­nen och Joo­nas Asi­ka­i­nen var skap­li­ga som so­lis­ter och Asi­ka­i­nens fal­sett vi­sa­de en ny si­da av ho­nom.

Norr­man­nen Eivind Bu­e­nes Sea Change var mörk­stämt och spän­nings­fyllt, dun­kelt och li­te de­pri­me­ran­de men klar­na­de upp längs vägen, med mot­sva­ran­de fi­ness som hos Klit. Kam­ma­ror­kes­tern Avan­ti, som upp­träd­de med många nya an­sik­ten, gjor­de ver­ken rätt­vi­sa och An­na-Ma­ria Helsing tog sig an var­je styc­ke med sam­ma pro­fes­sio­na­lism.

FO­TO: MAARIT KYTöHARJU

Kam­ma­ror­kes­tern Avan­ti med An­na-Ma­ria Helsing spe­la­de sex likar­ta­de styc­ken i Tem­pel­plat­sens kyr­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.