NEKROLOG
Medicinalrådet Olli Kivioja, 93, somnade stilla in på natten. Dagen innan var han i full gång, avverkade sin vanliga 7-kilometers stavgångsrunda, körde bil i Helsingfors och handlade med hustrun Heljä.
Prästsonen Olli Kivioja föddes i Kalajoki som det fjärde barnet av sammanlagt elva och fick lära sig idogt arbete redan som barn. Skolgången började han i Kalajoki och fortsatte i gymnasiet i Gamlakarleby, där han blev student 1942. Efter kriget studerade Kivioja medicin vid Helsingfors universitet och gjorde en framgångsrik karriär som läkare och kirurg. Han opererade patienter flera år in på det femte decenniet, främst vid Diakonissanstalten (1957– 1995) i Helsingfors, där han slutligen fungerade som kirurgisk överläkare.
Kiviojas memoarer Kirurgin muistelmia (Marit Huovinen, red.) utkom 1993 och i den behandlade han också sina upplevelser inom flyget. Vid sidan om sin ordinarie tjänst verkade han som vårt lands första expertläkare i Finlands Flygmedicinska Förening 1969–1991 och några år på 1980-talet som dess ordförande.
Då fortsättningskriget utbröt 1941 försökte Kivioja som 16-åring på eget bevåg bli antagen som frivillig soldat, men det försöket avslogs. Han ville vara med och bidra till att korrigera den oförrätt som Sovjetunionen gjort Finland i vinterkriget. I juni 1942 blev han med specialtillstånd från Högkvarteret antagen som infanterist och maskingevärssoldat till Uhtuafronten i Östkarelen. I valet mellan officersskolan och flygarutbildning valde han det senare, och blev utbildad till bombflygare, Blenheimpilot i Kauhava. Då Kivioja hemförlovades efter 2 år, 6 månader och tre veckors krigstjänst i december 1944 var han alltjämt tonåring.
På äldre dagar engagerade sig Olli Kivioja mycket för veteranerna och var ordförande i den av våra krigstida stridsflygare grundade föreningen Pilvenveikot (Molnets bröder) under elva år. Som veteranernas representant fick han tala vid uppvaktningen vid krigargravarna i Sandudd under Krigsveteranförbundets 60-årsfestligheter i september i fjol. Han avslutade talet som följer:
”Jag hoppas och tror att den orubbliga försvarsviljan kommer att bestå även under kommande generationer. Den är vårt folks grundförutsättning för självständighet och välstånd. Det tusenåriga hotet från Ryssland har inte försvunnit.”
Efter jordfästningen i Tempelkyrkan den 22 september bars kistan ut. Där inväntades flygvapnets sista hedersbevisning. Två Hornet-plan från Lapplands flygflottilj – alla krigstida bombflygares traditionsflottilj – gjorde punktligt sin överflygning lågt över Fredriksgatan mot Tempelkyrkan. Där vek ledningsplanet upp mot skyn och tog symboliskt med sig den avlidne till Skuggflottiljen medan hans vingman fortsatte rakt fram.