Ibland blir det så tydligt att Bullerbyn, Lönneberga och Saltkråkan sattes till papper i just det här landet. Att idealet om det glada, sorglösa men också reflekterande, kluriga barnet kom in i våra medvetanden via Sverige.
Sverige har lyckats med det ovärderliga tidsfönster då man får växa till som barn.
Eftersom HBL inte har någon fast redaktion i Stockholm finns det dagar då jag tar min lojala, silvergrå dator med mig och sitter på stan och skriver. Inte sällan på ett svenskt fik med svensk kanelbulle.
Mittemot ett av kaféerna där jag jobbar om jag inte sitter hemma, finns ett dagis inom synhåll från kaffekoppen. När barn och föräldrar börjar strömma ut genom porten vet jag att deadline i Finland börjar närma sig.
Vid det här kaféet sker en sak regelbundet. Prick halv sex kommer ett av ekipagen från dagiset ut på gatan, omgivet av skrik och högljudd gråt. Andra barn är i snitt på gott humör när de går hem, men inte det här barnet.
Kanske det är ett barn med specialbehov. Eller en familj med behov av hjälp. Det ska jag inte döma om. Men kring just den barnvagnen ekar det mellan husen av en återhållen, stressad satsmelodi jag känner igen. Jag hör inte enskilda ord, men jag hör: det är finska.
I Sverige kan jag ibland, oförtjänt och som en nåd och bonus, spritta till av glädje på stan över vackra, klingande glada barnröster i gatuvimlet. Av barn som pratar entusiastiskt, som inte pladdrar och tjatar för att få sina föräldrars uppmärksamhet, utan som redan har den. Som konverserar, berättar, resonerar och upptäcker, med sina föräldrar eller någon annan vuxen.
Ibland blir det så tydligt att Bullerbyn, Lönneberga och Saltkråkan sattes till papper i just det här landet. Att idealet om det glada, sorglösa men också reflekterande, kluriga barnet kom in i våra medvetanden via Sverige.
Jag har åkt Sverigebåt också. Färjan är ett jättelikt sociologiskt mikroskop, där man kan se ett genomsnitt av Sverige och Finland under 17 timmar pressas fram på objektglaset.
En läsarfråga i HBL fastställde för något år sedan att man bäst skiljer en svensk från en finländare på Sverigebåten på skorna. Svenskarna sköter bättre om sina skor. En annan markör på färjan är nog hur man förhåller sig till barnen.
Man ska inte dra alla över samma vågkam, för det finns muntra, frigjorda och skrattiga finska barnfamiljer också. Men ett grunddrag i finländsk barnfostran är hur mycket mer auktoritära och stränga vi är än svenskarna. Hur vi hotar. Iss int. Om du inte nu gör si, så blir det inget så. Kan du sluta? Älä. Lopeta. Här är det ingen större skillnad på finlandssvenskt och finskt; vi delar samma arv och känslohistoria.
På Ålands hav sitter en familj i kaféet med en handfull bröder och en syster. I draget från styrbords fartygsfönster hör jag hela skalan av arg, negativ, auktoritär finländsk barnuppfostran.
– Se nu! säger två föräldrar och slår demonstrativt ihop sina huvuden och pekar finger åt en liten som neråt bordet darrar med underläppen. – Här har en hävt ut saltet över hela bordet! Grattis!
I Sverige stannar tre gånger fler pappor hemma på vårdledigt än i Finland. Den svenska ledigheten är flexiblare och kan delas i perioder ända tills barnet har fyllt 12. Det syns också på gatorna, i pappors ledigare umgänge med sina barn.
I Bromma har jag för dagen gett upp den sista karladomänen i vårt hushåll: att byta till vinterdäck. Ett formel 1-aktigt team av unga män gör det i stället utanför, snabbt och proffsigt. Inne på kaféet i Bromma Blocks sitter en hel mängd daglediga pappor med sina små tultare och deras barnvagnar, matburkar och blöjor. Och det känns att de är ett steg längre än vi.
När Bullerbybarnen har gått ur barncrocsen är Sverige inte så lysande längre. Skolan utsätts politiskt för ständiga förändringar. Svenska lärare är uppgivna, trötta och obehöriga. Och säger att det är bättre i Finland där det är ordning, reda och konsensus om vad som ska ske med barnen i skolan.
För att inte tala om de svenska förorter där det kan finnas 14-åriga kompisar som redan har skjutvapen för att jobba sig in i ett kriminellt gäng.
Då är det desto viktigare att åtminstone en sak har planterats rätt: Den ovärderliga tid då man fått växa som ett barn, i tillit till vuxna som har haft tid.
”Man ska inte dra alla över samma vågkam, för det finns muntra, frigjorda och skrattiga finska barnfamiljer också. Men ett grunddrag i finländsk barnfostran är hur mycket mer auktoritära och stränga vi är än svenskarna.” JAN-ERIK ANDELIN Nordenkorrespondent i Stockholm